Varifrån kommer rädslan?

Är rädsla genetiskt?

Simon

Svar: Det går att svara på den frågan på två sätt. Alla människor blir någon gång i livet rädda, och den reaktionen är genetiskt styrd. När våra sinnen registrerar en fara skickar hjärnan signaler till bland annat binjurarna. Dessa släpper ut stresshormoner i blodet – kortisol, adrenalin och noradrenalin – som signalerar till resten av kroppen att den är hotad. Det leder till att andningen blir häftigare, att mer blod flödar till musklerna och att mindre viktiga funktioner, som till exempel matsmältning, går ner på lågvarv. Denna reaktion har utvecklats för att man vid en hotande fara till exempel ska kunna springa fort eller slåss hårt för att rädda sitt liv.

Samtidigt är vissa människor mer rädda än andra. Ganska många är rädda för saker som de egentligen inte behöver vara rädda för, till exempel ofarliga spindlar eller att gå över ett torg. Ibland tar sådan rädsla över livet, och då handlar det om att man lider av en fobi eller av ångest.

När barn eller ungdomar har en fobi eller ångest, beror det till stor del på generna. Studier av svenska tvillingar visar att arvet står bakom hela 60–80 procent av ångestkänslorna. Hos vuxna spelar generna mindre roll. Där räknar man med att 20–40 procent beror på arvet.

Trots att forskarna vet att fobier och ångest är genetiskt betingat har de haft svårt att hitta de genvarianter som ligger bakom. En orsak kan vara att det finns en myriad olika genvarianter som ökar risken för ångestkänslor, men att bidraget från varje gen är så litet att genen är svår att hitta. Det är sällan som en genvariant bidrar till att risken ökar med mer än 20 procent. Om denna genvariant är ovanlig krävs att man studerar tiotusentals personer för att hitta den. Detta är orsaken till att moderna genetiska epidemiologiska studier ofta är världsomspännande och genomförs av en större sammanslutning av forskare.

Ann Fernholm, med hjälp av Paul Lichtenstein, professor i genetisk epidemiologi vid  Karolinska institutet i Solna.