Moll har varit gladare
Vad är det som gör att vi tycker att musikens molltoner låter sorgliga medan dur låter glatt? Är det ett inlärt beteende?
Markus Enger
Bild: Istock
Svar: Dagens tolkning och upplevelse av dur- och molltonarter är troligen helt betingade av historiska konventioner. De tonsystem som är dur- och molltonartens föregångare, de så kallade kyrkotonarterna, uppfattades helt annorlunda under hela medeltiden och fram till åtminstone mitten av 1600-talet. En del av dem som ligger närmast molltonaliteten förknippades med triumfatoriska känslotillstånd, medan en del av de durliknande upplevdes som tungsinta och svaga.
Men sedan slutet på 1700-talet har man i musikalisk teori och praxis ofta förknippat dur med en eller flera av egenskaperna aktivitet, dynamik, styrka, klarhet, fullkomlighet och upprymdhet. Moll kopplades under samma tid till passivitet, tyngd, nedstämdhet och svaghet.
Försök har gjorts för att både kliniskt och etnografiskt testa om associationsparen glad–sorgsen/dur–moll är universella, men det har visat sig vara vetenskapligt besvärligt. Eftersom den västerländska flerstämmigheten under de senaste århundradena har blivit så dominerande i världen, finns det inte längre några tillförlitliga och opåverkade testområden för sådana studier.
Mattias Lundberg, Institutionen för musikvetenskap, Uppsala universitet.
