Det stora kriget om bortträngda minnen

Det här är en artikel från 2014.

Det är självklart att vi kan glömma saker, och trivialt att vi också kan komma på dem igen senare. Men kan man glömma riktigt omskakande händelser, förtränga dem, för att sedan minnas dem senare i livet?

På 1970-talet lyfte psykologin fram barns utsatthet och omfattningen av incest. Som en följd av detta drog det som en löpeld genom terapirummen i USA: kvinnor började erinra sig tidiga sexuella övergrepp. Många gick till domstol med dessa nyvunna minnen som bevis. Men i de fall minnena var falska blev oskyldiga dömda.

I sviterna av de kontroversiella incestanklagelserna uppstod det som i USA kom att kallas minneskriget. Lite hårdraget kan man säga att det står mellan de kliniker som tror att minnen av övergrepp kan glömmas och sedan återhämtas och de forskare som anser att bortträngda minnen inte existerar, utan oftast är fabricerade av oansvariga terapeuter.

I Sverige är frågan aktuell i och med Dan Josefssons bok Mannen som slutade ljuga, som handlar om Sture Bergwall/Thomas Quick. Författaren menar att det var terapi som byggde på idén om så kallade bortträngda minnen som förmådde Sture Bergwall att erkänna brott han inte hade begått.

En ny amerikansk studie visar att kriget fortfarande pågår i USA. Enligt studien tror 60–80 procent av psykoterapeuterna, psykoanalytikerna och terapeuterna som jobbar kliniskt att traumatiska upplevelser i viss utsträckning kan trängas bort, medan bara 30 procent av psykologiforskarna tror det.

Bakom studien står bland andra Elizabeth Loftus, amerikansk professor i psykologi och den mest framträdande forskaren i debatten om bortträngda minnen. Hon citeras flitigt i Dan Josefssons bok. Elizabeth Loftus liknar minnet vid en Wikipediaartikel, som vem som helst i efterhand kan gå in och ändra. Redan på 1970-talet gjorde hon studier av simulerade brott för att se vad människor kommer ihåg, och visade hur lätt det är att manipulera minnet hos ögonvittnen.

Elizabeth Loftus har agerat expertvittne i många av de rättsfall där människor blivit anklagade för att ha begått övergrepp med hänvisning till tidigare bortträngda minnen. Flera gånger har hon hindrat att människor dömts enbart på sådan bevisning.

Hon tror inte att bortträngda minnen existerar. Enligt Elizabeth Loftus pekar det man vet om hur minnet fungerar snarare på att man minns traumatiska händelser mycket väl, något som både hennes egen och annan forskning visar.

Som vi ska se är detta ett snårigt ämne och inte sällan motsägelsefullt. Vi börjar med att titta på det vi faktiskt vet om minnet.

Olika delar av hjärnan lagrar olika typer av information. Viljan och tankarna finns i cortex, hjärnbarken. Känsloladdade händelser förmedlas bland annat genom strukturer i de äldsta delarna av hjärnan, i det limbiska systemet med amygdala och hippocampus. Amygdala har en central roll för känslor som rädsla, skräck och vrede, och för andning och hjärtverksamhet som krävs för att försätta kroppen i larmberedskap, något som genom historien hjälpt oss att känna igen och undvika farliga situationer.

Minnet fungerar associativt, det vill säga vi plockar fram minnen med hjälp av lukter, bilder eller ord som skapar ledtrådar. Traumatiska händelser har ofta många känslomässiga associationer. Forskningen visar också att hjärnan är väldigt bra på att minnas centrala detaljer i ett minne. I många studier av traumatiska minnen finner man att den känsloladdade, centrala händelsen i sig är väl bevarad i minnet, medan detaljinformationen runt omkring händelsen, så kallad perifer information, lättare kan falla i glömska.

Under 1980- och 90-talen bedrev Elizabeth Loftus ett forskningssamarbete med den svenska minnesforskaren Sven Å. Christianson, professor i psykologi. Tillsammans publicerade de ett tiotal vetenskapliga arbeten som visar att trauma och stark negativ stress underlättar, snarare än försvårar för minnet. Sven Å. Christianson har i 30 års tid forskat om det mänskliga minnet, och har den senaste tiden blivit omtalad för sin medverkan som sakkunnig i fallet Thomas Quick. Trots att han nu utmålas som förespråkare för att bortträngda minnen existerar, menar han själv att hans forskning visar på det motsatta:

– Vi människor minns negativa traumatiska händelser väl, bortträngning är ett mycket ovanligt fenomen. Våra studier visar att vittnen är tillförlitliga när det gäller starkt känsloladdade händelser, speciellt med avseende på det centrala i händelseförloppet, säger han.

Sven Å. Christianson vill inte kommentera Dan Josefssons bok, men har anmält den dokumentär som SVT sände i höstas för osaklighet. Regeringens kommission som ska utreda rättsfallet kan också komma att kasta mer ljus över hur det verkligen förhöll sig.

Enligt Elizabeth Loftus är majoriteten av bortträngda minnen, det vill säga traumatiska händelser som man glömt och senare drar sig till minnes, falska och inplanterade av terapeuter som använder sig av suggestiva metoder såsom hypnos och drömtydning. I boken The myth of repressed memory (1994) går hon igenom ett antal fall av bortträngda minnen av övergrepp för att styrka orimligheten i anklagelserna om de påstådda brotten.

År 1995 visade Elizabeth Loftus i en studie att det gick att plantera ett minne, i det här fallet av att ha kommit bort i ett köpcentrum vid fem års ålder, hos ungefär en fjärdedel av de vuxna försökspersonerna. Andra forskare har med liknande resultat lyckats skapa falska minnen av att människor i barndomen varit nära att till exempel drunkna eller blivit bitna av en hund. Eftersom det är oetiskt att utföra experiment där man försöker plantera minnen av mer traumatisk karaktär hos försökspersoner, har dessa studier varit ett sätt för forskarna att komma närmare sanningen om bortträngda minnen.

Men utesluter det faktum att människor lätt kan suggereras att tro att de varit med om saker som inte har hänt, att verkliga minnen kan trängas bort?

– Nej, svarar Elizabeth Loftus. Både och kan vara sant.

 Germund Hesslow, som är docent i filosofi och professor i neurofysiologi vid Lunds universitet och en av de svenskar som varit mest aktiv i debatten om bortträngda minnen, håller med:

 – Förekomsten av falska minnen bevisar naturligtvis inte att det inte kan finnas äkta bortträngda minnen. Men när man står inför ett enskilt fall av påstått bortträngt minne måste man fråga sig vilken hypotes som är rimligast: är det ett falskt minne eller ett bortträngt? Om vi då vet att det är ganska lätt att framkalla falska minnen, samtidigt som det helt saknas vetenskapliga belägg för bortträngning, då förefaller den första hypotesen, det vill säga falskt minne, som den överlägset rimligaste, säger han.

Det finns alltså inga vetenskapliga studier av hur bortträngning skulle fungera. Däremot är företeelsen relativt väldokumenterad. Av ett stort antal europeiska och amerikanska rapporter och studier från 1970-talet och framåt framgår det att människor under längre eller kortare perioder glömt bort olika typer av traumatiska händelser.

Faktum är att Elizabeth Loftus själv på 1990-talet utförde två studier som visar att traumatiska minnen kan glömmas bort. I den första av studierna rapporterar nästan en av fem kvinnor som hade varit utsatta för övergrepp i barndomen att de helt hade glömt bort detta under en viss period och senare fått tillbaka minnet. I den andra studien rapporterade omkring en tredjedel av de tillfrågade detsamma. Elizabeth Loftus vill dock inte kalla minnesförlusten för bortträngning. Hon menar att det kan vara helt vanliga minnesmekanismer som ligger bakom denna typ av glömska.

– Att låta bli att tänka på något och sedan bli påmind om det är inte samma sak som bortträngning. Bortträngning som process skulle vara alldeles för extrem för att förklaras med vanlig glömska, säger hon.

Den extrema process Elizabeth Loftus hänvisar till är Sigmund Freuds klassiska definition av bortträngning, som är en av flera försvarsmekanismer inom psykoanalysen. Den innebär att man tränger bort traumatiska händelser från medvetandet för att kunna handskas med smärta, och de bortträngda minnena kan sedan omvandlas till symtom.

Själva begreppet tycks ha sin del i den pågående konflikten. Jim Hopper är klinisk handledare i psykologi vid Harvard medical school och har under lång tid forskat om traumatiska minnen. Han säger att traumaspecialister med klinisk erfarenhet till skillnad från psykologiforskare hellre använder begreppet dissociation för att förklara fenomenet. Dissociativa syndrom är en grupp psykiska störningar som finns upptagna i diagnosmanualen DSM-5. De kännetecknas av att vissa delar av medvetandet och personligheten blockeras.

– Begreppet bortträngda minnen är en grav förenkling av hur minnet fungerar. Det kopplar på ett förvirrande sätt ihop fenomenet med en dunkel freudiansk mekanism och blir då ett skenargument för att attackera den enkla observationen att man glömt bort något, säger Jim Hopper.

Elizabeth Loftus vidhåller dock att det inte finns några vetenskapliga förklaringar till fenomenet, oavsett vad man väljer att kalla det. Jim Hopper menar däremot att det inte finns något i återvunna minnen som inte överensstämmer med väletablerad minnesforskning. Dissociation inbegriper enligt honom inga hjärnprocesser som inte är inblandade i andra okontroversiella minnesfunktioner.

Minnesprocessen delas in i tre steg: inkodning, lagring och framplockning.

När det gäller glömska av traumatiska minnen handlar det främst om svårigheter att plocka fram dem, menar Jim Hopper. När vi minns pågår ett strategiskt letande efter specifika minnen, så kallade top down-processer. Det betyder att de mer utvecklade delarna i hjärnans prefrontala cortex aktivt hämtar upp och sorterar material från de delar av hjärnan som mer automatiskt bearbetar känslomässig information.

Men de flesta minnen plockas inte fram på detta sätt utan dyker upp av sig själva genom ledtrådar. Detta kallas i stället bottom up-processer, och de inträffar oavsett vad vår prefrontala cortex försöker få oss att tänka på genom medvetna top down-processer.

En besläktad funktion är inhiberad framplockning, som innebär att prefrontala cortex i stället hindrar att vissa minnen aktiveras. I vartenda vaket tillstånd måste hjärnan hela tiden arbeta med medvetna top down-processer för att motverka automatiska bottom up-processer. Detta är viktigt för att vi över huvud taget ska få något gjort i vårt vardags- liv, med tanke på hur associativt hjärnan fungerar.

Enligt Jim Hopper kan återhämtning av minnen både underlättas och försvåras av automatiska bottom up-processer: minnet är utsatt för många hämmande mekanismer som kan motverka framplockningen. Han påpekar att det är viktigt att komma ihåg hur associativt minnet är, och att det ofta handlar om att man inte har stött på de rätta ledtrådarna när man inte lyckas plocka fram ett minne.

– Visst kan ledtrådar göra att man börjar tänka på händelser man inte tänkt på under lång tid, och ibland är dessa faktiska händelser. Men det behövs oberoende bekräftelse och bevis för att avgöra om de är riktiga eller inte, menar Elizabeth Loftus.

Mycket av Elizabeth Loftus arbete har gått ut på att se till att människor inte blir dömda för brott där det inte finns tillräckliga bevis. När återhämtade minnen används som bevis står ord mot ord, och det blir juridiskt ohållbart.

Jim Hopper menar att det ligger i sakens natur att det ofta saknas den typ av bevis som juridiken kräver, som fysiska bevis, vittnesmål eller erkännanden. Brist på sådana bevis karakteriserar de flesta fall av sexuella övergrepp mot barn.

En annan typ av bevis existerar däremot i överflöd enligt Jim Hopper, nämligen implicita minnen. Det är de känslomässiga minnen som tar sig uttryck i vårt sätt att känna, reagera och göra saker, som minnet av hur man gör när man cyklar. De skiljer sig från våra explicita – tankemässiga – minnen, som vi medvetet kan plocka fram.

– Det implicita minnet kan väcka känslor och beteenden som man inte har en aning om har att göra med tidigare erfarenheter. Ibland reagerar vi på något som händer i nuet, drivet av implicita minnen och som svar på gamla erfarenheter. Vissa posttraumatiska stressymtom kan vara implicita minnen, speciellt fysiska och känslomässiga svar på stimuli som påminner om den traumatiska händelsen, säger Jim Hopper.

Implicita minnen sitter så att säga i kroppen, och man förstår inte alltid att det rör sig om minnen, trots att amygdala är fullt kapabel att göra associationen och därför triggar ett skrämt eller undvikande beteende.

Germund Hesslow håller med om att vi har betingade ångestreaktioner, det vill säga inlärda känslomässiga reaktioner, där vi kanske inte uttalat minns de händelser som skapade reaktionerna, men han säger att det är en smaksak om man vill kalla dem för minnen eller inte.

– Det är dock viktigt att förstå att det är omöjligt att i efterhand rekonstruera hur sådana reaktioner har uppkommit hos en individ. Försök att i terapi ta reda på varför en person känner ångest i vissa situationer och trygghet i andra, är i de flesta fall synnerligen otillförlitligt och gränsar till kvacksalveri, säger Germund Hesslow.

Jim Hopper ser dock terapi som ett bra verktyg för att komma ihåg och bearbeta traumatiska händelser.

– Självklart är terapi med en kompetent terapeut en trygg plats där man kan utforska minnen, vilket i sin tur kan resultera i associationer till fler minnen som inte blivit återhämtade på länge. Men detta är helt väsensskilt från att gräva efter minnen som inte finns. Att plantera falska minnen kräver grav felbehandling från terapeutens sida, säger han.

Jennifer Freyd, professor på University of Oregon, USA, hör till de psykologiforskare som tror att det går att glömma traumatiska händelser. Efter 20 års forskning om sexuella övergrepp och minne, anser hon svek och förräderi som de viktigaste faktorerna bakom sådan glömska.

– I studie efter studie ser vi hur glömska är vanligare vid incestuösa och föräldrarelaterade övergrepp och trauman, än när det handlar om andra typer av trauman orsakade av någon eller något utomstående. Ofta resulterar det i ångestsymtom och andra sjukdomsbesvär, säger Jennifer Freyd.

Jennifer Freyd förklarar fenomenet med att den svekfulla personen är en vårdnadshavare som man är helt utlämnad till. För att få omvårdnad är det mer ändamålsenligt att glömma bort sveket, än att vända den svekfulle ryggen.

Att till exempel soldater och människor som överlever naturkatastrofer minns traumatiska händelser bättre än barn som blir utsatta för misshandel eller sexuella övergrepp av en vuxen de är beroende av, kan ha att göra med att de förstnämnda delar upplevelsen med andra och inte är utsatta för svek, menar hon.

– De värsta sveken delar man inte med sig av, vilket förmodligen också gör dem lättare att glömma eftersom man aldrig pratar om det. Den som är ett offer för svek från en nära anhörig verkar också känna mer skam, och lägger ofta skulden på sig själv för att skydda och behålla relationen till förövaren.

Minnets ostadiga natur och känslomässiga styrka är onekligen en grogrund för det pågående minneskriget. Det finns många anledningar till att forskningen om hjärnan och minnet också fortsättningsvis kommer att vara högaktuell.

– Det viktigaste jag har lärt mig om minnet är att ett minne kan vara högst sant eller högst falskt oavsett om det har blivit återfunnet eller hela tiden funnits i medvetandet, säger Jennifer Freyd.