”Vi har inte lärt oss tillräckligt mycket av Titanics undergång”

Den danske historikern Rasmus Dahlberg har ett makabert specialintresse – stora katastrofer. I boken Katastrofer under 100 år ger han inlevelsefulla beskrivningar av några av det förra århundradets största olyckor, tillsammans med analyser av hur det kunde gå så snett. När F&F når honom på telefon är han på väg till en konferens i Reykjavik om katastrofscenarier i arktiska farvatten – ett utsatt område där passagerartrafiken med stora kryssningsfartyg just nu ökar dramatiskt.

1 | Du har valt ut elva katastrofer från 1904 – då hjulångaren General Slocum började brinna fullastad med helgdagsfirande passagerare – fram till 2010 då oljeplattformen Deep water horizon exploderade i Mexikanska golfen. Vilken är den gemensamma nämnaren?

– Det handlar om händelser som fått katastrofala förlopp på grund av det glapp som uppstår när tekniken tar stora steg framåt medan säkerhetstänkandet närmast står stilla. Det tydligaste exemplet är Titanics undergång, som jag beskriver i boken, där synen på det lämpliga antalet livbåtar inte hade förändrats på åtminstone 20 år, trots att fartygen hade vuxit helt otroligt i storlek. Vi kan se samma sak inom många områden, att tekniken utvecklas betydligt snabbare än säkerhetstänkandet.

2 | Varför tycker du att katastrofer är intressanta?

– Jag fascineras av att människan är den svagaste länken. Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet utvecklade vi en teknologi som var så bra att det krävdes människor för att den skulle krångla. Vi kan återigen ta Titanic som exempel. Rent tekniskt fungerade allt precis som det var tänkt. Det krävdes folk på kommandobryggan som fattade okloka beslut för att olyckan skulle inträffa.

3 | Många av de här katastroferna skedde för nästan 100 år sedan. Vad kan vi lära oss av att studera dem i dag?

– Vi kan lära oss hur irrationella mänskliga egenskaper som arrogans och dumhet kan slå ut de mest avancerade tekniska system. Ibland ser det tyvärr ut som att historien har en tendens att upprepa sig. Men jag är optimist, och tror att vi ändå lär oss en hel del. Vi ser ju bara det som händer – inte de olyckor som inte inträffar på grund av olika kloka åtgärder.

4 | Du har lyckats hitta många intressanta detaljer – till exempel hur man använde blindtarmar från en miljon oxar för att skapa täta gasbehållare åt luftskeppet R101. Vilken olycka har varit svårast att få fram information om?

– Det var, kanske föga förvånande, explosionen vid kosmodromen i sovjetiska Bajkonur, då raketen R-16 skulle skjutas upp. Olyckan inträffade den 24 oktober 1960, men mörklades fullständigt under det kalla kriget. Numera brukar man säga att det var då ryssarna förlorade kapplöpningen till rymden, eftersom hundra av landets mest framstående vetenskapsmän dog i explosionen. För att förklara varför alla dessa forskare hade omkommit spreds falska rykten om olika flygkrascher. Omvärlden visste ingenting om vad som egentligen hade hänt fram tills mitten av 1990-talet. Och det var först helt nyligen som bilden blev mer fullständig, då några ryska astrofysiker släppte sina memoarer.

5 | Har din syn på hur människor agerar under katastrofer förändrats under arbetet med boken?

– Jag trodde att den vanligaste reaktionen var panik. Men i själva verket tycks de flesta bli paralyserade. Vid flygplansolyckor finns det många exempel på människor som har dött av brandskador i sina säten, trots att de klarade själva kraschen och hade kunnat lämna planet. I stället blev de paralyserade och satt kvar. Paniken kan vara det som gör att man räddar sig.

6 | Är du överraskad av något du upptäckt under dina efterforskningar?

– Ja, jag är förvånad över i vilken hög grad världen fortfarande formas av ingenjörer – och folk som inte uppför sig så som ingenjörerna förväntar sig. Visst har vi lärt mycket, men vi är inte tillräckligt bra på att skapa system som klarar att hanteras av oss människor. Ta Costa Concordia som exempel – ett stort passagerarfartyg som rent tekniskt fungerade alldeles utmärkt, men ändå förliste på grund av att en eller möjligen några människor fattade dåliga beslut, av arrogans och lusten att visa upp sig.

7 | Vilket kapitel i din bok har påverkat dig starkast känslomässigt?

– Estoniakatastrofen. Självklart kände jag till olyckan. Men när jag fördjupade mig i vad som hände blev jag starkt drabbad, för det ligger så nära inpå. Jag har rest många gånger med den typen av fartyg, så jag kan verkligen föreställa mig hur fruktansvärt det måste ha varit, under en storm mitt på havet. Jag tvingades fundera över hur jag själv skulle ha reagerat. Skulle jag ha dött när jag försökte rädda min familj, eller skulle jag i panik ha lämnat och bara kämpat för att själv få plats i någon av livbåtarna? Det vet jag inte.

8 | Var tror du att nästa stora katastrof kommer att inträffa?

– I Arktis, då något kryssningsfartyg kolliderar med ett isberg eller liknande. En sådan olycka kommer att ställa våra förberedelser på oerhört svåra prov. Det är vad vi ska diskutera på konferensen nu, hur man ska kunna rädda 4 000 passagerare till Islands eller Grönlands kust under mycket svåra omständigheter. Den senaste tiden har antalet passagerare som färdas i arktiska farvatten på stora kryssningsfartyg ökat explosionsartat. För ett tag sedan såg jag filmklipp från ett sådant kryssningsfartyg, ett systerfartyg till Costa Concordia faktiskt, som körde sicksack mellan stora isberg väster om Grönland. Jag har en stark känsla av att vi inte har lärt oss tillräckligt mycket av Titanics undergång ännu. Men låt oss hoppas att det finns tillräckligt många livbåtar den här gången.