Marx var inte först med folkets opium
Fem år före Karl Marx beskrev Erik Gustaf Geijer religion som ett bedövningsmedel för folket.
Bild: Björn Öberg, IDAG Illustration
Under 1800-talet ökade religionskritiken, och flera radikala tänkare började inse att religionen spelade de konservativa politiska krafterna i händerna. När den unge Karl Marx 1844 talade om religionen som ”das Opium des Volks”, samlade han i en kärnfull formulering upp många fraser som var i svang. Religion sågs som en tröst i en dyster värld.
– Men det var faktiskt Immanuel Kant som nästan ett halvsekel tidigare började tala i dessa termer, berättar Sven-Eric Liedman, pensionerad professor i idéhistoria vid Göteborgs universitet.
Mindre känt är att historikern och författaren Erik Gustaf Geijer redan i november 1839 – fem år före Karl Marx – skrev om religion som ett ”opiat, som ingives hopen såsom bedövningsmedel”.
Det var den från konservatismen avfallne Geijer som nu radikalt och kritiskt diskuterade samhällsfrågor i Litteraturbladet: ”Religion och moral förordnade såsom dövande medel mot orättvisan, äro verkligen detta opiat, som kan medföra slummer …” Han syftade på att många i hans samtid gav denna bild av religionen som opium, och det visar sig att även Friedrich Hegel och hans lärjungar ibland nämner opium i olika betraktelser över bland annat indisk religion och filosofi.
Metaforens popularitet hänger samman med att opium sedan slutet av 1700-talet hade blivit ett vanligt läkemedel för att lindra krämpor som dåtidens medicin inte förmådde behandla. Drogen fick ytterligare aktualitet i och med opiumkriget mellan Storbritannien och Kina, som bröt ut 1839.
Lenin och de ryska marxisterna radikaliserade begreppet ett halvsekel senare. De började tala om religionen såsom ”ett opium för folket”, något som präster och överhet portionerade ut för att döva massorna – vilket faktiskt ligger närmare Geijers formulering än Marx.
Förändringen kan hänga samman med opiets allt viktigare roll i kolonierna, där det kom att symbolisera förtryck. För Lenin och hans samtida var kampen mot religion och kyrka mycket tydligare än för Marx, som visserligen inte var troende, men som heller inte var någon stridbar ateist. För Lenin var den ryska ortodoxa kyrkan en del av den politiska makten i Ryssland han bekämpade aktivt.
Vad kan man säga om religionens roll i dag?
– För många av dagens fattiga kan religionen förstås fortfarande vara en tröst, säger Sven-Eric Liedman. Så där får man ge Geijer och Marx rätt.
