Krönika: Nu är det allvar – men larmet fungerar inte

Sommaren 2012 var uppståndelsen enorm kring de nya upptäckterna som gjorts vid CERN:s LHC-accelerator. Medierna rapporterade utförligt och med stora rubriker om händelsen. Den fundamentala fysikens sista pusselbit var nu funnen och universum fullständigt förklarat. Kanske man till och med var Gud på spåren. Den mystiska Higgspartikeln hade upptäckts och det fanns ingen hejd på vilka konsekvenser detta kunde få.

Det råder inget tvivel om att år 2012 kommer att gå till fysikhistorien. Inte för att särskilt många fysiker egentligen på allvar betvivlat att Higgspartikeln skulle finnas, även om man aldrig kan vara riktigt säker. Men det var långt ifrån något slut på fysiken som kunde anas i CERN:s underjordiska tunnlar. Och knappast minsta skymt av någon gud heller.

När mediestormen lagt sig kunde fysikerna återgå till fortsatta mätningar och experiment, och att fundera över vad det nya fönstret in i materien kunde berätta för oss om alldeles ny och okänd fysik. Men vilken slutsats skulle då den intresserade allmänheten dra? Behövde man verkligen fler fysiker i framtiden? Hade man hittat Gud?

När LHC-acceleratorn startades första gången hösten 2008 var uppmärksamheten minst lika stor. En av kvällstidningarna slog upp händelsen som första nyhet i sin nätupplaga: ”SE WEBB-TV: BIG BEN ÅTERSKAPAS!” Kanske handlade det om en övernitisk korrekturläsare – mänsklig eller elektronisk – som inte riktigt förstod sig på ordet big bang, eller kanske handlade det om en långsökt men möjligen djupsinnig metafor med anspelning på tidens upphov.

Oavsett alla överdrifter och felgrepp, är det ändå positivt att det går att uppbåda ett intresse av det slag vi såg sommaren 2012. Att mediernas intresse är kortsiktigt, missriktat, snabbt övergående och mest går ut på att sälja lösnummer är förstås synd.

Men kanske ska man inte vara så petig. Så småningom tecknas ju den riktiga historien ner, populariseras och görs tillgänglig för en intresserad allmänhet. Vår världsbild justeras lite grand och kanske blir vi åtminstone lite klokare. Och en vacker dag kanske något av det också kommer till praktisk nytta.

Men det finns ändå problem när mediebilden av vetenskapen inte stämmer med verkligheten. Ett spektakulärt exempel är den mediestorm som för några år sedan uppstod kring farhågor om att man med LHC riskerade att skapa svarta hål som kunde sluka jorden. Naturligtvis var detta helt befängt och fullständigt obefogat. Men det är inte självklart enkelt för en läsare lämnad i sticket av sensationslystna tidningar att veta hur man ska värdera en sådan nyhet. En del blir uppskrämda, andra tar det som en underhållande lek, medan de flesta ointresserat rycker på axlarna. Luttrade och resignerade, väl medvetna om att det inte är mycket av det man läser som man egentligen behöver bry sig om.

Men vad händer den dag då det faktiskt är allvar? Den dag då vetenskapen klart kan säga att vi står inför en annalkande katastrof? Vad händer när den slarviga journalistiken, som ingen längre sätter sin tilltro till, berättar om något verkligt farligt? Vi vet vad som händer. Det har nämligen redan hänt.

Världens klimat är på väg att löpa amok. Polerna smälter, haven stiger och hela vår civilisations framtid står på spel. Efter det att den första uppståndelsen lagt sig har allt återgått till det vanliga. Alla gäspar och ingen tar egentligen varningarna på allvar. Vare sig politiker, massmedier eller någon annan. Klimatkatastrofen verkar lika osannolik som partikelfysikens planetätande svarta hål.

Ulf Danielsson är är professor i teoretisk fysik vid Uppsala universitet, med strängteori och kosmologi som främsta forskningsområden.

Tyck till! redaktion@fof.se