Nu vinner mammorna

Mönstren för barnafödandet håller på att förändras, men på helt olika sätt för män och kvinnor. – Vi kan se att barnlösheten har minskat bland högutbildade kvinnor, säger Anna Sjögren, som är docent i nationalekonomi och verksam vid Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering i Uppsala och vid Stockholms universitet. – Tidigare fick kvinnor ofta välja mellan karriär och barn – de med höga inkomster hade ofta färre barn, så är det fortfarande på många håll i USA och på kontinenten. Sedan 1990 har allt fler kvinnor utbildat sig allt mer, och forskarna har antagit att detta skulle förändra förutsättningarna för familjebildningen. Men vissa mönster har inte förändrats. – Det som förvånar oss mest är att kvinnor och män bidragit till parets gemensamma inkomst på samma sätt under hela perioden. Kvinnor drar i genomsnitt in 40 procent av familjens inkomster, och det har alltså inte förändrats, säger Anna Sjögren. Stabiliteten i detta mönster verkar gälla alla grupper, oavsett utbildning och inkomst. Varför är det så? – Vi vet inte, säger Anna Sjögren. Det skulle kunna handla om att upprätthålla en maktbalans inom relationen som både män och kvinnor menar är rimlig, men vi vet som sagt inte. Men trots att inkomstandelarna har stått stilla har parbildningen förändrats sedan 1990. Män och kvinnor har blivit mer olika – mätt i ett ökat glapp i utbildningsnivå. Åldersskillnaden mellan mannen och kvinnan har också ökat, med ett halvår, sedan 1990. – Det senare drivs delvis av män som skaffar en ny kull barn med en ny kvinna. Då blir åldersskillnaden ofta ganska stor, säger Anna Sjögren. Hon har tillsammans med tre forskarkolleger nyligen avslutat ett forskningsprojekt om föräldraskap och inkomst. De har analyserat situationen mitt i livet, och hur den har förändrats under nästan tjugo år. Studien bygger på registerdata över svenska 45-åringars föräldraskap, utbildning och lön – för personer födda mellan 1945 och 1962. Tanken är att vid 45 års ålder har de flesta fått sina barn, varit barnlediga och hamnat på en lönenivå som säger rätt mycket om karriären. Resultaten har publicerats i rapporten Måste man välja? Numera är det bland kvinnor med låga inkomster och låg utbildning som man ser en ökande barnlöshet. I denna grupp har barnafödandet också polariserats – antingen får man många barn, eller så får man inga alls. – Vi vet ju inte hur många av dessa 45-åringar som är frivilligt barnlösa eller barnlösa av medicinska skäl, säger Anna Sjögren. Men vi vet att de medicinska framstegen genom fertilitetsbehandlingar har varit betydande sedan 1990, så andelen barnlösa av medicinska skäl har sannolikt minskat. Kvinnornas högre utbildning och ökade möjligheter till både karriär och barn har dock sammanfallit med att fler och fler män inte blir pappor. Omkring 20 procent av männen födda 1962 var barnlösa när de var 45 år – för kvinnorna var siffran 15 procent. – För män har sambandet mellan inkomst och att bli pappa blivit starkare över tid, säger Anna Sjögren. Det betyder att fler män med låg utbildning och låga inkomster inte får barn. De barnlösa männen blir fler inom alla utbildningsgrupper, men det är de som tjänar sämst inom varje grupp som inte blir pappor. Anna Sjögrens och hennes kollegers rapport visar alltså att männens position har polariserats över tid, mellan 1990 och 2007. Fler förblir barnlösa, och inkomstskillnaderna har ökat mellan männen; det blev tydligt från och med krisåren i mitten av 1990-talet. Klyftorna inom gruppen har ökat. – Det är svårt att veta vad barnlösheten bland män beror på, säger Anna Sjögren. Men kanske har det blivit svårare att räcka till som pappa i dag när barn värdesätts så högt. Det tycks kräva högre inkomst. Att antalet högutbildade kvinnor ökar gör att parbildningen – ”den positiva sorteringen”, för att använda nationalekonomernas rätt oromantiska begrepp – blir mer ekonomiskt driven. Tidigare specialiserade man sig inom en relation på olika sysslor: en drog in pengar och en skötte barn och hushåll. Nu kan båda arbeta på samma planhalva och betala för städning och liknande. Då blir vikten av bådas inkomster mer central. – Bland männen har föräldraskapet blivit mer ojämlikt, säger Anna Sjögren. Vi forskare vill nu veta mer om de män som inte blir pappor. Vad är det som driver denna utveckling – blir de bortvalda eller väljer de att inte vara med på banan? För männen betyder dessutom högre inkomst och högre utbildning att man får fler barn, och det sambandet har ökat kraftigt över tid, särskilt bland män med prestigeyrken, som jurister, ekonomer, civilingenjörer och läkare. Samtidigt finns det ett samband mellan pappablivande och karriär. När en man blir pappa ökar chansen att bli chef; det sambandet gäller inte för en kvinna som blir mamma (Pappor klättrar i karriären F&F 3/2008). Vi får barn allt senare i livet, en trend som har pågått i flera decennier i takt med att den högre utbildningen har byggts ut. – I Sverige vill vi etablera oss på arbetsmarknaden innan vi får barn, säger Gunnar Andersson, professor i demografi vid Stockholms universitet. Därför får högutbildade personer barn senare i livet, eftersom föräldraförsäkringen bygger på att man redan har arbetat upp en inkomst. Denna tydliga koppling till arbetsmarknaden har resulterat i återkommande babyboomar – Gunnar Andersson talar om en berg-och- dal-bana av barnafödande. I Sverige följer barnafödandet konjunkturcyklerna mycket tydligt, till skillnad från i många andra länder. – Det handlar främst om att man under dåliga tider skjuter upp barnafödandet tills det blir bättre, säger Gunnar Andersson. För på längre sikt syns ju inga större förändringar i antalet barn som föds. Har man en högre utbildning tenderar man att skjuta upp barnafödandet ännu mer. – Vi har kunnat se att det tar allt längre tid att komma in på arbetsmarknaden, säger Anna Sjögren. Många vill också resa och göra annat innan man stadgar sig. Vi lever i ett rikare samhälle där allt fler kan göra dessa val. Därför tar det längre tid att hitta rätt partner. Många vill prova sig fram och har höga krav. – Vi tror att det kan ha att göra med att utbildning i dag säger ganska lite om framtida inkomster, fortsätter Anna Sjögren. Därför blir en lyckad etablering på arbetsmarknaden kanske ett allt viktigare sorteringsinstrument. Det kan vara en förklaring till att det tar längre och längre tid att hitta en partner, men vi vet inte säkert. För romantiskt sinnade läsare, som tror på den enda rätta eller själarnas möte, låter ju allt detta rätt cyniskt – är det så? – Nja, de mönster vi ser tyder ju framför allt på att det tar längre tid att hitta rätt person att få barn med, säger Anna Sjögren. Vi lever i ett rörligare samhälle där allt fler utbildar sig och flyttar och kan leta partner. Och jag tror inte att romantik och ekonomi står i motsatsförhållande till varandra. I dag är det nog svårare att bedöma vem som passar som förälder till ens framtida barn. Och vi är mer öppna för att bilda par över olika utbildningsnivåer – men det kan ju även betyda att vi sorterar oss utifrån andra kriterier. Barnafödandet i Sverige har ökat under 2000-talet, men verkar 2011 ha vänt nedåt, samtidigt som vi står inför en ny ekonomisk kris. Kommer barnafödandet att sjunka igen? Nej, det tror inte Ann-Zofie Duvander, docent i sociologi vid Stockholms universitet. – Många har redan skjutit upp barnafödandet så länge, att de inte gärna vågar fortsätta vänta – då blir det för sent, säger hon. Och dagens kris är heller inte lika stark som 1990-talets. Så fortsatt stora barnkullar är att vänta, särskilt från dem som inte har drabbats av krisen, utan utbildat sig och tjänar bra med pengar – för barnafödandet verkar ha allt mer med ekonomi att göra. – Ja, barn har blivit en allt viktigare del i livsprojektet, säger Ann-Zofie Duvander.