Hen
”Det är inte lätt att vara ny i ordklassen”, konstaterade Jessika Gedin i litteraturprogrammet Babel. Hon syftade på hen, svenskans nyaste pronomen. Nej, det är inte lätt att vara ny – speciellt inte när de andra orden har gått i samma klass i över tusen år. Han, hon, jag, du med flera har bara ändrat sig en smula till stavning och frekvens.
Hen gör väsen av sig. Hen vill vara könsneutral, och alltså utmanar hen våra föreställningar om kön. Ska män och kvinnor nu försvinna? Betecknar hen ett tredje kön? Oroade, oförstående och arga röster har hörts i vårens heta hen-debatt.
Men mitt i denna känslovåg har hen delvis blivit missförstådd. Hen vill vara ett alternativ till hon och han, inte ersätta dem. Hen har åtminstone tre funktioner, som blandats samman.
När man skriver eller talar om en person vars kön är okänt, är hen en utväg ur krångliga omskrivningar som hon eller han, han eller hon, pluralböjningar eller passiviseringar: Om läsaren har frågor kan hen vända sig till chefredaktören.
Hen kan också användas av respekt för en person som inte vill klassas som man eller kvinna. Kanske en transperson som inte känner sig hemma i något av de konventionella könen, eller som växlar mellan dem.
Det kan också uppstå tillfällen när man vill framhålla en individs egenskaper snarare än kön. I januari kom till exempel barnboken Kivi och monster-hund. Där användes hen genomgående för huvudpersonen.
Egentligen är det förbryllande att svenskar inte har känt ett hen-behov tidigare. Majoriteten av världens språk har ett motsvarande könsneutralt pronomen. Man behöver inte gå längre än till finskan. Där syftar hän på både män och kvinnor, och någon motsvarighet till svenskans han och hon finns inte i språket över huvud taget.