Därför blir det upplopp

Det här är en artikel från 2012.

På kvällen den 4 augusti 2011 stoppade polisen en bil i Tottenham i norra London. I bilen färdades Mark Duggan, 29-årig fyrabarnsfar av afrikansk–karibiskt ursprung. Han var skuggad av polisen efter att tidigare på dagen ha införskaffat ett handeldvapen. Det är oklart exakt vad som därefter hände. Säkert är att Duggan sköts ihjäl i sin bil av polisen, som antagligen trodde att han var beväpnad (det konstaterades senare att han var obeväpnad). En polisman skadades av en kula, troligen en rikoschett från en av polisens egna kulor.

Händelsen fick stor uppmärksamhet i medierna. Det gick rykten om att Duggan varit obeväpnad och inte gjort motstånd och att polisen försökt dölja vad som verkligen hände och ljugit om att Duggan skulle ha avfyrat en pistol.

Två dagar senare ordnade släkt och vänner till Duggan en fredlig manifestation i Tottenham. En större folksamling bildades. Utanför polisstationen uppstod våldsamheter mellan polisen och en del av de protesterande. Flaskor och brandbomber ven genom luften. Några satte eld på hus, soptunnor och fordon, inklusive polisbilar. Butiker och en del privata bostäder plundrades. Området liknade snart en krigszon som kravallutrustad och extra­inkallad polis desperat försökte få kontroll över. Dagen efter spärrades de mest utsatta områdena av, och först efter fyra dygn var situationen någorlunda under kontroll. Man kunde då överblicka följderna: fem döda, över 1 500 personer arresterade och kostnader på miljontals pund.

Paris 2005, Los Angeles 1992, Lyon 1990, Liverpool 1985, London (Brixton) 1981, Miami 1980 … Händelserna i London förra sommaren är långt ifrån unika. Då och då inträffar upplopp, det vill säga spontana utbrott av våld i större skala som genomförs av vanliga invånare och inte organiseras av någon rörelse eller politisk elit. Detta gäller i synnerhet storstäder och såväl i utvecklingsländer som i mer välmående och etablerade demokratier. Varför sker våldsamheter av detta slag?

Flera politiker, däribland premiärminister David Cameron, beskrev upploppsmakarna i London som en ”laglös minoritet” och deras agerande som ”ren och skär kriminalitet”. Andra röster i debatten pekade i stället på mer strukturella orsaker, som kraftiga nedskärningar i välfärden, utbredd ungdomsarbetslöshet och fattigdom i dessa stadsdelar. Men vad säger forskningen om orsakerna till upplopp?

Tidigare undersökningar visar tydligt att sådana nästan uteslutande inträffar i socialt och ekonomiskt utsatta stadsdelar med många invandrade och/eller etniska minoriteter bland invånarna. Arbetslösheten och kriminaliteten är i regel höga och möjligheterna till förändring och politiskt inflytande små. Likaså är misstron mot politiker och det politiska systemet stor och framtidstron är låg.

Dessa omständigheter tycks stämma väl in på London-fallet. Staden som helhet präglas av stor socioekonomisk ojämlikhet, och den i hög grad mångkulturella stadsdelen Tottenham är kraftigt ekonomiskt eftersatt. De flesta som deltog i upploppet var – liksom vid andra upplopp – unga, arbetslösa män bosatta i de aktuella delarna av staden. Våldet och förstörelsen drabbade alltså främst deltagarnas egna stadsdelar, en annan återkommande observation inom forskningen.

Detta är dock inte hela förklaringen. Svåra förhållanden råder i utsatta stadsdelar i många storstäder världen över utan att upplopp bryter ut. De utlösande händelserna avslöjar här något viktigt. Dessa inbegriper nästan alltid en konfrontation mellan ordningsmakten, oftast polisen, och några av dem som bor i området. Händelserna brukar ha stark symbolisk laddning. Oftast är det vita poliser och invånare ur någon minoritetsgrupp som är inblandade, och incidenten uppfattas som djupt orättvis och typisk för den behandling som invånarna i området ständigt får utstå. Ett exempel är så kallad rasprofilering, då yttre markörer, som hudfärg, kön, ålder, klädsel, språk och beteende i största allmänhet, används för att spåra potentiella brottslingar (unga män, tillhörande en etnisk minoritet, är särskilt utsatta). Ofta har flera incidenter inträffat på kort tid, tills någon händelse – ofta av det mer spektakulära slaget – utlöser våldet.

London tycks passa in även här. Relationen mellan svarta invånare och polisen i Tottenham hade länge varit mycket spänd. En inledande forskningsstudie menar dessutom att polisens agerande i samband med dödsskjutningen, samt den passivitet och brist på engagemang som visades Duggans familj efteråt, bidrog till protesten och den aggressiva stämningen utanför polisstationen.

Är det alltså riktigt att betrakta upploppet i London som en våldsam politisk protest mot svåra ekonomiska förhållanden och diskriminerande behandling från ordningsmaktens sida?

Nja, riktigt så enkelt är det nog inte. Enligt forskarna är de flesta upplopp inte bara ett slags politiska protester. Visserligen riktas våldet ofta först mot polisen, och tycks vara ett uttryck för stark frustration och djupt missnöje. I senare skeden brukar dock stölder som plundring av butiker och andras egendom bli mer framträdande. Detta tycks gälla även London. Ett uppmärksammat exempel är filmsekvensen med den 20-årige malaysiske studenten Ashraf Haziq som blödande, efter att ha blivit träffad i huvudet av ett föremål, får hjälp upp på fötter av några till synes vänliga personer som i nästa ögonblick länsar hans ryggsäck.

När det gäller vissa upplopp, som i Los Angeles 1992, har det konstaterats att även vanliga människor deltar i plundringarna, alltså personer som normalt inte begår brottliga handlingar. En del forskare menar att även plundrandet i dessa fall bör ses som en del av den politiska protesten, speciellt riktat mot fattigdomen. Här tycks det dock behövas fler studier av London-oroligheterna (statistik över de arresterade är inte tillräckligt). Hur som helst brukar kravaller bland annat locka till sig kriminella gäng som passar på att stjäla när polisen har sämre kontroll än vanligt.

Händelserna i London liknar alltså de flesta andra upplopp. De utspelades i fattiga, mångkulturella stadsdelar, präglade av politisk alienation, låg framtidstro och kriminalitet, där relationen till polisen sedan länge är konfliktfylld. I den efterföljande debatten menade dock vissa röster att oroligheterna i London var speciella, särskilt i två avseenden. För det första påstods modern kommunikation via mobilsamtal och SMS samt sociala medier som Facebook ha spelat en viktig roll i upploppets snabba spridning och våldsamma karaktär (Cameron var efteråt inne på att tillfälliga begränsningar i sociala medier kan bli nödvändiga i framtiden, om liknande situationer skulle uppstå, något som väckte stark kritik). För det andra spreds oroligheterna till andra städer, bland annat Birmingham, Bristol, Liverpool och Manchester, vilket sades vara ovanligt (merparten av våldet utspelades dock i London).

Det är dock osäkert om London-upploppet är så unikt på dessa punkter. Det utmärker sig inte alls vad gäller antalet döda eller i fråga om hur snabbt det spreds. I Los Angeles 1992 dödades över 50 människor, alltså tio gånger fler än i London, och upploppet utvecklade sig mycket snabbt trots avsaknad av både mobiltelefoner, internet och Facebook. Att gatuoroligheter sprids till andra städer har dessutom hänt vid ett flertal tillfällen i samband med det sena 1960-talets raskravaller i USA.

Ur ett visst historiskt perspektiv kan upplopp snarast framstå som ett då och då oundvikligen återkommande fenomen. Eller kan de förhindras, och i så fall hur? Om polisen och ordningsmakten bemöter och talar om och med invånarna i dessa stadsdelar på ett respektfullt sätt, så minskar antagligen risken för våldsutbrott. Samtidigt rör det sig om socialt och kriminellt belastade miljöer, vilket ställer särskilda krav på ordningsmakten. I hotfulla situationer är det inte alltid så lätt att agera respektfullt; kanske trodde poliserna som stoppade Duggan att de faktiskt skulle bli beskjutna. Det långsiktiga botemedlet mot upplopp är snarare att angripa segregationen. Med mindre ekonomiskt utsatta, frustrerade och missnöjda invånare, och lägre kriminalitet, saknas förutsättningar för att smärre sammanstötningar med polisen ska utvecklas till ett fullskaligt upplopp. Välmående stadsdelar tycks inte drabbas av detta slags storskaliga våld.

Till sist kan det vara intressant att fundera över våra svenska storstäder, i ljuset av upploppsforskningen. Medierna har vid några tillfällen beskrivit våldsamheter i storstadsförorter som just upplopp. Som begreppet definieras av forskningen har dessa incidenter dock varit för begränsade för att egentligen räknas som upplopp.

Kan regelrätta upplopp drabba Sverige? Relationerna mellan polisen och invånarna är onekligen spända i vissa förorter. Men troligen är nivån på fattigdomen, segregationen och den politiska alienationen inte så alarmerande att ett fullskaligt upplopp kan inträffa i dagsläget. Om segregationen och ungdomsarbetslösheten ökar så höjs förstås risken. Välfärdssverige må vara relativt välmående, men är därför inte nödvändigtvis skyddat mot våldsamheter av detta slag.

Per Adman är universitetslektor på statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet.