Försvinner dyslexin på engelska?

Svar: Det kan tyckas rimligt att dyslexin borde märkas på båda språken. En förklaring till att så inte alltid är fallet är att dyslexi kan förklaras på olika nivåer, som alla samspelar med miljön: ­1) en biologisk nivå (genetiska och neurologiska faktorer), 2) en kognitiv nivå (olika delförmågor med betydelse för läsning och skrivning) samt 3) en beteendenivå eller ”manifest nivå” (det som kan observeras, själva läs- och skrivaktiviteten).

Enkelt uttryckt kan man säga att de biologiska och kognitiva nivåerna förklarar dyslexin. Dessa nivåer kan signalera dyslexi även om den manifesta nivån inte gör det, eller bara gör det i mindre utsträckning. Individen kan ha lärt sig att kompensera för sina svårigheter (vilket verkar vara vanligare för läsning än stavning). Man ska inte glömma bort betydelsen av tidigt insatta stödinsatser för en positiv läs- och skrivutveckling!

Dyslexi kan vidare yttra sig olika på olika språk beroende på vilket skriftsystem som är kopplat till de olika språken, eller beroende på olika typer av stavningsmönster i individens olika språk. Det är alltså inte ovanligt att personer med dyslexi upplever att problemen är mindre på ett språk än ett annat. Stavningsmönstret på engelska är mindre ljudenligt än det svenska vilket talar för att svenska, snarare än engelska, borde vara lättare. Men här kan andra faktorer överväga, såsom motivation. Många elever har en hög motivation att lära sig engelska, som är behäftat med hög status och som ofta finns i barnens omgivning från tidig ålder. Din son kan ha ”knäckt koden” på engelska i den meningen att han har tillägnat sig effektiva lässtrategier såsom att uppmärksamma stavelseenheter (snarare än enskilda bokstäver) till exempel i orden /t-ough/, /r-ough/, /c-ough/. Man ska också ha i åtanke att den svenska skolan i regel ställer högre krav på svenska än engelska.

/Christina Hedman, forskare i tvåspråkighet, Stockholms universitet