Libyens historia skrivs om

Förra året var ett team från brittiska University of Leicester under ledning av professor David Mattingly i södra Libyen för att göra utgrävningar. Men arbetet avbröts av den arabiska våren och det påföljande inbördeskriget i Libyen.

Nu har forskarna analyserat de nytagna satellitbilderna. På ett sexhundra kvadratkilometer stort område i sydvästra Libyen fanns befästa bosättningar med odlingsfält, brunnar, gravsättningar och ett nätverk av uråldriga karavanvägar.

– Den var som en uppenbarelse. Landskapet är inte bara väldigt tättbebyggt, många av bosättningarna är dessutom fantastiskt välbevarade, säger David Mattingly.

Området behärskades från 1000 f.Kr. och fram till arabernas erövring på 700-talet av garamanterna, som var ett ökenfolk. Tidigare utgrävningar har huvudsakligen varit koncentrerade till deras huvudstad Garama i centrala Sahara. Där var dock de flesta lämningar delvis förstörda av senare tiders jordbruk. De nya satellitbilderna visar däremot en mer eller mindre intakt bebyggelse.

Den historiska kunskapen om garamanterna härrör från antika källor som förmedlar en nedlåtande syn på detta folk. Ökenfolket sågs som ociviliserade nomader, och den romerske historikern Tacitus skriver bland annat att garamanterna var ”en vild ras, oupphörligen i färd med att plundra sina grannar”.

Men ur det arkeologiska materialet framträder i stället en högtstående civilisation, och detta bekräftas av de nytagna satellitbilderna.

– Garamanterna bodde i byar och städer och bedrev ett sofistikerat bevattningsjordbruk, säger David Mattingly. När deras kultur blomstrade var klimatet extremt torrt, precis som i dag. Deras teknologi var på hög nivå och innefattade till exempel tillverkning av metall, textilproduktion, utvinning av salt. De var inte lika avancerade som de tidiga egyptierna, men så hade de inte heller den unika fördelen med Nilen som bevattnade öknen. Men med tanke på att centrala Sahara är extremt torrt är deras civilisations bedrifter rätt så spektakulära.

Garamanterna skapade de första oaserna i centrala Sahara; botaniska prov från Garama, grundad 400 f.Kr. visar att invånarna odlade vete, dadlar, oliver, druvor och ett antal andra grödor. För att kunna odla hade de konstruerat ett avancerat bevattningssystem, ett nätverk av tunnlar och schakt som löpte under öknens kalklager. Detta tunnelsystem mätte som längst 160 mil. Anläggningarna, som byggdes och underhölls av slavar, behövde ständigt byggas ut. Forskarteamet har beräknat att om tusen personer var sysselsatta med att gräva de underjordiska tunnlarna skulle det ha tagit 77 år att färdigställa dem, och då är ändå inte grävandet av brunnar eller underhållet inräknat.

Anläggningarna gjorde garamanterna beroende av slavar, en resurs som tillgodosågs genom ständiga räder söderut ända ner till Tchadsjön i nuvarande Nigeria.

”Med sina vagnar med fyrspann, jagar garamanterna de etiopiska grottmänniskorna, vilka är snabbast av alla människor”, skriver den grekiske historikern Herodotos.

På 400-talet hade drygt tre miljarder kubikmeter vatten utvunnits, och nu började det sina. I förlängningen blev det kulturens undergång.

År 569 slöt garamanterna fred med östromerska riket och konverterade till kristendomen. När araberna anlände med islam på 700-talet hade civilisationen sedan länge passerat sin storhetstid.

De antika källorna antyder att garamanterna dyrkade Amon och andra för ökenfolken typiska gudar.

– Vi har gjort utgrävningar vid ett tempel i huvudstaden, men flera frågor återstår att besvara, bland annat om dödsriterna i kulten med koppling till solens uppgång och nedgång, berättar David Mattingly.

Grekiska och romerska källor beskriver garamanterna som ett krigiskt folk med tatueringar, rituella ärr och plymförsedda hjälmar. Garamanterna gjorde ofta räder mot de feniciska hamnarna vid Medelhavet i norr. På 200-talet f.Kr. tog romarna kontroll över feniciernas hamnar vid Medelhavet, vilket kraftigt försköt maktbalansen i regionen. Upprepade sammanstötningar mellan garamanter och romare ledde så småningom till att romarna på 200-talet byggde tre fort mellan garamanternas kärnområde och Medelhavskusten.

Det förekom också fredligare kontakter mellan romare och garamanter. Romarna var i behov av guld, salt och exotiska djur till sina gladiatorspel. I utbyte försåg de garamanterna med metaller, keramikföremål och olivolja. Romerska källor antyder till och med att man hade en tyst överenskommelse om att garamanterna skulle överlämna förrymda slavar.

Under Gaddafis tid förde arkeologin i Libyen en tynande tillvaro. Detta trots att landet satt på en nationell guldgruva av arkeologiska lämningar efter ett högtstående folk. Varför var inte Gaddafi mer intresserad av landets förflutna?

– Den libyska nationalmytologin har fokuserat på den islamska eran, och många familjer har velat se sig själva som ättlingar i rakt nedstigande led till profeten eller viktiga grupper under islams första tid, säger David Mattingly. Men ännu viktigare tror jag var att Gaddafi ogillade allt i landets förflutna som kunde konkurrera med hans egen utstrålning och framtoning.

Det som nu återstår är att mer exakt datera bosättningarna, som preliminärt bedöms härröra från något av de fem första århundradena av vår tideräkning. Dessutom vill forskarna utifrån satellitfotona försöka beräkna sträckningen av de handelsvägar som förband Sahara med norra Medelhavskusten.

– Vi hoppas kunna återvända till fältarbetet i Libyen så snart omständigheterna tillåter det. Men vi är väldigt medvetna om att Libyen har många praktiska frågor att reda ut i efterdyningarna av frihetskampen. Vi är redo att hjälpa libyerna igen, så snart vi får signaler om att vi behövs, säger David Mattingly.