Valet handlar inte bara om Obama

Amerikanskt väljarbeteende är det ordning och reda på. USA satte som första land i världen redan i början av 1950-talet i gång att systematiskt undersöka väljarbeteenden. Sverige följde efter 1956 och har därmed världens näst längsta tidsserie av data över väljarbeteenden. Tack vare dessa långa tidsserier har vi mycket samarbete mellan svenska och amerikanska valforskare, och de analyser som följer bygger på amerikanska vallokalsundersökningar – exit polls – med uppåt 20 000 svarande varje valår.

Om man läser svenska tidningar så får man lätt intryck av att den amerikanska politiken är personifierad och att striden står mellan personerna Barack Obama och Mitt Romney. Men den verkliga striden står mellan ideologier och sakfrågor. Och detta är en tendens som växer över tid – vi ser alltmer av ideologi och sakfrågor i amerikansk politik.

Barack Obama vann med hela sju procentenheter i förra valet, 2008. Han kom då på tredje plats i USA:s historia vad gäller segermarginal bland demokratiska presidenter. Men i år kommer det att bli jämnare, och mer spännande.

I USA är det svårt att rösta. Man måste registrera sig, och det drar ner valdeltagandet. Men trots det så ökar valdeltagandet, och valet 2008 hade en av de högsta siffrorna någonsin.

Det var också en orsak till att Barack Obama vann – att han lyckades mobilisera soffliggarna. Alltså är valdeltagandet en av de viktigaste frågorna inför det kommande valet. De grupper som har lägst valdeltagande är nämligen de som brukar rösta på demokraterna: unga, lågutbildade, svarta, spansktalande. I det senaste valet var valdeltagandet dock högre bland svarta än bland vita, men annars har det alltid varit tvärt om.

Även i Sverige kan man se liknande mönster av att yngre, lågutbildade och minoriteter har lägre valdeltagande, men skillnaderna är inte lika stora som i USA.

Ett högt valdeltagande gynnar alltså demokraterna, och detta vet republikanerna. De försöker därför sänka valdeltagandet. I flera republikanska delstater inför man nu krav på legitimation för att kunna rösta. Och även om det officiella skälet är att minska risken för valfusk så minskar sådana trösklar valdeltagandet.

Ända fram till början av 1980-talet återupplevdes det amerikanska inbördeskriget (1861–65) varje valår. Abraham Lincoln, krigets vinnare, var republikan och sydstaterna var demokrater. Detta faktum präglade röstandet i över 100 år – oberoende av presidentkandidater och ideologier. I söder röstade man alltså länge demokratiskt, och i norr och nordost republikanskt.

Men för trettio år sedan vände trenden, och Abraham Lincolns gamla parti är numera starkast i sydstaterna, medan demokraterna dominerar i nordost.

Den regionala faktorn har svängt totalt – vilket är mycket ovanligt. Den regionala identifikationen har alltså släppt till förmån för politiska faktorer.

Sedan 1980-talet har kvinnor i USA röstat mer demokratiskt än män. Inte heller detta är unikt för USA. Sedan ungefär 30 år tillbaka är också svenska kvinnor mer benägna att rösta till vänster. Det har att göra med att kvinnor kom ut på arbetsmarknaden då och att många kvinnofrågor politiserades på 1970-talet. Då började kvinnor över hela världen röra sig åt vänster. Ronald Reagan var mannen som skapade könsglappet, gender gap.

En annan viktig faktor är åldern. Först på 2000-talet har yngre amerikaner mer och mer börjat rösta på demokraterna. Tidigare var det ingen större skillnad. Därför är de äldre republikanernas starkaste stöd.

Det ser likadant ut i Sverige – men skillnaderna är mindre. Alliansen har ett klart starkare stöd bland äldre än bland yngre. Det har något hårddraget blivit en kamp mellan äldre män och unga kvinnor. Senast i valet 2010 vann de gamla gubbarna i Sverige, medan de unga tjejerna segrade i USA 2008. Och enligt de senaste mätningarna i Sverige är skillnaderna mellan dessa grupper större än någonsin. Detsamma gäller USA.

Så politiken har i dag ett något mindre drag av klasskamp – och ett ökat drag av en köns- och generationskamp.

Etnicitet är viktigt i USA. Och vita amerikaner är republikaner. Hade bara de vita röstat i USA hade man i modern tid alltid haft republikanska presidenter. Det är minoriteterna som gör att det händer saker för demokraterna. Så mycket hänger på i vilken grad dessa grupper väljer att rösta.

Vad gäller olika religiösa grupper i USA, visar alla undersökningar att ju mer religiös en person är, uttryckt i hur ofta man besöker sin församling, desto mer benägen är personen att rösta republikanskt. Och samma mönster finns för övrigt i Sverige – ju mer religiös man är, desto mer röstar man borgerligt. Om man tittar på de stora religiösa grupperna i USA ser man i huvudsak stabila mönster, där katoliker är mest benägna att rösta demokratiskt, oavsett vad presidentkandidaten heter. Och ”evangeliska” protestanter är de som röstar mest republikanskt.

Klassröstningen är svagare i USA än i Sverige, men låginkomsttagare röstar mer demokratiskt.

Det som är allra viktigast för hur amerikaner röstar – liksom för hur svenskar röstar – är politikens innehåll, sakfrågorna och ideologin, men också vaneröstning på samma parti som sist. I USA känner sig de flesta som anhängare av ett bestämt parti. Andelen oberoende har ökat något. Och andelen ”riktigt” oberoende utgör bara 10 procent i USA. De allra flesta lutar åt något av partierna – och har en ökande tendens att rösta på den kandidat som varje valår representerar favoritpartiet. Partiröstandet i USA har aldrig varit så starkt som i de två senaste presidentvalen, 2004 och 2008.

En huvudorsak till förändringen är att de båda amerikanska partierna har glidit isär ideologiskt. Och de beror främst på att republikanerna har gått åt höger.

Det ökade ideologiska avståndet mellan demokrater och republikaner medför att ideologiröstande har blivit viktigare i USA. I Amerika talar man om liberals och conservatives i stället för vänster och höger. Väljare som identifierar sig som liberals röstar alltmer demokratiskt, medan väljare som uppfattar sig som conservatives röstar republikanskt – oberoende av vad presidentkandidaterna heter.

Vilket parti kommer då att vinna? Den höga arbetslösheten gynnar inte den sittande kandidaten, det visar tidigare valrörelser, men om man enbart ser till den ekonomiska tillväxttakten så gynnas den sittande presidenten av en hög sådan, men den verkar enligt de senaste mätningarna växa mycket långsamt.

Och valspurten brukar inte vara demokraternas starkaste gren, precis som fallet är för socialdemokraterna i Sverige. De är dåliga spurtare. Varför? Jo, stora partier är mer synliga i mellanvalsperioderna, medan de små får mer exponering under valrörelserna, då de exponeras mer i medierna och i tv-debatter. Valrörelser är alltså bra för mindre partier.

Men presidentval i USA är indirekta. Man väljer 538 elektorer i de femtio delstaterna plus i huvudstaden Washington. Dessa elektorer väljer sedan vem som blir president. I de flesta delstater vet vi redan nu vilken kandidat som kommer att vinna alla elektorer. Demokraterna brukar alltid – oavsett vilka som kandiderar – få flest väljarröster och alla elektorer i delstater som New York eller Kalifornien, medan republikanerna ”alltid” vinner i Texas. Där är valet redan avgjort. De delstater där valet är mest spännande är de där valen ibland vinns av demokrater och ibland av republikaner – som i Florida, Ohio eller Virginia. Sådana delstater kallar amerikaner Swing states eller Battleground states. Det är där som det avgörs hur presidentvalet går. I skrivande stund, i mitten av september, leder Obama opinionsmätningarna i de flesta av dessa avgörande slagfältsstater, men det är mycket jämnt i flera av dem. Det kan bli som år 2000 – att valet avgörs i Florida.

Om man betraktar amerikansk vadslagning – som historiskt sett har varit mycket trovärdig vad gäller att förutsäga presidentvalet – ska man tro på en seger för demokraternas Barack Obama, när detta skrivs.