Krönika: ”Politiken har gått vilse”

I oktober ska Helsingforskommissionen, Helcom, fatta nya beslut om hur Östersjöns miljö ska räddas. Högt på agendan står att minska övergödningen och algblomningarna.

Inför mötet har miljöminister Lena Ek två svårtolkade siffror att ta ställning till. Å ena sidan meddelar havsmiljöforskarna att belastningen av fosfor till en av havsbassängerna – Egentliga Östersjön – måste minska med 570 ton i Sverige. Å andra sidan har de forskare som beräknar utsläppen kommit fram till att bara 430 ton fosfor når havet från samtliga svenska reningsverk, industrier, jordbruk, enskilda avlopp och dagvatten.

För att uppnå Helcoms miljömål, en vattenkvalitet och ett siktdjup som på 1950-talet, måste Sverige alltså plocka bort all mänsklig aktivitet inom Egentliga Östersjöns avrinningsområde – och dessutom minska det naturliga läckaget från skogs- och jordbruksmark. Utsläppen ska inte bara ner till noll. Sverige ska åstadkomma negativa utsläpp.

Lena Ek borde vara förvirrad och rusta sig med kritiska frågor.

Uppenbart är att övergödningspolitiken har gått vilse i skärningspunkten mellan politiskt accepterad retorik, vetenskapens analys av vad havet kräver och den besvärliga verkligheten med verksamheter som inte helt kan radera sina förluster av kväve och fosfor.

Politikens mål är att havet ska vara i det närmaste opåverkat av övergödning. Det är också detta mål som de marina forskningsmodellerna använder för att beräkna vad havet tål och hur mycket tillförseln måste minska.

Men samtidigt som kraftfulla åtgärder har minskat belastningen på havet, cirkulerar enorma mängder näringsämnen från tidigare årtionden av gamla synder. Vissa år frigörs fem gånger mer fosfor från sedimenten än vad som rinner ut från land. Knappast någon forskare tror därför längre att det nuvarande målet om god ekologisk status till år 2020 är möjligt att nå. Systemet är för trögt.

Förmodligen vet miljöministern och medarbetarna på departementet allt detta. I bästa fall börjar man också inse att de vetenskapliga modellerna inte rakt av kan diktera politiken.

Ny kunskap pekar också på att bakgrundsläckaget från skogen, som täcker sjuttio procent av Sveriges yta, är mycket större än vad man hittills räknat med. Med den logik som råder vid fördelningen av utsläppsbetingen, betyder det att jordbruket och andra diffusa utsläppskällor som dagvatten och enskilda avlopp, får bära ett ännu större hundhuvud för de naturliga utsläppen från skogen. När Östersjöländernas börda för att åtgärda övergödningen fördelas tar forskarna nämligen ingen hänsyn till vad som är utsläpp på grund av mänsklig aktivitet och vad som är naturlig avrinning av övergödande ämnen från skogsmark.

För ett skogsland som Sverige får det förstås en dramatisk effekt. Lena Ek bör därför inte skriva på några papper förrän hon fått klarhet i vad som är ett rimligt beting, efter att det naturliga läckaget har räknats bort. Forskare som arbetar nära den politiska beslutsprocessen har ett särskilt ansvar att vara tydliga med begränsningar och osäkerheter i sina förutsägelser. Det tillhör god vetenskaplig sed.

För den vetenskapliga beslutsstödsmodell, vars underhåll och löpande förbättringar bekostas direkt av miljödepartementet, presenteras dock inga uppskattningar av noggrannheten i resultaten. Även på denna punkt måste Lena Ek kräva svar, inte minst som beställare och finansiär.

Modellen – som varit en starkt pådrivande faktor i Östersjöarbetet – riskerar annars att tappa i legitimitet. Utan uppgifter om tillförlitlighet blir det omöjligt att avgöra var vetenskapen slutar och politiken börjar.