Myten om de musikaliskt obildbara

Man brukar skilja på absolut gehör och relativt gehör. Det förstnämnda är ett slags långtidsminne för tonhöjder, där man kan avgöra en tonhöjd utan andra referenspunkter: ”Det där lät som ett fiss!”. Relativt gehör är förmågan att skilja mellan olika musikaliska tonhöjder efter deras inbördes förhållanden. Relativt gehör är en förutsättning för djupare musikförståelse eftersom i stort sett all musik består av relativa förhållanden mellan tonhöjder. Absolut gehör är inte lika nödvändigt, vilket antas vara en förklaring till att det är mycket ovanligare.

Det finns människor som uppger att de tränat sig till absolut gehör i vuxen ålder, med till exempel olika former av datorprogram som finns på marknaden. Dock har man aldrig kunnat kontrollera dessa individers tidigare gehörsstatus (de kan ha haft speciella förutsättningar före träningen). Eftersom inga storskaliga försök har gjorts är det ännu oklart om alla människor har samma förutsättningar för att träna sig till absolut gehör.

Med musikfärdigheter i allmänhet är det annars som med andra intränade och kulturellt betingade färdigheter: alla verkar kunna lära sig allt, men förutsättningarna för inlärning varierar kraftigt. Tanken att det skulle finnas ”musikaliskt obildbara” individer motsägs både historiskt och i nutid. I musikundervisning där man har satt en hög lägstanivå och arbetar intensivt med dem som har svårigheter verkar faktiskt alla människor utan direkta skador på hörsel- eller talorganen exempelvis kunna lära sig att sjunga rent.

/Mattias Lundberg, Institutionen för musikvetenskap vid Uppsala universitet