Grottmålare anklagas för fusk

Tänk om de berömda grottmålningarna i Altamira och Lascaux vore – kalkerade! Om den utsökta realismen som har prisats av självaste Picasso vore så enkel att utföra att minsta barn skulle klara av att göra det. Då skulle många av de djupsinniga teorier som har lagts fram om världshistoriens äldsta målarkonst falla ihop som ett korthus.

Inte undra på att tecknaren Bertrand David fick våldsamt mothugg när han offentliggjorde sina idéer i Frankrike. Likt en målande Thor Heyerdahl har han upprepat cromagnonmänniskornas konstnärliga bragder med hjälp av något som påminner om förhistoriska redskap. Målet är att bevisa att målningarna kan ha tillkommit genom att man kalkerade skuggorna från små tredimensionella skulpturer som belystes med en enkel lykta. Det skulle förklara många av grottkonstens mest gåtfulla drag: de perfekta konturerna, djurfigurernas påfallande likhet med varandra, det faktum att somliga djur är målade med dubbla linjer, ovanpå varandra eller felvända så att de tycks springa rakt upp mot grottaket – i mörkret var det helt enkelt omöjligt att kontrollera exakt var och hur skuggan från skulpturen skulle falla.

Tillsammans med medicinprofessorn Jean-Jacques Lefrère dristar sig David också till att föreslå en egen tolkning av målningarna: att de fungerade som ett slags minnesmonument där varje avbildat djur representerade en avliden människa.

Spekulativt? Utan tvekan. Men David och Lefrère argumenterar väl och deras teser eggar fantasin.