Min vision: ”Tänk om och bevara Observatoriemuseet!”

I Stockholm, på en kulle nära Odenplan finns en mycket märklig byggnad med en spännande historia: Stockholms gamla observatorium. Hösten 1753 samlades dåtidens vetenskapliga och samhälleliga elit för att inviga ett av arkitekten Carl Hårlemans sista verk. Kungliga Vetenskapsakademiens (KVA) ständige sekreterare Pehr Wargentin med familj hade flyttat in några månader tidigare och fick nu ansvaret för att driva verksamheten i den unga akademins första egna byggnad.

Byggnaden var i sig unik. Hårleman hade placerat observationsplatsen i husets bottenvåning, med stora fönsteröppningar riktade åt söder. Därmed avvek han från mönstret att observatorier ofta utrustades med en balkong eller plattform högt upp i huset. Dåtidens astronomi kretsade i stor utsträckning kring frågor om himlakropparna i vårt eget solsystem. Den planlösning som valdes för observatoriet, där stor hänsyn togs till stabilitet för instrumenten och vindskydd vid observationerna med de långa teleskopen, var innovativ och stilbildande. När Hårlemans vän William Chambers ritade observatoriet i Kew gardens, London, blev utformningen snarlik.

Wargentin etablerade snart kontakt med stora delar av det internationella forskarsamhället. Hans observationer och egna arbeten inom vad som i dag är flera olika vetenskapsgrenar, som astronomi, astrofysik, fysik, meteorologi, befolkningsstatistik och geodesi, satte Sverige på den vetenskapliga världskartan. De väderobservationer som Wargentin inledde pågår än i dag – det finns faktiskt inte en enda lucka i protokollet sedan 1756. Den serien är en betydelsefull källa när vi nu vill förstå klimatets förändring och har på senare tid varit föremål för klimathistorisk forskning. Observatoriet kom att bli en nod i det internationella nätverk av observationspunkter som successivt byggdes upp under 1700- och 1800-talen. I samband med Venuspassagerna 1761 och 1769 svarade Wargentin för några av de mest betydelsefulla resultaten, händelser som är väl dokumenterade i dagböcker och protokoll. I brev till kolleger världen över jämfördes resultat, och sammanställningar gjordes. De slutsatser man kunde dra av avstånden i solsystemet står sig än i dag. Nere i källaren under observationssalen inrättades verkstäder där vetenskapliga instrument tillverkades.

Men Wargentin var en driven organisatör även i andra avseenden. I anslutning till Venuspassagerna bjöds allmänheten in. Nyfikna besökare flockades på kullen och astronomerna fick berätta om skådespelet som syntes mot solen. Inne i observationssalen stod kronprinsen (snart Gustav III) med sin lärare, fysikprofessorn Samuel Klingenstierna, och observerade fenomenet. Utländska ambassadörer och kolleger från när och fjärran var på plats. Wargentin tog också det vi numera kallar den tredje uppgiften, som är forskarsamhällets lagstadgade uppdrag att utåt informera om forskningen, på största allvar – och det gav resultat. Pengarna som hade bekostat observatoriets tillkomst kom i stor utsträckning från privata donationer. I slutet på 1980-talet var observatoriet rätt illa medfaret där uppe på sin kulle. På initiativ av bland andra professor Staffan Helmfrid, rektor för Stockholms universitet, kulturgeograf och vice preses vid KVA, bildades Stiftelsen Observatoriekullen, med syfte att renovera byggnaden och skapa ett vetenskapshistoriskt museum. En viktig bas för museiverksamheten var den världsunika samling av vetenskapliga instrument som då förvarades på KVA:s vind i Frescati och det fantastiska arkiv med handlingar knutna till akademins verksamhet alltsedan starten 1739. Observatoriemuseet invigdes 1991. Tillsammans med Stockholms amatörastronomer har tusentals skolbarn beretts möjlighet att blicka ut i universum och fått möta engagerade forskare och entusiaster. Föreläsningar och programdagar av högsta klass har ordnats och museet har producerat en rad fantastiska utställningar, nu senast om Jöns Jacob Berzelius.

Förvåningen var därför stor när KVA:s nuvarande ledning på försommaren meddelade att man beslutat lägga ner museiverksamheten vid årsskiftet. Jag tror Wargentin vrider sig i sin grav över det kortsiktiga tänkande som präglar den här sortens beslut. KVA äger en av världens finaste samlingar av vetenskapshistoriska instrument. Att denna samling dessutom är kopplad till ett arkiv där vi kan komma nära den vetenskapliga praktiken och direkt få veta hur forskning har bedrivits under hundratals år är unikt. Min vision är att man i stället satsar framåt och låter denna fantastiska institution för vetenskapsinformation och vetenskapshistorisk forskning bli starkare. Carl von Linné, Pehr Wargentin, Samuel Klingenstierna och Johan Carl Wilcke var alla vetenskapliga ”affischnamn” på 1700-talet. Samtliga dessa har haft en koppling till observatoriet, och historien om deras arbete inspirerar. Nej, tänk om, gör rätt och bevara Observatoriemuseet!