Apokalyps nu!

Någon gång i början av år 1647 blev två lärda och mäktiga män i Uppsala osams. Fornforskaren Johannes Bureus, som dessutom var Sveriges första riksantikvarie, kom ihop sig med apotekaren, kyrkohistorikern och teologen Simon Johansson Wollimhaus om tidpunkten för världens undergång.

Diskussionen blev hetsig – frågan var om tidens slut och domedagen skulle inträffa till hösten eller dröja ända till våren 1648. Det slutade med en vadslagning inför ett antal vittnen. Bureus satte sin gård i pant på det första alternativet, och Wollimhaus satte sin gård på det senare. Bureus skänkte dessutom segervisst all sin lösegendom till stadens fattiga när hösten nalkades – vad de nu skulle med saker till vid tidens slut.

När höst övergått i vinter ville Bureus trots allt inte släppa sin gård, så frågan hamnade i Uppsala rådhusrätt. Där ville lagmännen avvakta. De hävdade att man i rättvisans namn borde invänta vårens eventuella dramatik innan saken kunde avgöras. Först sommaren 1648 fick saken sin lösning, då rätten fastslog att båda hade lika fel. Så de fick behålla sina gårdar. Men Bureus, som skänkt bort alla sina saker, hade blivit så fattig att han begärde – och fick – ekonomiskt stöd av drottning Kristina livet ut.

Han reviderade också sina beräkningar för tidens slut till året 1674 – men dog i tid för att slippa uppleva ännu en besvikelse.

Att betrakta världen som gammal och skröplig var länge en självklarhet. Jorden skulle likt människan åldras och dö. Den antika guldåldern var det fjärran idealet, och slutet var nära. Bibeln förutspådde en domens dag som ständigt tycktes vara i annalkande. Himlatecken, mirakel, jordbävningar, mystiska kometer och dystra profetior var vardagsmat och tolkades i takt med att världen hemsöktes av hot och konstanta konflikter, kriser och social oro.

Bureus och Wollimhaus var bara två i raden av domedagsprofeter. Christofer Columbus levde i en epok som var besatt av tanken på tidens nära slut, som många ville datera till året 1500 (att Albrecht Dürer publicerade sina trägravyrer på apokalypstemat år 1498 var alltså ingen slump). Columbus själv ville, med hjälp av de rikedomar han räknade med att finna genom sjövägen till Asien, finansiera ett korståg för att befria Jerusalem inför tidens slut. Och det var bråttom, vilket delvis var orsaken till hans radikala idé att segla västerut hösten 1492.

Under digerdödens härjningar i mitten av 1300-talet fanns det grupperingar som ansåg att pesten var ett tydligt tecken på att världens undergång var nära och att Antikrists tid var kommen. Och de hade en över tusen år gammal tradition av apokalyptiskt tänkande att luta sig mot, eftersom redan Jesu lärjungar menade att den yttersta tiden var nära.

Bibelns profetior om ett tusenårigt rike präglade tiden strax före det första millennieskiftet år 1000. Det uppstod en lavin av förutsägelser om att tiden höll på att rinna ut. Paniken spred sig. Strömmar av pilgrimer sålde sina ägodelar och drog österut till Jerusalem, för att där invänta Jesus. Och detta upprepades dessutom under åren efter 1030, när man kommit på att tusenårsriket borde räknas från Jesu död och inte från hans födelse.

Många andra händelser utlöste nya påståenden om att slutet var nära. Att mongolerna anföll Europa på 1230-talet tolkades till exempel som ett förebud om tidens nära förestående slut – som många då ville datera till år 1260.

– Rädsla och pessimism inför framtiden verkar vara en tankefigur som man hittar i många epoker, säger Annika Sandén, historiker vid Stockholms universitet.

Hon har nyligen skrivit boken Mot undergången, tillsammans med Erik Petersson, som är historiker vid Linköpings universitet. Den handlar om den djupa pessimismen vid slutet av 1500-talet, och att denna fick ärkebiskopen Abraham Angermannus att resa runt i hela det svenska riket för att rädda alla syndare undan Guds straff, genom att rannsaka och döma dem.

– Det var en tid av svält, katastrofer, religionskrig och missväxt. Man var övertygad om att tidens slut var nära, säger Annika Sandén.

År 1580 inträffade en kraftig jordbävning i England, vilket ökade skräcken.

– Man tydde tecken, och mycket tolkades som att apokalypsen var i annalkande.

Året 1588 spåddes bli mänsklighetens slutår i den röra av talmystik och Bibeltolkningar som utgjorde bränsle i spekulationerna om tidpunkten för tidens slut.

Långt in på 1600-talet menade man alltså att världen var på väg att brytas ner och gå under, men samtidigt markerade seklet en vändpunkt. Den naturvetenskapliga revolutionen på 1600-talet bidrog till en mer positiv framtidsbild, och i takt med geologins framväxt under 1700-­talet ifrågasattes den bibliska kronologin – och i förlängningen dess slutkapitel. Domedag och världens slut placerades i framtidens bortre regioner. Och morgon­dagen blev i takt med industrialiseringens välståndsökning och de tekniska framstegen alltmer lovande och lockande. Politiska ideologier som lovade en bättre morgondag växte fram och ersatte den gamla tron på ett paradis efter döden och tidens slut.

Sekulariseringen innebar att de religiösa förutsägelserna fick mindre tyngd – men de saknades trots allt inte. Den 22 oktober 1843 samlades tiotusentals människor i USA, övertygade om att Jesus skulle komma att stiga ner från himlen denna dag. Ur besvikelsen föddes så småningom rörelser som Sjundedagsadventismen och Jehovas vittnen.

Apokalypsbegreppet återvände dock till den allmänna debatten under andra hälften av 1900-talet, efter Auschwitz och Hiroshima. Det menar religionsvetaren John M. Court vid University of Kent at Canterbury, som har sammanställt historiska undergångsvisioner i boken Approaching the apocalypse (2008). Miljöförstöring, kalla kriget och återkommande ekonomiska kriser har bidragit till en ny pessimism inför framtiden.

Ångest verkar vara mänsklighetens arvedel.