Falskt alarm om kvinnans alkoholbruk

Det här är en artikel från 2014.

”Kvinnan hade gjort en hälsokontroll och fått besked att hennes blodprov innehöll onormalt höga halter av så kallat kolhydratfattigt transferrin, CDT. Det är en biomarkör som ökar hos den som dricker mycket alkohol under lång tid. Stegringen beror på att en eller båda sockerkedjorna som normalt ska sitta på transferrinet saknas, därav namnet ”kolhydratfattigt” transferrin.

Kvinnan tyckte att provsvaret var märkligt, eftersom hon inte var någon storkonsument av alkohol. Hennes läkare trodde henne, men de gick inte vidare med frågan. Kvinnan hörde dock senare av sig till mig, eftersom jag har skrivit många vetenskapliga artiklar i ämnet.

Vi började med att ta ett nytt blodprov. CDT-värdet var lika högt denna gång. Men förutom CDT mätte vi även en annan alkoholmarkör, fosfatidyletanol, och detta värde var normalt – vilket tydde på att det höga CDT-värdet inte berodde på alkohol.

CDT i serum från blodprovet analyserades med så kallad högtrycksvätskekromatografi. Där syns vid en viss våglängd olika former av transferrin som olika toppar. Att topparna inte hamnar på samma ställe beror på att formerna har olika elektrisk laddning. Ju högre en topp är, desto högre är också koncentrationen. Det visade sig att hennes transferrinmönster markant avvek från vad som är normalt. Den form som kallas disialotransferrin, som normalt utgör mindre än 2 procent av allt transferrin, utgjorde hos kvinnan 17 procent. Det är den form som mäts med CDT, och som ökar efter överkonsumtion av alkohol. Jämfört med den vanligaste formen, tetrasialotransferrin, saknar den en hel kolhydratkedja.

Resultaten tydde på att det var något fel i hennes förmåga att tillverka sockerkedjor. Därför tog vi hudceller från insidan av hennes överarm och odlade dem i laboratoriet, för att kunna mäta cellernas förmåga att bilda olika sockerarter. Det visade sig då att ett enzym – fosfomannosisomeras, som behövs för att skapa mannos-6-fosfat – fungerade mycket sämre hos henne än vad som är normalt. Vi identifierade därefter en mutation i hennes enzymgen.

Denna typ av enzymbrist är ytterst ovanlig och brukar dessutom synas tidigt i livet. Det beror på att enzymet påverkar hur sockerarter bildas och sätts på proteiner och andra biomolekyler. Den processen, som kallas glykosylering, är fundamental och styr hur celler känns igen, exempelvis vid fosterutvecklingen. Därför brukar de som drabbas få mycket allvarliga symtom, både motoriska och mentala. Att just kvinnans genetiska variant inte hade medfört några symtom berodde troligen på att enzymets funktion inte var helt utslagen.

Upptäckten gjorde oss intresserade av att även undersöka arvsmassan hos hennes familj. Hennes egna efterforskningar hade visat att föräldrarna avlägset var släkt med varandra. Vi tog blodprover som visade att båda föräldrarna bar på den genetiska förändringen. Men eftersom varje person har två kopior av genen i sina celler – en från vardera föräldern – fungerade deras emzym normalt, trots att de var bärare av det skadade anlaget. Två av kvinnans tre syskon hade bara ärvt normala kopior av enzymgenen. Men en bror hade ärvt samma variant som hon. Även han uppvisade ett kraftigt förhöjt CDT-värde, utan andra symtom.

I dag använder arbetsgivare allt oftare alkohol- och drogtester i samband med hälsokontroller eller inför anställning. Det är då viktigt att minnas att en biomarkör för en drog inte är samma sak som att hitta själva drogen i ett prov. Risken finns annars att en person med en sådan här genetisk avvikelse blir utmålad som missbrukare, eller kanske inte blir erbjuden en möjlig anställning.

Det handlar om en extremt ovanlig genetisk variant – endast ett fall har beskrivits tidigare. Men man måste vara medveten om att liknande varianter kan förekomma. Med en utredning går det att klargöra orsaken en gång för alla, vilket i det aktuella fallet var viktigt för kvinnan och hennes bror.”

Berättat av Anders Helander, adjungerad professor i beroendeforskning vid Institutionen för laboratoriemedicin, Karolinska institutet, för Lotta Fredholm, vetenskapsjournalist.

Vill du läsa fler komplicerade medicinska fall? Klicka här!