Oroliga föräldrar ville bota – gjorde livsfarlig blandning

”Han var bara sex veckor gammal när hans föräldrar sökte akut till oss en sen septemberkväll för några år sedan. Jag hade jour och var därför den som tog emot dem.

Under ett och ett halvt dygn hade pojken haft 40 graders feber och flera vattniga diarréer. Föräldrarna hade av sjukvårdsupplysningen fått rådet att ge vätskeersättning, men mitt första intryck var att han tedde sig betydligt sjukare än vad sjukdomshistorien förespeglade. Mest påfallande var hans otröstliga skrikande.

Han fullkomligt hällde i sig vätskeersättning – det ger vi alltid till magsjuka barn som kommer in. Och när jag undersökte honom kände jag att hans främre fontanell var insjunken, ett tydligt tecken på vätskebrist. Hjärtat slog också ovanligt snabbt, något som sker hos barn när de är uttorkade.

Han hade 39 graders feber och vägde 5 200 gram. Vi har som rutin att väga barnen som kommer in, dels för att få en bild av hur mycket vätska de förlorat, dels för att kunna ordinera och dosera läkemedel.

Jag kunde konstatera att det här barnet måste läggas in. Blodprov visade att C-reaktivt protein var normalt, så magsjukan var troligen en vanlig virusorsakad maginfluensa. Men halterna av salterna klorid och framför allt natrium var ovanligt höga. Normalt ska natriumvärdet i blod ligga runt 140, men han hade 175. Det är väldigt högt och pojken fördes till intensivvårdsavdelningen.

Det finns en rad olika orsaker till att barn drabbas av så kallad hyperton dehydrering, vätskebrist i kombination med förhöjda salthalter. Det kan exempelvis bero på någon njursjukdom, på långvarig feber eller svår magsjuka.

Jag frågade föräldrarna om hur pojken åt. De berättade då att de fyra dagar efter förlossningen hade övergått till flaskmatning. Nu när pojken blivit magsjuk hade de på förpackningen med bröstmjölksersättning läst att om man överdoserade mängden pulver i förhållande till vatten kunde en effekt bli trög mage. För att pojken skulle slippa diarréerna hade de i ren välmening dubblat mängden pulver. Jag ringde till min bakjour, den erfarne barnläkaren Karl-Johan Lidefelt, och han höll med mig om att detta var förklaringen till att pojken så snabbt utvecklat vätskebrist.

Nu gällde det att återställa pojkens vätskebalans och sänka hans höga natriumvärde. Han fick dropp, men trots skickliga intensivvårdsläkare gick natriumvärdet ner för hastigt. Han drabbades av kramper som pågick i 20–30 minuter.

När salthalten i blodet sjunker för snabbt gör det osmotiska trycket att vätska rusar in i cellerna, som svullnar. När detta sker i hjärnan blir resultatet hjärnsvullnad och kramper. Pojken fick epilepsimedicin för att häva kramperna, men även mannitol, vars funktion är att dra vätska ur de svullna cellerna.

Efter 36 timmar på intensiven hade pojkens värden stabiliserats. Han vårdades ytterligare drygt tre dagar på sjukhuset och kunde sedan åka hem.

Några veckor senare undersökte vi hans hjärna med både magnetkamera och EEG. Vi ville se om kramperna gett några bestående men, men det hade de lyckligt-vis inte.

För säkerhets skull gjorde vi också ett så kallat törsttest. Då får barnet inte dricka på ett antal timmar och så mäter man hur koncentrerad urinen blir. Är den då mycket utspädd kan det tyda på så kallad diabetes insipidus som orsakas av brist på eller dålig funktion hos ett hormon kallat antidiuretiskt hormon, ADH. Normalt gör det att kroppen kan koncentrera urinen. Inget ovanligt sågs hos pojken, och allt tydde på att det var den alltför koncentrerade bröstmjölksersättningen som låg bakom pojkens vätskebrist.

Näringsmässigt är bröstmjölksersättning ett helt fullvärdigt alternativ till amning, men det är ytterst viktigt att den doseras rätt. Det borde därför mycket tydligt vara angivet på alla förpackningar att om bröstmjölksersättningen inte blandas på rätt sätt kan det få ytterst allvarliga följder.”

*Berättat av Thomas Mårtensson, barnläkare vid Astrid Lindgrens barnsjukhus, Karolinska universitetssjukhuset Huddinge, för Lotta Fredholm, vetenskapsjournalist.*