Ensamboendet ökar i hela världen och Sverige ligger i topp

En ”idiot” var enligt de gamla grekerna en ”egen” eller privat person – en ensam särling. Och under stora delar av historien var förvisning eller isolering bland de värsta straff man kunde få. Ensamhet betydde utsatthet. I äktenskapet, familjen, släkten, gruppen, klanen fanns tryggheten. Dessa gemenskaper levde och bodde man i och med – något annat var otänkbart – fram till långt in på 1900-talet.

– Ökningen av ensamboendet är en av de största samhällsförändringarna i modern tid, säger Eric Klinenberg. Han är professor i sociologi vid New York university och författare till bland annat boken Going solo. The extraordinary rise and surprising appeal of living alone.

I USA är frågan moraliskt laddad. Där finns ju en bild av den ensamme cowboyen, the self-made man, individualisten som klarar sig själv. Men å andra sidan är även idén om kärnfamiljen starkt etablerad i USA. Därför är frågan långt mer moraliskt laddad för Eric Klinenberg än för oss svenskar – som ju bor i det land som har störst andel ensamboende i världen. I dag är ensamhushållet den vanligaste formen av boende i Sverige. Över 1,5 miljoner hushåll består av en person. Det är nästan 38 procent av alla hushåll, enligt SCB. Och enligt Eurostat har vi störst andel ensamhushåll inom EU.

När ensamboende började förekomma för knappt hundra år sedan var det snarast ett undantagstillstånd.

– Ensamboende sågs länge som ett problem. I USA betraktades ensamboende kvinnor med skepsis långt in på efterkrigstiden, berättar Eric Klinenberg.

I en undersökning från 1950-talet menade över 80 procent av de som svarade att vuxna kvinnor som var singlar eller ensamboende antingen var ”sjuka, neurotiska eller omoraliska”. Och män som levde i så kallade rooming houses (ungefär lägenhetshotell) i USA i början av 1900-talet sågs ibland som asociala eller självmordsbenägna.

Till en början var ensamboendet i USA främst begränsat till invandrade, fattiga män i mindre städer i delstater i västra USA som Nevada, Montana eller Wyoming.

I dag är andelen ensamhushåll i USA nästan 30 procent, en kraftig ökning från strax under 10 procent på 1950-talet. Numera är ensamboende ett storstadsfenomen i USA. Flest ensamhushåll hittar man i städer som San Francisco, Washington, Seattle, Minneapolis och Atlanta, där över 40 procent av hushållen är ensamhushåll.

– Det är också främst kvinnor som lever ensamma nu. Det senaste dryga halvseklet har vi i USA alltså sett en förändring från ensamma män i småstäder till singelkvinnor i storstäder, säger Eric Klinenberg.

De flesta som lever ensamma i USA är mitt i livet, mellan 35 och 64 år gamla. Men det är i gruppen unga vuxna som ensamboendet ökar i USA.

– Länge blev man vuxen genom att gifta sig och skaffa familj, säger Eric Klinenberg. Nu blir man vuxen genom sin första egna lägenhet – som man bor i för sig själv.

– Det viktiga är dock att försöka förstå vad som händer, fortsätter Eric Klinenberg, som därför tillsammans med sina kolleger har intervjuat hundratals ensamboende människor, såväl i USA som i andra länder, exempelvis Sverige.

Eric Klinenberg ser ensamlevandet som ett socialt experiment, vilket det förstås är i ett historiskt perspektiv. Enstaka eremiter till trots, så skulle människan helt enkelt inte ha klarat sig på egen hand under stora delar av vår historia. Därtill var omvärlden för farlig och livet för hårt.

– I mänsklighetens hela historia har det inte förekommit något samhälle som härbärgerat stora grupper av ensamboende människor – förrän nu, säger Eric Klinenberg.

Han ser flera orsaker till ensamboendets ökning i framför allt västvärlden.

– För det första är det dyrt att leva ensam. Det kan man inte göra förrän det finns vissa miniminivåer av välstånd och säkerhet i samhället. Ensamboendet vore otänkbart utan 1900-talets generella välståndsökningar inom stora befolkningsskikt, säger han.

Detta leder över till frågan om varför så många människor i de rikaste länderna på jorden väljer ensamboendet. När Eric Klinenberg intervjuade människor visade det sig att det oftast handlar om frihet, kontroll över det egna livet, självförverkligande eller självvald ensamhet.

– I många fall är det människor som avslutat en relation och vill hitta tillbaka till sig själva genom att leva för sig själva ett tag. Det låter kanske banalt – men det är först nu i människans historia som vi har fått möjlighet till något sådant.

En annan sak som drivit på utvecklingen är kvinnoemancipationen.

– Man kan omöjligt förstå detta fenomen utan kvinnans frigörelse, under framför allt andra hälften av 1900-talet, säger Eric Klinenberg. När kvinnor får frihet – politisk och ekonomisk – så ser vi direkt att giftermålsåldern ökar och att skilsmässorna blir fler. Och det innebär att allt fler lever ensamma.

En ytterligare faktor är teknikutvecklingen. Radion, telefonen och tv:n blev allmängods under 1900-talet, vilket innebar att den som levde ensam inte blev isolerad. Lägg sedan till de senaste 10–15 årens utveckling med internet, mejl, Skype och Facebook, vilket kan göra oss än mer sociala fastän vi bor ensamma. Många av dem som Eric Klinenberg har intervjuat visade sig vara extremt sociala, ofta via sociala medier. Unga ensamboende äter oftare ute och lever överlag ett aktivt liv.

En annan faktor är urbaniseringen. Det är i storstäder som man numera bor ensam, och där är det lätt att hitta andra ensamboende eller singlar att umgås med.

– Länder där man kan bo ensam är länder med ett starkt välfärdssystem som kan stötta individen och där individualism och självförverkligande uppmuntras, säger Eric Klinenberg. Det är till storstäderna i dessa länder som ensamboendet koncentreras, som Stockholm, Oslo eller Berlin. Där kan man vara oberoende.

Samtidigt som ensamboendet har ökat har också möjligheterna till egenutrymme inom familjen blivit större. Under andra hälften av 1900-talet har familjerna i västvärlden blivit mindre (det föds färre barn per familj) samtidigt som boytorna har ökat. Boytan i ett genomsnittligt amerikanskt hem fördubblades mellan åren 1950 och 2000, och det innebar att egenutrymmet i hemmen ökade.

De flesta lever inte ensamma hela livet; det handlar i stället om olika faser i livet med olika typer av ensamhushåll. Fler gifter sig senare i livet och får barn senare. Efter en skilsmässa är det också fler som lever ensamma, och dessutom är det fler gamla som lever ensamma när de har blivit änkor eller änklingar.

– Vi lever längre än någonsin, och det ger mer utrymme för fler och längre faser i livet då vi bor ensamma. Det är enkel demografi, säger Eric Klinenberg. Vi blir fler och fler som åldras och lever ensamma men ändå har ett rikt socialt liv.

”Det utbredda ensamboendet är i sig ett modernt fenomen.” Det skrev sociologen Eva Sandstedt för över 20 år sedan i pionjärarbetet Att bo ensam. Om enboendeliv i Sverige. Där poängterar hon den kraftiga ökningen av ensamhushållen i Sverige under efterkrigstiden – andelen ensamhushåll fördubblades mellan 1950 och 1990.

Hennes förklaringar stämmer till stora delar med Eric Klinenbergs. Till dem hör den ökande individualiseringen, kvinnofrigörelsen och de högre reallönerna. Andra förklaringar är miljonprogrammets många lägenheter och ett utbyggt pensionssystem. En allt bättre barnomsorg och färre barn per familj har också underlättat skilsmässor.

Men vad har hänt sedan hon skrev boken runt 1990?

– Vad gäller andelen ensamhushåll så har det inte hänt så jättemycket, säger Eva Sandstedt, som nu är professor emerita i sociologi vid Uppsala universitet. Men vad gäller värderingar så har det hänt massor. Runt 1990 var det fortfarande lite skamligt att bo ensam, vi hade exempelvis svårt att få människor att prata om sitt ensamboende när vi gjorde intervjuer för studien. Nu är det helt legitimt.

Varför?

– Jag tror att singelbegreppet har varit viktigt för denna utveckling. Det har kommit via filmer och tv-serier från USA. I exempelvis tv-serien Seinfeld bor alla i ensamhushåll i New York, säger Eva Sandstedt. Det har nästan blivit inne – att leva ensam signalerar frihet och styrka. Dessutom har medvetenheten ökat. Nu vet många hur vanligt det är med ensamhushåll, och att det inte är något konstigt med det.

Eric Klinenberg betonar inkomstökningarnas roll för att kunna bo ensam. Men i Sverige är det snarare låginkomsttagare som bor ensamma.

– Ja, det är för att vi har ett välfärdssystem. I USA har de fattiga inte haft råd att bo ensamma, säger Eva Sandstedt.

En annan faktor är vårt historiska arv av att inte bo i storfamiljer. I de nordiska länderna har man överlag gift sig sent i livet och många förblev ogifta.

– De hade inte råd att bo i eget hushåll. För hundra år sedan ­eller tidigare levde de som pigor eller drängar, inneboende eller tillsammans med ogifta syskon eller liknande, säger Eva Sandstedt.

Även Eric Klinenberg betonar betydelsen av förändrade normer vid sidan av de rent demografiska faktorerna. Ensamboendet är ett relativt nytt och socialt accepterat fenomen som speglar en allt flyktigare värld och allt flyktigare relationer.

– Om vi tänker oss fem år fram i tiden … Jag skulle tro att ingen längre vet säkert hur han eller hon lever sitt liv då, säger han, och fortsätter:

– Detta är i mina ögon den mest fascinerande samhällsförändringen som sker i vår tid, säger Eric Klinenberg. Jag tror att vi bara är i början av den.