Krönika: Drömmen om stenåldersdiet är en mardröm

Ja, det var det, svarar Richard Wrangham, professor vid Harvard university och en av världens ledande primatologer. Han hävdar att nya näringsvanor medgav växande populationer, nya livsstilar – och skänkte överlägsenhet i konkurrensen om födan i Afrikas savanner och skogar.

Men då tänker han sig inte i första hand att våra föregångare avvek från primat-rutinen att äta vegetariskt, om ock med något litet animaliskt tillskott när jaktlyckan varit god. Små trubbiga hominin-tänder är ju inte lika idealiska för att tugga sönder segt vilt som för att mala sönder grönsaker.

Inte heller är det vår utomordentliga förmåga att bryta ner stärkelse som Wrangham ser som den viktigaste nyheten. I och för sig är det sant att den innebar bättre möjligheter att tillgodogöra sig rotknölar och frön och andra kaloririka vegetabilier. Men de tidigaste indicierna på mer omfattande stärkelsekonsumtion är bara cirka 50 000 år gamla, vilket visar att denna förmåga inte utvecklats förrän långt efter det att vår art kommit till världen. Att vi människor förvisso inte är stärkelseberoende framgår av att det finns folkgrupper som uteslutande äter animalisk föda, som de arktiska jägarna.

Kan en övergång till mer blandad kost ha varit nyckeln till den moderna människans expansion? Knappast, menar Wrangham, men däremot kan uppfinnandet av metoder att preparera maten ha inneburit ett stort framsteg. Kokning av vegetabilier och grillning av kött ökar näringsvärdet, tar bort åtminstone vissa giftiga substanser och förlänger hållbarheten. Och inte minst – en genomstekt gnukotlett kan inmundigas även med människotänder.

Alltsedan de första köksmästarna trädde fram har allt fler naturresurser kommit till användning som människoföda. Likväl har det säkerligen funnits kristider, då nöden tvingat fram provsmakande av nya produkter – med olika följder för olika konsumenter. Då som nu varierade naturligtvis ömtåligheten och utnyttjandeförmågan mellan olika individer. Det naturliga urvalet förändrade sakta men säkert människors förmåga att tåla och tillgodogöra sig olika slags föda.

Obönhörligen sker en sållning genom att somliga individer klarar näringskriser bättre än andra, en urvalsprocess som lett till att 2000-talets människor frodas på en diet som våra anfäder och -mödrar för tiotusen år sedan utan tvivel skulle ha frynt åt. Omvänt skulle inte någon av dagens tv-kockar ha fått förnyat förtroende efter att ha serverat en sådan måltid som en stenåldersfamilj skulle ha betraktat som rena rama lyxen.

Att vi moderna människor skulle må bättre om vi gick tillbaka till en ”stenåldersdiet” är en bisarr tanke, som då och då förs fram av så kallade paleofantaster. Dess orimlighet beror inte minst på att vår ämnesomsättning till följd av det naturliga urvalet blivit rejält annorlunda jämfört med hur den fungerade hos den tidens människor. Men dessutom har största delen av jordens nutida befolkning en ojämförligt mycket säkrare födotillgång än de jägare och samlare som paleofantasterna anser att vi borde efterlikna. Måltiderna har förändrats och vi med dem.

Att drömma sig tillbaka till det liv som våra föregångare levde för länge, länge sedan är att mardrömma.