Så upptäcktes svensk mobbning

År 1969 introducerade läkaren Peter Paul Heinemann begreppet mobbing i Sverige. Han skrev om ordet i tidskriften Liberal debatt som hade ett temanummer om apartheid. Peter Paul Heinemann menade att apartheid inte var ett politiskt system, utan snarare en attityd som byggde på åtskillnad och främlingskap.

I samma artikel gav Peter Paul Heinemann en mängd exempel på mobbning bland barn; när många barn ger sig på ett ensamt barn. Han lutade sig mot etnologen Konrad Lorenz bok om aggressioner, som utkommit 1967. Där hade Lorenz beskrivit hur olika fågelarter i grupp kunde attackera individer av en annan art, vilket han kallade mobbing, från engelskans mob. Och människans flockbeteende hade intresserat socialpsykologer sedan slutet av 1800-talet.

Ordet fick snabbt fäste. I boken Svenska modeord från 1970 förekom termen ”mobbning”, och tidningen Dagens Nyheter publicerade en artikelserie om företeelsen utifrån Heinemanns rön. Den gavs till och med ut i särtryck.

– Barnfrågor kom i fokus i slutet av 1960-talet, och det talades allt mer om barns rättigheter, säger Anna Larsson, docent vid Institutionen för idé- och samhällsstudier på Umeå universitet.

Samtidigt fanns rent pedagogiska skäl i och med de allt vanligare grupparbetena i skolan. Då blev även barnens relationer till varandra allt viktigare. Anna Larssons forskning om mobbningsbegreppet visar hur ett specifikt problemområde kan uppkomma i själva debatten om den. Det betyder inte att mobbning inte förekommit tidigare, utan bara att man i slutet av 1960-talet skapade begrepp för att synliggöra fenomenet – och begreppet kunde även hjälpa andra att ”upptäcka” att de var mobbade.

Man kan med Anna Larssons ord tala om en konstruktion av mobbningsproblemet. Att ordet fastnade hade förstås att göra med att många kunde känna igen sig i det som ordet beskrev. Om man tidigare hade talat om pennalism, så var detta inget omdiskuterat eller medialt uppmärksammat problem. Ett annat ord var ”hackkyckling”, men detta fokuserade på den utstötte individen. I lärar- och föräldrahandböcker från 1950-talet påtalades att ”hackkycklingen” ofta hade personlighetsdrag som ledde till elakheter. Eller att han eller hon borde förändra sig för att passa in i gruppen.

Med begreppet mobbning sattes den angripande gruppen i centrum för analysen. Termen i sig riktade fokus mot ett känt fenomen, men styrde även förståelsen av och tankarna om fenomenet.

Varför satte sig ordet just då? Sverige blev mer heterogent genom ökad invandring, fler internationella adoptioner och fler kvinnor på arbetsmarknaden. Samtidigt skapades på 1960-talet en enhetsskola. Under 1950- och 60-talen ökade intresset för beteendevetenskaperna, varför intresset för sociala relationer var stort. Dessutom blev intresset för svaga och utsatta grupper större under 1960-talet – det ansågs allt mer som samhällets ansvar att hjälpa de svaga samtidigt som individualismen ökade. Mobbning lyftes alltså till ett samhällsproblem, och kunde inte längre reduceras till enskilda konflikter mellan barn. Även intresset för barnens väl växte – år 1979 blev barnaga olagligt.

I början av 1970-talet inleddes forskningsprojekt om mobbning, och under 1980-talet fördes diskussionen vidare till saker som vuxenmobbning, framför allt på arbetsplatser, och i dag är ordet en självklarhet.

– Mobbningsbegreppet har kommit för att stanna, säger Anna Larsson, men problemet med ordet är att det har kommit att betyda många olika saker.

Kan man säga att mobbningen upptäcktes eller uppfanns?

– Både och. Det är svårt att renodla det så, säger Anna Larsson.

Finns det liknande begrepp som öppnat upp vår förståelse så snabbt?

– Det är svårt att säga, man kanske kan jämföra med miljöbegreppet som snabbt fick en specifik betydelse på 1970- och 80-talen.