Curlingstenens mysterium löst

När en långsamt roterande curlingsten sakta glider över isen kan banan kröka sig mer än en meter i sidled innan stenen hinner fram till boet, nära 30 meter bort. På den tiden hinner stenen bara rotera två till tre varv. Det är alldeles för långsamt för att det ska röra sig om samma fenomen som när man skruvar bollen i pingis eller fotboll. Om stenen snurrar medurs ”curlar” den sig åt höger, och mot vänster om den roterar moturs. Krökningen är ungefär lika stor oberoende av hur snabbt stenen roterar.

Nu anser en grupp Uppsalaforskare, som normalt studerar friktion och nötning inom tekniska och industriella materialsystem, att de till sist lockat ur stenen dess hemligheter. De publicerar sina rön i tidskriften Wear.

Deras förklaring är att stenens bana påverkas av mycket små repor i isen, som stenen själv skapar när den glider fram.

Undersidan på en curlingsten är inte plan utan konkav. Endast en cirka sex millimeter bred, ringformad glidyta är i kontakt med isen. Glidytan är inte polerad, utan en smula ojämn. Därför repas isen när stenens framkant passerar över den. Eftersom stenen samtidigt roterar får reporna en liten vinkel mot glidriktningen. När bakkantens ojämnheter strax därpå glider över samma yta, kommer de att möta reporna från framkanten i en korsande vinkel. Resultatet blir att stenen styrs svagt i repornas riktning.

Att det är viktigt att glidytan är lagom ojämn för att stenen ska curla, vet man av erfarenhet sedan länge. Men kan verkligen mikroskopiskt små repor styra en 20 kilo tung curlingsten?

För att testa hypotesen skickade forskarna i väg stenar längs en curlingbana som hade preparerats med ytor repade i olika vinklar. Då gick det även att styra stenar som inte roterade. Men om glidytan på stenen polerades, så att det inte fanns några ojämnheter som mötte reporna i isen, gick stenarna rakt fram.