De vita partiklarnas förbannelse

När fossila bränslen, ved och annan biomassa förbränns ökar mängden föroreningar i luften. Därmed blir även halten av partiklar större. Något förenklat delar vi in partiklarna i två typer: vita och svarta. Både de vita och de svarta partiklarna ingår mer eller mindre i alla utsläpp. Det största bidraget till svarta partiklar kommer från den småskaliga och därför mindre effektiva eldningen av biobränslen. I Asien och Afrika bidrar även avbränning av jordbruksrester till stora utsläpp av svarta partiklar. De vita partiklarna kommer däremot till största delen från förbränning av kol och olja och består till stor del av svavel. De svarta sothaltiga partiklarna absorberar solljus och jordens värmeutstrålning, och bidrar på så sätt till den globala uppvärmningen. De vita partiklarna, å andra sidan, reflekterar en del av den inkommande solstrålningen tillbaka till rymden. Därmed verkar de kylande på jordens klimat. De vita partiklarnas avkylning maskerar en betydande del av den värmande globala växthuseffekten i dag. Deras avkylande verkan på klimatet döljer uppemot hälften av koldioxidens uppvärmande effekt, enligt FN:s klimatpanel, IPCC. Om alla vita partiklar togs bort skulle alltså den globala uppvärmningen öka markant. Ur klimatsynpunkt kan man då hävda att vi ska låta de vita partiklarna vara kvar i luften. Dilemmat är att alla partiklar i luften, såväl vita som svarta, samtidigt utgör ett mycket allvarligt hälsoproblem. I Sverige går flera tusen personer om året en för tidig död till mötes därför att de andas in dessa föroreningar. Motsvarande siffra för världen i stort är ett par miljoner. Dessutom bidrar de vita svavelpartiklarna till försurning av mark och vatten. Att ta bort de svarta partiklarna är en fördel både för klimatet och för hälsan. I dag förs också intensiva diskussioner om hur utsläppen av svarta partiklar ska kunna minskas som en viktig åtgärd för att dämpa uppvärmningen. Sådana åtgärder skulle kunna bli speciellt effektiva i länder i Afrika och i Asien, särskilt i Indien. Där värms husen på landsbygden upp av primitiva eldstäder och maten lagas ofta över öppna eldar vilket ger stora utsläpp av sothaltiga partiklar. I början av 2011 publicerade FN:s miljöorganisation UNEP en rapport som visade att jämfört med enbart minskning av koldioxid skulle åtgärder mot sotpartiklar kunna åstadkomma en snabbare dämpning av uppvärmningen under de närmaste årtiondena. Tyvärr hade detta, enligt mig, realistiska förslag ännu inte blivit tillräckligt accepterat för att kunna tas upp i de nyligen avslutade klimatförhandlingarna i Durban i Sydafrika. Självklart får sådana klimatförbättrande åtgärder mot sot och andra kortlivade partiklar i luften inte medföra att ansträngningarna att globalt minska koldioxidutsläppen blir mindre. I långa loppet är det utsläppen av koldioxid och andra långlivade växthusgaser som är det avgörande problemet. Men en minskning av sotutsläppen skulle ändå kunna ge en viss lindring för klimatet under de närmaste årtiondena. Hur ska vi då göra med de vita partiklarna? Hur ska man väga förbättrad hälsa och minskad dödlighet för hundratusentals människor mot allvarliga följder av den globala uppvärmningen för alla människor i de delar av världen som är särskilt utsatta för uppvärmningens effekter? Det är svårt att tänka sig att myndigheterna i något land medvetet skulle utsätta befolkningen för högre hälsorisker genom att låta bli att minska halten av vita partiklar i luften, bara för att motverka den globala uppvärmningen. I själva verket har svavelutsläppen redan minskats under de senaste årtiondena i både Europa och Nordamerika. Motiven har varit såväl hälsoskäl som att motverka försurningen. Ett ur hälsosynpunkt hoppfullt tecken är att även Kina nu tycks vidta åtgärder för att minska sina svavelutsläpp och därmed förbättra sin i dag usla luftkvalitet. I andra delar av världen däremot, där industrialiseringen nu tar fart, fortsätter svavelutsläppen att öka. En kompromiss om svaveldilemmat skulle kunna innebära att tillåta större utsläpp i områden där befolkningen är liten och där det inte finns jordar som är känsliga för försurning. Utsläpp från fraktfartyg på öppna hav skulle kanske uppfylla de kraven. Men en sådan policy kan lätt kritiseras för att vara uddlös – endast en mindre del av de globala svavelutsläppen sker där. Den rimligaste slutsatsen är att om vi vill minska hälsoriskerna bör utsläppen av partiklar begränsas. Då kommer också en allt större del av växthuseffekten att uppenbaras. Det innebär att motivationen för att minska utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser blir ännu starkare. Samtidigt pågår i dag en diskussion om att avsiktligt manipulera klimatet genom att släppa ut de vita svavelpartiklarna i högre luftlager, stratosfären. Där skulle de förbli svävande under några år utan att ha några hälsoeffekter. Att svavelpartiklar på dessa höjder verkligen skulle kunna bidra till att dämpa uppvärmningen har visats vid stora vulkanutbrott, som Pinatubos utbrott i Filippinerna år 1991. Svaveldiset i övre atmosfären från vulkanutbrottet kylde då ner hela klotet omkring en halv grad under de följande två åren. En strategi för att långsiktigt tillföra svavel till stratosfären med hjälp av flygplan eller raketer har beskrivits av Nobelpristagaren Paul Crutzen. Hans förslag går ut på att vi redan nu genom forskning ska förbereda oss på en sådan åtgärd så att vi, om en katastrofal uppvärmning håller på att ske, snabbt skulle kunna sätta i gång med svavelutsläpp i stratosfären. Den brittiska vetenskapsakademin, Royal society, har nyligen gjort en sammanställning av ett antal metoder för att medvetet manipulera klimatet, genom så kallad geoengineering. Dessa metoder innefattar bland annat att måla hustak vita för att öka reflektionen av solljus, att täcka öknar med reflekterande plasttäcken, att gödsla haven med järn för att öka upptaget av koldioxid. Akademins slutsats är att svavelutsläpp till stratosfären förmodligen skulle vara den mest kostnadseffektiva metoden. Men mycket svåra politiska, organisatoriska och etiska frågor måste lösas innan en sådan åtgärd kan komma i fråga. Låt oss hoppas att vi inte ska behöva ge oss in på ett så vanskligt ingrepp som att skicka upp stora mängder svavel i stratosfären och ge våra efterkommande i arv att under hundratals år fortsätta med sådana utsläpp. I stället bör vi alla satsa på att minska utsläppen av koldioxid och andra föroreningar som bidrar till den globala uppvärmningen.