Katter sprider parasit i hjärnan
En parasit från katter kan påverka människors beteende. Forskarna misstänker att den ligger bakom allt från självmordsförsök och trafikolyckor till övergripande mönster i olika länders kultur.
Parasitforskaren Antonio Barragan är smittad av toxoplasma, men märker inga symtom. Samma sak gäller uppåt en femtedel av alla människor i Sverige – och över en tredjedel av hela mänskligheten. Parasiten gömmer sig inkapslad i mikroskopiska cystor utspridda i olika vävnader: i hjärnan, musklerna, hjärtat, till och med i ögonen. Och det gäller inte bara människor.
Toxoplasma gondii – ett encelligt urdjur – finns hos allt från möss och fåglar till elefanter och belugavalar. Alla varmblodiga djur verkar kunna bli infekterade.
– Toxoplasma är en av världens mest framgångsrika parasiter, säger Antonio Barragan, läkare och forskare vid Karolinska institutet och Smittskyddsinstitutet.
Malaria är det mest kända exemplet på en parasit som utnyttjar flera arter för att fullborda sin livscykel. Toxoplasma är mindre omtalad, men betydligt mer spridd.
Smittan har varit känd i ett sekel och ansågs länge vara helt harmlös, en omärklig fripassagerare bara. På senare år har det visat sig att den är extra vanlig bland människor som drabbas av beteenderubbningar, psykiatriska sjukdomar och olyckor.
I somras rapporterade forskare i Danmark att sannolikheten för att en kvinna kommer att försöka ta sitt liv är 50 procent högre om hon är smittad med toxoplasma än om hon inte är det. Slutsatsen bygger på data från över 45 000 danska kvinnor. En mindre studie av både män och kvinnor i Lund tyder på att risken kan vara ännu större.
Lena Brundin är psykiatriker vid Lunds universitet och en av forskarna bakom den svenska studien. Hon hoppas att rönen om toxoplasma ska leda till nya behandlingar.
– I ganska många år har man pratat om signalämnet serotonin och antidepressiva mediciner i samband med depressioner och självmordsbeteende. Men detta är ju ett helt nytt spår, säger hon.
Tanken på en koppling mellan smittan och ett rubbat beteende började med djurförsök. Det stora genombrottet kom år 2000. Då upptäckte den brittiska parasitforskaren Joanne Webster och hennes medarbetare att toxoplasma gör råttor mindre rädda för katter. Sedan dess har andra forskare bekräftat att parasiten minskar den nedärvda kattskräcken hos både råttor och möss. Smittade råttor blir dessutom mer aktiva och nyfikna. Och inte nog med det – råttorna börjar dessutom dras till lukten av katturin.
För parasiten är det en lyckoträff. Den är nämligen helt beroende av att hamna i tarmen hos en katt för att kunna föröka sig sexuellt. Och dit kommer den förstås lättare om den kan styra ett djur så att det löper större risk att bli kattmat.
Hos katter är smittan som regel harmlös. Parasiten bildar ägg i tunntarmen hos tamkatter, lodjur, tigrar, lejon och alla andra kattdjur. Därifrån sprids äggen med avföringen under några veckor. Äggen överlever i naturen under långt mer än ett år. Gnagare, fåglar och betande djur blir lätt smittade.
Inom djurhållningen är det ett problem. Toxoplasma är den vanligaste kända orsaken till att foster dör hos svenska får.
Parasiten kan även vara farlig för mänskliga foster. Om en kvinna blir smittad av toxoplasma för första gången medan hon är gravid kan parasiten passera genom moderkakan och vidare in i fostret. Det är mycket ovanligt, men kan i värsta fall leda till att barnet får en hjärnskada. Därför råder Smittskyddsinstitutet gravida kvinnor att inte äta rått kött, och att undvika kattbajs och sandlådor där katter kan ha bajsat.
Risken för fosterskador gäller bara under smittans första fas. Då är parasiten aktiv, vilket också gör den känslig för flera typer av antibiotika. Med tiden kapslar parasiten in sig i cystor i olika vävnader och faller i dvala. Där blir den kvar, skyddad mot både antibiotika och attacker från immunsystemet.
Men i början av 1980-talet stod det klart att parasiten kan vakna ur dvalan. Många av de första offren för sjukdomen aids fick en mycket svår typ av inflammation i hjärnan. Orsaken visade sig vara att vilande toxoplasma börjar föröka sig när immunsystemet inte längre orkar hålla emot. De tragiska fallen ledde till att fler forskare började intressera sig för den normalt så diskreta parasiten.
De flesta människor som blir smittade märker inte ett skvatt. Ett fåtal får övergående feber, muskelvärk och kanske lite svullnad i lymfkörtlarna under några veckor. Symtomen påminner om influensa. Men i det tysta sprider sig parasiten i kroppen. Och den kan till skillnad från de flesta andra smittämnen tränga in i hjärnan.
Det centrala nervsystemet omges av den så kallade blod-hjärnbarriären. Den stänger ute gifter av skilda slag, liksom de allra flesta virus, bakterier och parasiter. Smittor som trots allt tränger igenom är ofta dödliga för värddjuret. Toxoplasma är ett undantag. Den gör ytterst lite väsen av sig, och påverkar som regel inte livslängden. Genom att störa värddjuret så lite som möjligt ökar parasiten sina chanser att sprida sig vidare.
Antonio Barragan och hans medarbetare vid Karolinska institutet har avslöjat några av knepen som parasiten använder för att få fäste i kroppen. Den tränger in i dendritceller, ett slags vita blodkroppar som vandrar genom vävnaderna med hjälp av långa utskott.
– Parasiten använder dendritcellerna som ett slags trojanska hästar, säger Antonio Barragan.
Upptäckten av dendritceller belönades med ett Nobelpris i medicin år 2011. De spelar en viktig roll genom att aktivera andra immunceller när ett smittämne invaderar kroppen. Och dendritcellerna kan passera genom blod-hjärnbarriären. Det betyder att en parasit som lyckas kapa en dendritcell har en unik möjlighet att tränga in i hjärnan – och därifrån styra sitt värddjurs mentala liv.
Allt fler forskare undersöker rubbade beteenden hos människor som bär på toxoplasma. En av pionjärerna heter Jaroslav Flegr och är biologiprofessor vid Univerzita Karlova i Prag, Tjeckien.
– Infektionen är allt annat än oskyldig, säger han.
Han har studerat toxoplasma ända sedan sammetsrevolutionen befriade hans hemland från kommunismen år 1989. Från början var budgeten minimal, vilket tvingade honom att välja billigast möjliga metod: att ta blodprover på studenter och kolleger och sedan be dem att göra ett personlighetstest.
– Toxoplasma påverkar män och kvinnor på helt olika sätt. De flesta förändringarna i personlighetsprofil går åt var sitt håll, säger Jaroslav Flegr.
Hans undersökningar tyder på att smittade män blir mer inåtvända och misstänksamma. För kvinnor är sambandet det omvända; de blir mer tillitsfulla och benägna att ta kontakt, enligt Jaroslav Flegr och hans medarbetare. När Aftonbladet fick nys om hans forskning blev rubriken ”Kattkvinnorna vill ha mer sex”, vilket är en minst sagt hårddragen vinkling av de tjeckiska resultaten.
Jaroslav Flegr var länge förbryllad över könsskillnaderna, som dök upp gång på gång i olika studier. Han misstänker att den gemensamma nämnaren är att infektionen orsakar ett slags kronisk stress, och att kvinnor och män hanterar den på lite olika sätt.
Samtidigt understryker han att smittan bara kan förklara några få procent av skillnaderna i personlighet. Och man kan ju fråga sig vad som är hönan och vad som är ägget. Skulle det inte kunna vara så att människor med vissa personlighetsdrag löper större risk än andra att bli infekterade?
– Det stämmer dåligt med våra data, säger Jaroslav Flegr.
Ett av hans argument är att smittade personer får mer avvikande personlighetsdrag ju längre de har burit på smittan. Det talar för att parasiten kommer först, och att den sedan orsakar de subtila personlighetsförändringarna. Reaktionshastigheten följer samma mönster – men konstigt nog främst bland människor med blodgruppen Rh negativ. Den som är smittad får allt långsammare reflexer. Förändringen är ytterst liten, men tillräckligt stor för att märkas i statistiken över trafikolyckor.
Jaroslav Flegr och hans medarbetare studerade en grupp Pragbor och kom fram till att de som bär på smittan löper minst två och en halv gånger större risk än andra att råka ut för en så svår trafik-olycka att de hamnar på sjukhus.
En uppföljande undersökning av värnpliktiga chaufförer avslöjade en ännu större riskökning. Chaufförer med blodgruppen Rh negativ som hade antikroppar mot toxoplasma löpte hela sex gånger större risk än andra att råka ut för en olycka. En parasit som ger trögare reflexer och ökar risken för olyckor i trafiken borde rimligen också öka risken även för andra typer av olyckor. Dessutom har flera forskargrupper hittat ett samband med självmord.
– Jag skulle tro att toxoplasma indirekt leder till över en miljon dödsfall per år, säger Jaroslav Flegr.
Om den uppskattningen stämmer betyder det att toxoplasma tar ungefär lika många liv som malaria.
Det finns naturligtvis en risk för att forskare överdriver betydelsen av ett fenomen som slukar deras intresse. Under de senaste åren har många blivit lockade att söka samband mellan toxoplasma och alla möjliga fenomen i samhället.
I somras publicerade en psykologiprofessor i USA en rapport om att länder i Europa med en hög andel toxoplasmasmittade också ligger högt när det gäller antal mord per capita. Hur läget ser ut i det vapentäta USA förtäljer inte historien, och rapporten ger inga som helst belägg för att smittan är vanligare hos mördare än hos andra.
En annan uppseendeväckande rapport, publicerad i den ansedda tidskriften Proceedings of the Royal Society B, spekulerar i att slumrande toxoplasma i människors hjärnor präglar hela kulturer. Författaren menar att ett samhälle med en hög andel smittade är materialistiskt och präglat av traditionella könsroller. En kultur genomsyrad av toxoplasma är även extra neurotisk och benägen att undvika ovisshet, enligt rapporten. Kritiker påpekar bland annat att statistiken över andelen smittade i olika länder är alltför osäker för att man ska kunna dra så långtgående slutsatser.
Trots vissa protester växer listan över mänskliga tillstånd med misstänkta kopplingar till toxoplasma. Depressioner, tvångssyndrom, demens och Parkinsons sjukdom är några av de senaste tillskotten.
– Det börjar nästan bli löjligt, säger Patrick House, hjärnforskare vid Stanford university i USA.
Men han vill inte avfärda hela idén. Den ökade risken för självmord har stöd i flera undersökningar. Och det finns dussintals rapporter från olika länder om att människor med toxoplasma löper mer än dubbelt så stor risk som andra att drabbas av schizofreni.
Dagens mediciner mot schizofreni minskar effekten av det kroppsegna signalämnet dopamin. Intressant i sammanhanget är att toxoplasma ökar halten av dopamin i hjärnan hos möss. Och infekterade råttor som får schizofrenimedicin slutar dras till lukten av katturin. Dopamin skulle alltså kunna vara en gemensam nämnare.
I experiment med råttor har Patrick House och hans medarbetare visat att toxoplasma påverkar delar av hjärnan kopplade till råttans nedärvda kattskräck. Hos en infekterad råtta som känner lukten av kattkiss ökar dessutom aktiviteten i den sexuella upphetsningens nervkretsar. På så sätt skapar parasiten ett farligt begär.
Hos infekterade människor finns inga sådana böjelser. Ur parasitens perspektiv är vi en återvändsgränd, vilket förstås inte hindrar smittan från att påverka den mänskliga hjärnan. Nervceller är trots allt påfallande lika hos vitt skilda arter.
– Vad parasiten än gör i en råtta så gör den nog samma sak även i oss, men det får andra följder. Och eftersom vi lever längre kan effekten byggas upp under lång tid, säger Patrick House.
I december förra året presenterade den svenske parasitforskaren Antonio Barragan och hans medarbetare nya rön om hur parasiten manipulerar sitt värddjur. De har upptäckt att toxoplasma tar sig in celler och tvingar dem att tillverka och utsöndra signalämnet gaba (gammaaminosmörsyra).
Ämnet får immunsystemets dendritceller att bli rörliga och ge sig ut på vandring i kroppen. Följden blir att dendritcellerna – vars uppgift det är att bekämpa inkräktare i kroppen – bär med sig parasiten in i hjärnan. Väl innanför blod-hjärnbarriären tränger smittan in i hjärnceller och tvingar dem att utsöndra gaba.
– Gaba kallas ibland kroppens egen Prozac. Det har en direkt koppling till ångest, säger Antonio Barragan.
Både alkohol och ångestdämpande mediciner i form av bensodiazepiner påverkar hjärnans mottagare för gaba. Mycket talar alltså för att toxoplasma kan manipulera viktiga kemiska signaler i hjärnan. Det låter ju obehagligt. Är det rent av dags att varna alla kattägare för smittrisken?
– På våra breddgrader är sannolikt maten en viktigare smittkälla än direktkontakt med katter, säger Antonio Barragan.
Jaroslav Flegr håller med. Även han är infekterad av toxoplasma – och lycklig ägare till två katter. Han menar att en utekatt är en lika stor smittrisk för grannarna som för kattägaren själv. Men han vill absolut inte förbjuda katter som husdjur.
– Utan tamkatter skulle smittan bli mycket ovanlig. Men katter är viktiga för människor. De gör livet mycket trevligare, säger han.
Han skulle gärna ta antibiotika mot sin egen infektion, men det finns ännu ingen medicin som biter när parasiten väl har rotat sig i kroppen.
Förmodligen är det enklare att stoppa smittspridningen med ett vaccin. I dag använder brittiska fårägare ett vaccin på sina djur som består av parasiten i försvagad form. Ett sådant vaccin lämpar sig inte för människor eftersom det i sällsynta fall kan orsaka en akut infektion. Men det pågår försök med att utveckla andra typer av toxoplasmavaccin för både människor och katter.
Toxoplasmans väg i kroppen
- Smittan kommer in i kroppen, oftast via munnen.
- Toxoplasma tränger in i en dendritcell, ett slags vit blodkropp.
- Parasiten tvingar dendritcellen att tillverka signalämnet gaba. Ämnet gör så att cellen vandrar ut i kroppen – med smittan ombord.
- Dendritceller kan passera blod-hjärnbarriären som skyddar hjärnan mot de flesta andra smittämnen.
- Inne i hjärnan tränger parasiten in i nya celler och bildar cystor i hjärnvävnaden.
- Parasiten kapslar även in sig i musklerna, hjärtat och ögonen.
Parasiten biter sig fast
- Toxoplasma gondii är ett encelligt urdjur (protozo).
- Alla varmblodiga djur kan bli smittade.
- Parasiten måste befinna sig i tarmen hos en katt för att kunna föröka sig sexuellt.
- Diagnosticering sker genom att man söker efter antikroppar mot parasiten i ett blodprov. Smittan blir sannolikt kvar i kroppen under resten av livet.
- Det finns antibiotika som biter på parasiten i dess aktiva form (tachyzoiter), men inte på den vilande formen (bradyzoiter).