Varför har vissa språk blivit så krångliga?

Svar: Till att börja med så strävar förstås språket som sådant inte mot någonting. Däremot kan vi hitta tendenser i hur språk förändras, och förklaringarna finns rimligtvis i hur vi människor lär oss språk och hur vi använder dem. Men det finns flera olika sådana tendenser, och ibland kommer de i konflikt med varandra. Man brukar till exempel ofta säga att behovet av att uttrycka sig tydligt, så att budskapet går hem, står i motsättning till människors bekvämlighet, som kommer dem att inte anstränga sig mer än absolut nödvändigt. Tendenserna är inte heller lika starka i alla sammanhang. Tendensen till förenkling av grammatik och uttal visar sig framför allt vid språkbyten, när ett språk lärs in på ett ofullständigt sätt av vuxna andraspråkstalare och dessa sedan för över den förenklade versionen av språket till nästa generation. När det gäller hur grammatisk komplexitet uppstår vet vi relativt väl hur det går till, men vi förstår sämre vilka krafter som driver processen och varför det händer i det ena språket men inte i det andra. Vi vet att böjning, till exempel i kasus, uppstår genom att småord som prepositioner smälter samman med andra ord, samtidigt som de blir vanligare och förlorar en del av sin ursprungliga betydelse. De romanska språken har tappat de latinska kasusändelserna, men i några av dem markeras nu vissa objekt med prepositioner, till exempel ”a” i spanska som ju egentligen betyder ”till”. De bestämda formerna av svenska substantiv (häst-en) har uppkommit genom att ett demonstrativt (utpekande) pronomen har fått en ny funktion och smält samman med substantivet. Efter hand kan sådana grammatikaliseringsprocesser leda till att det utvecklas komplexa böjningssystem.

/Östen Dahl, professor i allmän språkvetenskap, Stockholms universitet