Människorna som vill flytta till Mars

Det här är en artikel från 2014.

I april 2013 annonserade den nederländska organisationen Mars One efter personer villiga att lämna jorden och starta en koloni på den röda planeten. Av de 200 000 från hela jorden som sökte klarade drygt sjuhundra första gallringen. En av dem är Carl Nettelblad, 29-årige forskare i molekylär biofysik från Uppsala:

– Innan jag sökte funderade jag på hur det skulle kännas att lämna familjen, vännerna och livet på jorden. Jag pratade mycket med min fru, som förstås hoppas att jag inte blir uttagen. Men hon vet att jag brinner för det här, därför uppmuntrade hon mig ändå. Jag skulle ha gjort detsamma om det var något som hon drömde om.

Carl Nettelblad vill egentligen inte alls lämna jorden. Men han vill ut i rymden. Det han skulle sakna mest är familjen, säger han med en suck. Hans son är i dag tre år gammal. Om Carl blir uttagen till den första gruppen som reser kommer sonen att vara tretton vid avfärden.

– Jag tänker att vi ändå kan hålla kontakten. Han kommer att ha vetat om i flera år att jag kanske reser. Det viktiga är att han har flera vuxna i sitt liv på jorden som han är trygg med.

Marsfararna kan hålla kontakt med familj och vänner på jorden genom e-post och videomeddelanden. Men kommunikationen kan aldrig ske i realtid, eftersom det tar mellan 3 och 22 minuter för information att färdas från jorden till Mars, beroende på var planeterna befinner sig i sina banor.

Mars One grundades 2011 av entreprenören och ingenjören Bas Lansdorp. Organisationen säger att den teknik som krävs för att skicka människor till Mars redan finns. Det som inte finns är möjligheten att återvända. Deras lösning är att ordna ”enkelresor” och inrätta en permanent bosättning på Mars.

Projektet har fått kritik för att underskatta de tekniska svårigheterna med att konstruera bland annat rymdskepp och landningsraketer, och för att astronauterna sägs riskera strålsjuka och andra medicinska problem. Många betvivlar också att det går att få in de sex miljarder dollar som krävs genom de privata donationer och den försäljning av tv-rättigheter som finansieringsplanen bygger på.

Om projektet lyckas kommer de utvalda astronauterna att få uppleva ett äventyr som människor drömt om i tusentals år. Men också stora prövningar. Hur kommer de extrema förhållandena att påverka dem och vad krävs för att klara det? Rymdpsykologen Sheryl Bishop vid University of Texas, USA, har studerat hur rymdfärder påverkar psyket. Hon säger att Marsresenärerna kommer att möta flera stora utmaningar. De blir beroende av teknik för att kunna andas, dricka, hålla värmen. När maskinerna strular gäller det att med fast hand laga dem eller hitta lösningar, utan att bli stressad av att ett enda felgrepp kan leda till döden.

– Historiskt vet vi att upptäcktsresor sällan har gått smärtfritt. Det händer alltid något oväntat. Astronauterna måste leva med en permanent överhängande livsfara och vetskapen att de inte kan få hjälp från jorden, säger Sheryl Bishop.

Läkaren Norbert Kraft på Mars One, som tar hand om urvalet av de blivande astronauterna, är inte orolig. Han menar att den stora utmaningen för internationella grupper, som den planerade Marsexpeditionen, är kulturkrockar. Dessa har studerats av många rymdpsykologer sedan det internationella rymdsamarbetet startade på 1990-talet.

– Det kommer att bli konflikter i grupperna, det är oundvikligt. Vi studerar hur man hanterar dem. Den ideala gruppen klarar konflikter, accepterar varandras olikheter och utnyttjar allas potential, säger Norbert Kraft.

Av de 705 kandidater som nu återstår är majoriteten under 35 år, och 60 procent är män. Alla kontinenter finns representerade, även om Nordamerika är överrepresenterat – en tredjedel av kandidaterna kommer därifrån. Nästan var tionde har disputerat. Alla delar en fascination för rymden och drömmen om att utforska det okända.

Om projektet lyckas landar de första fyra astronauterna på Mars år 2025 och kolonin utökas med fyra nya invånare vartannat år. År 2050 finns där i så fall minst 52 personer. Carl Nettelblad hoppas vara en av dem. När han tänker sig hur det känns att sitta i rymdskeppet och lämna jorden för alltid undrar han om han då bör passa på att prata med sin familj i realtid en sista gång, eller om han bara kommer att sakna dem ännu mer, då han hör hur pauserna i samtalet blir längre ju mer skeppet avlägsnar sig från jorden. Först sekunder, sedan minuter, sedan halvtimmar. Men Carl Nettelblad tvekar inte.

– Att komma ut i rymden lockar mig på ett djupare plan. Det får lov att vara värt alla uppoffringar.