Biomimetik

1941 var den schweiziska ingenjören George de Mestral ute på en jakttur i Alperna. Under färden upptäckte han att frön från en kardborreväxt hade fastnat på hans kläder, och han blev nyfiken på hur det hela gick till. Med ett mikroskop såg han att fröna hade små hakar som fastnade i öglor på kläderna. Den kunskapen använde han sig sedan av för att utveckla det första kardborrebandet.

Tekniken kallas för biomimetik – att lösa problem och skapa nya produkter genom att studera och härma processer i naturen. Uttrycket myntades på 1950-talet av den amerikanska uppfinnaren Otto Schmitt, men har slagit igenom på allvar först under de senaste decennierna. Metoden är dock långtifrån ny. Redan Leonardo da Vinci inspirerades av fåglar och fladdermöss när han skissade på sina flygfarkoster.

Ett annat exempel på biomimetik är de amerikanska forskare som år 2003 studerade nanostrukturen på geckoödlans sugfötter. Dessa täcks av en mängd små hår, så kallade setae, som gör att ödlorna kan hålla sig fast på nästan alla ytor. Genom tillverkning av konstgjorda setae, skapade forskarna ett nytt slags lim.