När vantrivsel var en sjukdom

I boken Husmors hälsa från år 1957 diskuterar läkaren Bertil Falconer ”de speciella problem angående hälsa och sjukdom” som drabbar ”vårt lands största grupp av yrkesarbetande, husmödrarna”. Han beskriver hur hemmet förfaller om husmor insjuknar. Därför blir det viktigt att undersöka kvinnans speciella förutsättningar, så att kunskapen kan användas till att förbättra husmödrarnas hälsotillstånd. Patientjournaler från denna tid visar att kvinnors vantrivsel i äktenskapet kunde ses som ett neurotiskt symtom. Man ansåg alltså att det var neurosen som förorsakade vantrivsel – och kunde inte tänka sig det motsatta, att svårigheter i äktenskapet skulle kunna orsaka psykiska besvär. En närmare titt på journalerna visar könens olika roller. Kvinnans roll i äktenskapet var att sköta hushåll och barn. Följande citat ur en journal illustrerar hållningen: ”I hemmet var hon inte så ambitiös som i skolan”, och om det aktuella tillståndet: ”knappast alls affektivt bunden till sin familj. […] fullt medveten om sina bristande känslor för make och barn, men tycks icke på ngt sätt uppröras av detta missförhållande.” Manliga patienters äktenskapssvårigheter diskuteras inte alls i samma utsträckning som kvinnligas. Inte en enda man (se rutan på sidan 46) får heller en diagnos som anknyter till äktenskapssvårigheter. Flera män har sådana problem som kan ha utlöst sjukdomen. Men då betonar läkarna arbetsrelaterade orsaker – ”överansträngning i arbetet” – även om patienten inte har arbetat på lång tid, eller andra faktorer i hans livssituation som ter sig mer rimliga som orsak till insjuknandet. Sjukjournalerna förmedlar samtidens syn på kön. År 1948 präglas denna fortfarande av borgerlighetens kvinnosyn och ideologin om könens skilda roller som den hade formats under 1800-talet. Den innebär bland annat att kvinnor ses som av naturen mer känslosamma och därmed lämpade för barnomsorg. Männens styrka är däremot handling och förnuft. Mannen ses därför som skapad för samhället och produktionen. Detta förklarar läkarnas fokusering på arbete när det gäller manliga patienter, men känslor och relationsproblem när det gäller kvinnliga patienter. Även patienterna påverkas av sin tids syn på kön. Kvinnorna sjukförklarar därmed också själva sina upplevelser. En kvinna förmedlar känslor av underlägsenhet för att hon inte riktigt orkar med hemsysslorna. En annan har ”ibland haft en längtan att sysselsätta sig med något annat, den där längtan bottnade i en viss brist på uthållighet”. Och ytterligare en har haft ”en del trassel i äktenskapet, mest beroende på henne själv”. De kvinnliga patienternas äkta män är lika fast förankrade i samhällets uppfattning om könens olika roller. En konflikt med åtföljande sjukdom uppstår när kvinnan inte förmår eller vill anpassa sig till kvinnorollen. Ett exempel är kvinnan som får diagnosen ”överansträngning i hemmet”: hon ”arbetade på kontor till flickan föddes […], har sedan skött hemmet. Trivs ej med detta men maken vill ej att hon ska ha förvärvsarbete. Matlagning går an men städarbete är ’hopplöst’.” Sjukhusvistelsen innebär i de flesta fall inte någon förändring av den äktenskapliga situationen. En typisk berättelse är den som har ett ”lyckligt slut”. Kvinnan är missnöjd i äktenskapet, men ändrar sig efter sin egen eller makens sjukhusvistelse och återgår till sitt äktenskap. Ett exempel är kvinnan som först säger att hon känner ”bitterhet” över att maken inte förstår hennes arbetsbörda. Säger att hon ”ej ämnar gå tillbaka till maken”. Efter elbehandling har hon däremot ”inget säkert minne av sjukdomstiden” och uppger att ”maken har varit förstående”, är ”glad och vänlig”. Efter utskrivningen meddelar maken att patienten ”sköter hem och barn på ett fullt tillfredsställande sätt”. Minnesstörningen efter elbehandling, en vanlig biverkning, kanske ibland var synnerligen välkommen. En annan kvinna ”tror ej numera att hon har några ovanliga uppgifter att fullborda, men måste medge att hon aldrig trivdes riktigt med hushållsarbete”. Normen innebär inte enbart ett krav att ta hand om hushållet, utan också att man uthärdar i en situation man inte trivs i. Behandlingen på sinnessjukhuset ledde alltså oftast till att de kvinnliga patienterna återanpassade sig till rådande samhälleliga förväntningar om kvinnlighet. Detta uppfattades som ett tecken på tillfrisknande. Ett exempel där makens sjukhusvård ”räddar” äktenskapet, är mannen som sedan flera år tillbaka blivit ”allt retligare […], våldsam, slagit hustru och barn”. Vid det aktuella insjuknandet har han åter hotat hustrun ”med stryk”. Hustrun skickar, efter att patienten har vårdats drygt fyra månader, ett brev där hon begär skilsmässa. Patienten ”blev mkt. nedstämd, grät och uttalade ånger över sitt tidigare handlingssätt mot hustrun”. Han blev två månader senare utskriven och efter en dryg månad rapporterade hustrun att ”det icke finnes någon anmärkning mot pat., samlivet [är] relativt gott”. I och med att äktenskapet som institution ännu inte ifrågasattes år 1948, kan läkarna inte uppfatta äktenskapssvårigheter som en giltig sjukdomsorsak. Problemet har inte heller formulerats som något som skulle kunna bli föremål för åtgärder från vårdens sida. Därmed fanns ingen behandling att tillgå. Familjerådgivningen etablerades först under 1950-talet i samband med att skilsmässofrekvensen ökade. Under 1960- och 70-talen utvecklades flera olika former av familjeterapi. Som ett resultat av tanken om kvinnors naturliga fallenhet och uppgift att ta hand om hushåll och barn, sjukförklaras de kvinnor som inte klarar av eller trivs med de uppgifterna. Vi landar slutligen i en skildring av kvinnors vantrivsel i välfärdssamhällets äktenskapliga institution. En historia om kvinnor som är låsta till vissa förutbestämda positioner – och som inte får hjälp att förändra sin situation genom kontakten med sjukvården.