Vi älskar våldtagna städer
Nyligen dog antikhandlaren Robert Hecht, 92 år gammal. Hans ryktbarhet är av det mindre heroiska slaget. I början av 1970-talet sålde han den så kallade Eufroniuskratern till Metropolitan museum i New York för en astronomisk summa, och världen förvånades över att detta detaljrikt dekorerade vinblandningskärl från 500-talet f.Kr. varit okänt så länge. De italienska myndigheterna förmodade att kratern kom från en nyligen plundrad etruskisk grav, men lyckades inte fälla Hecht. Först trettio år senare avslöjades det att han sålt plundrad antik konst till flera av världens stora museer och dessutom samarbetat med en intendent på J. Paul Getty museum i Los Angeles. Rättegången drog dock ut så länge på tiden att fallet hann preskriberas.
Men – säger kanske någon – fynden är i alla fall gjorda. Ligger det inte något gott i det? Visst, men vi vet inte vad som har förlorats. Hechts hejdukar grävde fram skatter för snöd vinnings skull, inte för att öka kunskapen om de undflyende etruskerna. Till skillnad från gravplundrarna studerar arkeologer nämligen också oglamorösa fynd, som lär oss mer om människorna och kulturen. Gravplundrare och arkeologer skiljer sig åt som kofot och pensel.
Det finns dock skurkar och skurkar. Hecht var en samtida bov, men ovarsamhet med historiska ting är ingen nyhet. Under 1800-talet vurmade man för medeltiden, och i Paris renoverade arkitekten Eugène Violet-le-Duc kyrkan Notre Dame mera gotisk än den någonsin varit. Helgo Zettervall gjorde något liknande med flera svenska domkyrkor, och i Visby rev man senare tillägg på kyrkoruinerna. Sådana styggelser fick inte förstöra ruinernas rena arkitektur.
I Rom är antiken ständigt närvarande. På 1920-talet började fascisterna använda den i sin propaganda, och romanità – romerskhet – hörde till Mussolinis honnörsord. Hans politik betonade antiken, både symboliskt (bland annat genom den så kallade romerska hälsningen, som vi väl mest förknippar med Nazityskland) och genom konkret stadsplanering. För att bli en värdig huvudstad måste Rom moderniseras, men också antikiseras.
Förändringarna genomfördes effektivt – för inte säga brutalt. Det fanns förstås argument för dem. Trafiksituationen i tjugotalets Rom var katastrofal, trots att det fanns betydligt färre bilar än i dag. Kanske var också vissa av de medeltida områden som revs just så förslummade som det påstods – men knappast alla. Måtta var inte något som utmärkte fascismen, varken i ideologi eller stadsplanering. Mussolinis paradgator randade Rom som piskan en slavrygg. Antika minnesmärken frilades – eller befriades, som man uttryckte det – och de utgrävningar som gjordes ökade förstås kunskapen om antikens urbs. För att fira Lateranfördraget lät il Duce dra en gata rakt fram till Petersplatsen. En annan paradgata skar tvärs genom Forum Romanum och avskilde de äldre områdena från kejsarnas forum, som också grävdes ut. En lika bred gata drogs förbi Capitolium. Liksom i Visby föredrog man nakna ruiner, och kring Augustus mausoleum, Castel S. Angelo, Colosseum och Marcellusteatern röjdes det så antiken kunde beundras redan på avstånd. Kullen Velia var i vägen och schaktades bort.
Marcellusteatern låg i kanten av det gamla ghettot, och i dess valv hade judiska köpmän sina bodar sedan sekel tillbaka. Nu revs husen runt omkring, marknivån justerades och affärerna försvann. Traktens samlingspunkt, Piazza Montenara, älskades av Romresenärer för sin folkblandning och sina högljudda marknader. Också den utplånades. Mussolinis åtgärder handlade alltså inte enbart om att lyfta fram det antika, utan också om att röja undan det oönskade. Dit hörde judarnas kvarter, och dit hörde också sådan bebyggelse som längre norrut hade omhuldats som pittoresk medeltid. Inte bara ruckel utan även palats försvann under gatudragningen.
Som sagt – det finns skurkar och skurkar. Jämfört med Mussolini var Hecht en småförbrytare. Han nöjde sig ändå med krukor, medan Mussolinis brott inte begränsar sig till byggnadsminnen. Ytterst få av de besökare, som i dag beundrar de antika minnesmärkenas prominenta placering i gatubilden, har minsta aning om våldtäkten på Rom. Mussolini har varaktigt förändrat vår bild av den eviga staden.
*Carina Burman är litteraturvetare och författare.*
