Finns det vetenskapligt stöd för psykodynamisk terapi?

Svar: Att det vetenskapliga underlaget, den så kallade evidensen, för den psykodynamiska terapins effekter har varit bristfälligt har historiska rötter. När psykoanalysen skapades för mer än hundra år sedan skedde det hos praktiserande psykiatriker, som varken hade kompetens eller tid att utföra vetenskapliga effektstudier i modern mening. Beteendeterapin, däremot, var från början baserad på psykologiska experiment och även den kognitiva beteendeterapin, KBT, har från början haft intresse av att systematiskt studera behandlingseffekter. Det har också länge funnits en ovilja hos psykodynamiska terapeuter att se det ”unika mötet” mellan terapeut och patient som mätbart med generaliserande metoder. Men under det senaste decenniet har en hel del effektforskning om psykodynamisk terapi publicerats. Det är talande att den nyutkomna, sjätte upplagan, av den auktoritativa Bergin and Garfield’s handbook of psychotherapy and behavior change åter innehåller ett kapitel om psykodynamisk terapi, vilket inte varit fallet på flera decennier.

Sammanfattningsvis visar aktuell forskning att dynamisk terapi är lika effektiv som andra terapimetoder, och att patienter som får dynamisk terapi mår bättre än obehandlade patienter när det gäller de flesta tillstånd. Barber et al. (2013) presenterade metaanalyser för depression, ångestsyndrom och personlighetsstörningar och fann att patienter i dynamisk terapi fick lika bra resultat som patienter i andra aktiva terapiformer och signifikant bättre resultat än patienter på väntelista. Fortfarande finns det dock för flera patientgrupper alltför få studier för att effektresultaten ska kunna anses stabila. Det gäller särskilt ångesttillstånd, som fobier, panik, generaliserad ångest och tvångssyndrom, där KBT under lång tid har ansetts vara mest effektiv – men där studier under senare år antyder att även dynamisk terapi kan vara effektiv. I en stor svensk studie jämförs för närvarande, parallellt med en liknande studie i USA, KBT och dynamisk terapi för paniksyndrom.

Flera intressanta fynd från nordiska studier har presenterats under senare år. Ett av dem kommer från en norsk studie (Höglend et al. 2008), där man fann att den specifika dynamiska tekniken överföringstolkning hade bättre effekt för patienter med sämre fungerande personliga relationer än för patienter med bättre personliga relationer, vilket man tidigare hade antagit. I en svensk studie (Vinnars et al. 2005) fann man att sedvanlig psykodynamisk terapi på psykiatriska mottagningar hade god effekt, faktiskt lika god som den man fick av en speciell variant av dynamisk terapi som har utvecklats i USA. Det antyder att det också kan vara viktigt att studera effekterna av det man kallar för treatment as usual, när den ges på ett kompetent sätt.

/Rolf Holmqvist, professor i klinisk psykologi, Linköpings universitet