Riskfylld nätcensur

Vid Rikskriminalen letar en grupp poliser efter barnpornografiskt material på nätet. De sidor de hittar hamnar på en lista som lämnas till internetleverantörer som samarbetar med polisen. När en person sedan försöker öppna någon av de listade sidorna kommer de i stället till en stoppsida hos polisen. Den talar om att materialet personen försöker komma åt är olagligt. På stoppsidan finns också information om vart man kan vända sig med frågor eller invändningar.

Det låter enkelt. Men gruppens arbete väcker frågor. Var går gränsen för barnpornografi? Och vilken rätt har samhället att filtrera medborgarnas beteende på nätet?

Marie Eneman, forskare vid Institutionen för tillämpad IT vid Göteborgs universitet, har studerat samtliga svenska domar som rör barnpornografibrott mellan 1993 och 2008, och dessutom intervjuat ett antal av de dömda personerna. På polisens uppdrag analyserar hon tillsammans med en kollega polisens filtrering av barnpornografi.

– Polisen vill veta om det här överensstämmer med svensk lagstiftning. Det är vårt huvuduppdrag. Men vi vill också göra en mer finmaskig analys, säger Marie Eneman, när vi träffar henne på universitetsområdet vid Lindholmen i Göteborg där hon arbetar.

– Vi går igenom listan i samarbete med Rikskriminalpolisen. De behöver en tredjepartsgranskning för att titta på vad det är som filtreras.

Forskarna kategoriserar materialet utifrån bland annat barnens ålder och hur grova övergreppsbilderna är.

– Vi gör analysen i två steg. Det är väldigt värdefullt för oss forskare att samarbeta med polisen. Men det är inte helt komplikationsfritt när teori och praktik ska mötas.

Att granska barnpornografiska bilder är naturligtvis ett mycket tungt arbete. Forskarna går därför på regelbundna samtal hos en psykolog inom företagshälsovården för att prata av sig.

– Man utvecklar ett förhållningssätt till det här. Och det är ju ett väldigt viktigt och angeläget arbete, säger Marie Eneman.

När de två forskarna har gjort sin första granskning går de igenom materialet tillsammans med en polis från Rikskriminalpolisen. De diskuterar sidornas innehåll och om materialet ska bedömas som barnpornografi eller inte.

Marie Eneman poängterar att de sidor som analyseras är sådana som i förväg har identifierats av polisen på grund av sitt innehåll. Men det kommer hela tiden nya sidor. Och trots att en sida har blockerats så finns den fortfarande kvar. Även om många hindras i sitt sökande efter barnpornografi när de ser stoppskylten, så finns det andra som lyckas leta upp sidan i alla fall.

– De vet hur de kan kringgå detta. Det är ganska enkelt att läsa sig till, säger Marie Eneman.

Kan man då inte helt enkelt stänga ner de här sidorna?

– Jo, det kan man göra, och det vore naturligtvis önskvärt. Men problemet är att lagstiftningen gällande barnpornografi ser mycket olika ut internationellt. Om servern står i ett land där barnpornografiskt material inte är strängt reglerat i lag så är det svårt för svensk polis att utöva påtryckning.

Filtrering och blockering av internet är inte okontroversiellt eftersom det handlar om att strypa information.

– Vi är kritiska till att andra, mindre demokratiska länder som Kina, Saudiarabien och Iran censurerar och filtrerar. Det vi använder här är samma typ av grundteknik, säger Marie Eneman.

Hon anser därför att det är viktigt att bygga in kontrollfunktioner för hur filtreringen och blockeringen av barnpornografi hanteras, så att det inte uppstår frågor om huruvida det finns annat material som också blockeras.

Men Anna Troberg, partiledare för Piratpartiet, är kritisk till hela strategin.

– Man missar målet med blockeringar. Tanken är god men det hjälper inte de barn som drabbas. Dessutom sker blockeringarna utan en ordentlig rättsprocess, säger Anna Troberg.

Piratpartiet vill i stället att de här sidorna stängs ner helt och hållet. Argumentet att sidorna ofta finns utanför Sveriges gränser, och därför inte kan stängas av svenska myndigheter, tycker Anna Troberg inte håller.

– När det gäller ekonomisk brottslighet så kan man stänga sådana sidor var de än finns i världen. Jag kan inte se varför det skulle vara omöjligt när det gäller barnpornografi. Det gäller att ha ett bättre internationellt samarbete än vad man har i dag.

År 2010 dömdes en man av Uppsala tingsrätt till dagsböter för ringa barnpornografibrott för sitt innehav av så kallade mangateckningar. I januari 2011 gjorde Svea hovrätt samma bedömning.

Domen resulterade i en debatt om hur man ska se på tecknat material. Mannen som fälldes är översättare av japanska tecknade serier. Han överklagade hovrättens dom till Högsta domstolen (HD), som nyligen bestämde sig för att ta upp fallet.

Marie Eneman har gått igenom de bilder som mannen blev fälld för. Hon är kritisk till att översättaren hamnade inför rätta.

– Jag vänder mig mot att man inkluderar tecknat material i lagstiftningen, det är inte oproblematiskt. Är det verkligen där vi ska lägga våra resurser? De skulle kunna användas till fall där riktiga barn är involverade. Jag skulle vilja se en större debatt i samhället om det här, säger hon.

Ett viktigt men tidsödande arbete för polisen är att försöka identifiera de barn som finns på barnpornografiska bilder. Bilderna dokumenterar ju en brottslig handling. Om offret kan identifieras så ökar chansen att hitta och döma förövaren. Det finns ett väl utbyggt internationellt samarbete runt detta, där Interpol bland annat har skapat en databas för identifiering av offer.

Enligt svensk lag är alla former av befattning med barnpornografiska bilder förbjudet. Man får alltså inte skildra barn i pornografisk bild och inte heller överlåta eller tillgängliggöra sådana. Den som fälls för innehav av barnpornografisk bild döms till fängelse i högst två år. Med barn avses här en person vars pubertetsutveckling inte är fullbordad eller som, när det framgår av bilden och omständigheterna kring den, är under 18 år.

År 2010 kriminaliserades också systematiskt ”tittande”. Marie Eneman skulle önska att barnpornografibrott, som i dag sorterar under brottsbalkens ”brott mot allmän ordning”, i stället räknades in bland ”sexualbrott”.

– Det här är ett lågprioriterat brott. Det är inte många som arbetar med detta hos Rikskriminalpolisen. Men de gör ett fantastiskt och imponerande arbete och borde få mer resurser, säger Marie Eneman.

Enligt henne utgör barnen som identifieras på bilderna inte någon homogen grupp. De är ett tvärsnitt av samhället, med olika nationalitet och från olika sociala grupperingar.

Bilder som har hamnat på nätet är näst intill omöjliga att få bort. Det betyder att även om barnet identifieras och förövaren straffas så kan bilden finnas kvar i evighet.

– Varje gång någon tittar på en bild som föreställer ett barn som utsatts för övergrepp så innebär det ytterligare övergrepp för barnet. Det är oerhört traumatiserande och en väldig kränkning när ett barn blir utsatt för övergrepp. Om det hela dokumenteras blir det ännu en kränkning, säger Marie Eneman.