Biografin om Jerusalem har fått mycket beröm, men frågan är hur noggrant kritikerna har läst tegelstenen. Till exempel: Mamlukhärskaren Baybars på 1200-talet beskrivs som en blond och blåögd turk från Centralasien. Hade Montefiore tagit reda på att Baybars blivit bortrövad som slav från dagens södra Ryssland så kanske hans fysionomi inte hade framställts som så förvånande. Och uppgiften att mongoler erövrade Jerusalem år 1244 är orimlig, eftersom de nådde fram till Bagdad först 1258. Och så vidare.
På ett annat ställe skriver Montefiore att en prinsessa blir våldtagen eller förförd under ett av korstågen. ”Hennes liderliga livsstil” antyder att det inte var någon våldtäkt, resonerar han. Rätt mossig kvinnosyn, och troligen en konsekvens av att boken bygger på hastiga referat av andra, ofta rätt gamla böcker.
Här finns inte utrymme för att lista alla småfel, som visserligen var och ett för sig är småsaker, men som tillsammans ger bilden av ett hafsverk.
Ett större problem är Montefiores 1800-talsmässiga historiesyn. Härskare kommer och går – och händelser och förändringar förklaras oftast utifrån dessa mäns personlighet. Det blir med andra ord mycket hovskvaller och mindre om handel, demografi och sociala förhållanden. Själva staden och dess invånare försvinner bland beskrivningarna av alla dessa härskare, deras lyten och utseende.
Visst – det är en tjock bok som uppenbarligen har skrivits snabbt, så man kan kanske inte få alla rätt. Men det är lite väl mycket slarv för min smak.
Jerusalem
Sebag Montefiore, Simon
Norstedts