Psykosen är granne med kreativitet

Med rufsigt grått hår, orange kofta och klara blåa ögon stod han där på den psykiatriska akutmottagningen – en av Sveriges främsta bildkonstnärer. Han förkroppsligade myten om kreativitet och galenskap. Vissa forskare hävdar att tanken på ett sådant samband bara är en myt, andra menar att det är en realitet.

Som ung läkare och blivande psykiatriker kände jag förstås till historierna: Strindberg, Hemingway, Mozart, van Gogh och Einstein – några av vår kulturs mest kreativa personer, kända också för sina tragiska livsöden eller sin ovanliga livsstil. Min patient led av manodepressivitet; bipolär sjukdom med ett modernare ord. Han befann sig nu i ett närmast maniskt tillstånd och hade inte sovit på flera dygn. Trots det var han snabb i både tankar och rörelser, och totalt närvarande.

Det är inte minst historierna om framstående personer som håller idén om kreativitet och galenskap levande, även om enstaka små vetenskapliga studier också antyder ett samband. Idén är i sig lika gammal som vår västerländska civilisation. ”Inget stort geni utan ett stråk av galenskap”, lär den grekiske filosofen Aristoteles ha sagt.

Nyligen kunde vår forskargrupp presentera den hittills största studien om kreativitet och psykisk sjukdom. Den består av flera hundra tusen patienter och deras friska släktingar, identifierade i svenska nationella hälsoregister. Registren ger helt unika förutsättningar för medicinsk forskning. Över hela världen byggs liknande register upp, men Sverige har tillsammans med Danmark, Finland och några få andra länder försprånget av att data har samlats under flera decennier.

Genom att kombinera olika register knöt vi avidentifierade personer som behandlats för schizofreni, bipolär sjukdom eller depression till deras friska släktingar, och fick information om samtligas yrken. Vår fråga var om patienterna och deras friska släktingar oftare hade kreativa yrken än friska personer och deras släktingar.

I den vetenskapliga litteraturen har konstnärliga och vetenskapliga yrken ofta beskrivits som kreativa, varför vi använde den definitionen.

De nya resultaten stärker ett samband mellan främst psykos och kreativitet. Både patienterna med bipolär sjukdom och nära släktingar till patienter med schizofreni och bipolär sjukdom har oftare kreativa yrken. Gemensamt för båda dessa sjukdomar är psykotiska symtom som förändrar verklighetsuppfattningen. Däremot kunde vi inte finna en ökad förekomst av kreativa yrken bland patienter med depression eller deras släktingar. Det betyder att sambandet mellan kreativitet och psykisk sjukdom är specifikt. Det gäller inte för all form av psykisk sjukdom.

Resultaten visar också att de starkaste sambanden finns bland patienternas närmaste släktingar (föräldrar, syskon och barn) snarare än hos dem själva. Det ligger i linje med en tidigare teori om att psykiatriska symtom till en viss gräns leder till ökad kreativitet och att kreativiteten sedan, vid alltför kraftiga symtom, i stället minskar. Det är känt att den tyske kompositören Robert Schumann var som mest produktiv under sina hypomana, lindrigt maniska, perioder. När manin blommade ut för fullt försvann all kreativitet.

Den klassiska definitionen av den kreativa processen bygger på divergent tänkande, det vill säga förmågan att tänka brett och associationsrikt. Kan det vara divergent tänkande som ligger bakom sambandet mellan psykos och kreativitet?

En grundförutsättning för psykossjukdom har föreslagits vara förlusten av det filter som vår verklighet möter innan det når medvetandet. Därigenom skulle patienter med psykos ha tillgång till fler intryck och associationer, men också få svårt att tolka verkligheten.

Man vet att intag av amfetamin kan leda både till psykotiska symtom och till ett mer associationsrikt tänkande. Studier av amfetamin på både djur och människor har visat att detta filter för intryck bland annat regleras genom dopamin. Denna så kallade neurotransmittor är också avgörande för hjärnans belöningssystem och därför nära kopplad till motivation, en annan viktig faktor för kreativitet.

Människans kreativa förmåga att anpassa sig har varit central för vår arts överlevnad under skiftande livsförutsättningar genom utvecklingshistorien. De individer som lyckats anpassa sig bäst har överlevt.

Men evolutionen kan gynna kreativitet på flera sätt. De gener som ökar förmågan att attrahera det andra könet – utan att nödvändigtvis bidra till ökad överlevnad – kommer också i större uträckning att spridas och bidra till artens utveckling.

Stjärtfjädrarna hos påfågelshannar är ett klassiskt exempel. Kreativ förmåga är attraktivt och skulle därför också kunna vara föremål för ett sådant urval. Daniel Nettle och Helen Clegg vid Newcastle university i Storbritannien har till exempel visat att framgångsrika författare har fler sexuella kontakter än sina mindre framgångsrika kolleger. Framgång som författare kan antas hänga samman med kreativitet.

I själva verket skulle tankegången kunna utvecklas till att gälla de flesta uttryck av mänsklig kultur. Det är inte den som bara överlever, utan snarare den som är mest attraktiv genom sina förmågor, som bidrar mest till människans utveckling. Humor, omtanke, konst och kultur väger därför tyngre än råstyrka i den evolutionära kapplöpningen. Tankarna fanns redan hos Charles Darwin i hans bok: The descent of man, and selection in relation to sex (1871).

Det är i ljuset av dessa genetiska teorier som våra resultat blir särskilt intressanta. Man kan anta att släktingar till patienter med schizofreni och bipolär sjukdom har liknande symtom, men i mindre utsträckning. Om psykisk sjukdom av genetiska orsaker har samband med kreativitet så skulle med tiden en balans kunna uppstå. Den fortsatta förekomsten av psykisk sjukdom upprätthålls av de fördelar den ökade kreativiteten ger.

Sambandet skulle därmed ge svar på ett hundraårigt mysterium kallat fertilitetsparadoxen: psykisk sjukdom har en stark genetisk komponent, och personer med allvarlig psykisk sjukdom har färre barn än befolkningen i övrigt. Hur kan sjukdomarna trots det finnas kvar? Ur ett evolutionärt perspektiv borde de gener som orsaker sjukdomarna successivt ha försvunnit. Kan svaret vara en skör balans mellan kreativitetens fördelar och de psykiska sjukdomarnas negativa följder?

Om så är fallet kan de nya fynden öppna för ökad kunskap om de genetiska förutsättningarna för schizofreni och bipolär sjukdom. Därigenom skapas förståelse för biologiska orsaker till sjukdomarna. Men fynden öppnar också för ökad insikt om drabbade patienters upplevelser. Många patienter med schizofreni och bipolär sjukdom slutar ta sina mediciner på grund av minskad kreativitet. Måhända är det något som behandlande doktorer borde ta på ännu större allvar.

I vilket fall kan insikten om sambandet mellan kreativitet och allvarlig psykisk sjukdom mildra de fördomar som många drabbade patienter möter. I mitt fall gav mötet med den äldre mannen med de klara blåa ögonen på den psykiatriska akutmottagningen en större ödmjukhet inför det mänskliga psykets komplexitet.