Maria: En bortglömd förebild

Går man in i någon av Sveriges 2 000 medeltida kyrkor kan man se spår av henne i kalkmålningar, i altarskåp och i skulpturer. Jungfru Maria har alltid varit en spännande men också problematisk person för kristenheten, och än i dag väcker hon debatt.

Enligt Bibeln födde hon Jesus Kristus, men var efter det fortfarande jungfru. Hennes bebådelse, då ängeln Gabriel förkunnar att hon är utvald till att föda Guds son, och händelserna därefter är också de som i Bibeln ger mest information om Maria. Hon förekommer sedan ytterligare ett par gånger, till exempel vid bröllopet i Kana och vid korsfästelsen, men i övrigt är det ganska tyst om henne. Vid ett tillfälle (Mark 3:31–35, Matt 12:46–50, Luk 8:19–21) förnekar till och med Jesus sin moder.

Det är alltså Kristi efterföljare som har gett Maria hennes unika plats i kristendomen. Redan under 400-talet framstår hon som en av kristenhetens förgrundsgestalter. Hon tilldelas titeln theotokos (Gudsbärare) och hyllas och äras i liturgi och kult. Cirka tusen år senare, under senmedeltiden, står Mariakulten som högst. Jungfru Maria ses då som den främsta medlaren mellan människorna och Gud, gillen bildas till hennes ära, och människorna ber gärna via Maria till Gud om misskund, eftersom hon hade fött Guds son och för att hon ansågs vara utan synd. Just detta fick medeltidskyrkans lärda att hylla henne framför alla andra helgon. Marias generositet gentemot människorna omvittnas i mirakel, hennes liv skildras i olika berättelser och hennes dygder hyllas i predikningar och liturgi. Särskilt betonas moderns lidande när hennes son plågas och dör, och medlidandet med Kristi moder inför korset blir en väl framhållen dygd. Samtidigt utvecklas en rad olika visuella avbildningar av jungfrun, både som himladrottningen och som den lidande modern.

Det är tydligt att Maria framstod som något ouppnåeligt för den medeltida kyrkobesökaren. Men hur upplevdes egentligen Gudsmodern av församlingen? Det är fortfarande okänt.

Bakgrunden till Mariakulten är gediget utforskad genom teologiska och historiska analyser av till exempel de många medeltida lärda som skrev om Maria. Spaltmeter har skrivits om Mariakultens religiösa och historiska bakgrund, likaså om Marias roll i liturgin. Däremot finns det en lucka i forskningen om hur Maria framställdes för den stora menigheten i senmedeltidens Sverige.

Förutom alla bilder av Maria finns även handskrifter på fornsvenska samt en mängd berättelser, böner och mirakel om Maria, som bör ha nått allmogen. Genom att undersöka hur text och bild hängde ihop för de vanliga kyrkobesökarna under medeltiden vill vi ta reda på hur en sockenkyrkobesökare tog del av Mariafromheten och hur kyrkan undervisade folket genom Maria. Bland annat visade kyrkan vilka dygder som var viktiga och vilka känsloyttringar som var accepterade. Maria blev ett moraliskt föredöme för folket genom legendernas berättelser om hennes renhet, lydnad, ödmjukhet och fromhet och bilderna bekräftade detta.

Precis som i dag verkade bilder och texter också under medeltiden tillsammans för att sprida kunskap och information. I dag lever vi i ett informationssamhälle där bild och text hör samman, men när man ska studera medeltiden är förhållandet inte lika uppenbart. Omgivningen har förändrats påtagligt. I dag förvaras bilder i kyrkor eller på museer, medan texterna förvaras i bibliotek och arkiv, och rösterna som frambar texterna har tystnat och ersatts av nya. Dåtidens tydliga samverkan är något vi alltså måste försöka rekonstruera.

På kyrkans väggar och i dess valv fanns större program och specifika motiv som skildrade episoder ur Kristi eller Marias liv hämtade ur Bibeln eller från apokryfiska Marialegender, samma skildringar som också kunde ses i altarskåpen. Tillsammans skapade dessa scener igenkänning och fördjupad förståelse för Marias budskap. Eftersom alla inte kunde läsa bör berättelser och argument ha förmedlats muntligt till församlingen via predikan, körsång och undervisning. Dessutom fungerade de visuella gestaltningarna som stöd för minnet av upplästa texter och berättelser som man tidigare hade fått ta del av.

Mariaskulpturernas främsta symbol är Jesusbarnet i Marias famn. I övrigt är skulpturer – och även vissa bilder – allegoriska framställningar där föremål, gester och blickar fungerar som retoriska verktyg, som skulle undervisa betraktaren om Maria och kristendomen.

Till exempel är Maria oftast framställd med tidlösa kläder i rött (kärlek) och blått (det himmelska). Maria har håret utsläppt som tecken på jungfrudomen, och hon kan bära en krona som symboliserar att hon är himladrottningen. Vita liljor, månskäran under hennes fötter, guld och ädelstenar i hennes klädsel berättar om hennes både himmelska och jordiska status. Grunden för dessa attribut återfinns vanligen i bibeltexter eller i samtida religiösa betraktelser. När hon står på månskäran är det till exempel en direkt anspelning på Johannes uppenbarelse 12:1, som under medeltiden gavs tolkningen att Maria kommer att delta i striden mot djävulen vid tidens slut. Hon sågs därför även som människornas beskyddare, vilket kunde åskådliggöras visuellt i särskilda motiv där Maria sveper sin skyddande mantel över sina tillbedjare.

Vidare berättar apokryfiska legender, böner och betraktelser om hur helgon och änglar hedrar Maria. Även detta återges i bild där Maria ofta omges av tillbedjande änglar och helgon – ett tydligt exempel på hur det medeltida materialet skapade förebilder för lekmän i fromhetslivet.

En bild kunde även ge upphov till nya texter; det finns bland annat flera böner som är avsedda att bes inför en Mariabild. Ofta innehåller dessa fraser som ”nådafull stjärna”, ”klarare än solen”, ”ljuvare än honungsdroppen”, ”vitare än liljan” och liknande. Bönerna kan kopplas till bildernas innehåll, och tillsammans undervisade ord och bild om kontakten mellan människa och det andliga.

En intressant fråga är hur små socknar runt om i landet kunde ha råd att inreda sina kyrkor med korsvalv, kalkmålningar och skulpturer. Mariakultens föremål kunde kosta ungefär lika mycket som en medelstor gård; det rörde sig alltså om stora investeringar för små socknar. Medeltidskyrkan var visserligen rik, men det rådde en tydlig hierarki med åtskilda ekonomier för kyrkans olika delar. Klostren och domkyrkorna hade sina egna budgetar och huruvida biskoparna var villiga att bekosta utsmyckningen i stiftens landsortskyrkor är svårt att avgöra. Det verkar vanligen ha varit socknens eget ansvar.

Mycket av nybyggnaden, väggmålningar, införskaffande av skulpturer och altarskåp kom till stånd under 1400-talet, enligt konstvetare och medeltidsarkeologer. Det innebär en period som karakteriseras av ständiga inbördeskrig i Sverige samt en långsam återhämtning orsakad av pestens härjningar efter 1350. Perioden – 1400-talet – blev därmed också en ekonomisk krisperiod för de grupper i samhället som hade sin försörjning via arrendeinkomster från jord, och hit hörde kyrkan. Ändå gjordes denna stora ekonomiska satsning på sockenkyrkorna.

Tidigare forskning har visat att ombyggnaden och utsmyckningen av kyrkorna framför allt bekostades av världsligt frälse, alltså inte av kyrkan själv. Men det finns förhållandevis få gåvobrev bevarade när det gäller sockenkyrkor. Vanligen gav man i enlighet med kyrkans hierarki till mer välkända institutioner som kloster och domkapitel. Inte heller verkar socknarna i någon större utsträckning ha bedrivit omfattande jordaffärer – sådant sysslade vanligen domkapitlet med. Inkomster från tiondet räckte framför allt till de dagliga omkostnaderna: inköp av vaxljus, vin och smärre reparationer.

Det verkar som om en hel del upprustning och utsmyckning kan ha bekostats av så kallade plenar-avlat. Dessa innebar att en biskop gav 40 dagars avlat – tid att dra av från den kommande skärseldsvistelsen – åt dem som besökte en viss kyrka på särskilda helgdagar. Men den enskilda fromme kunde också få förmånen av denna avlat genom olika prestationer, som gåvor till kyrkan och arbete till gagn för kyrkan.

Här kan man se ett tydligt samband mellan att en plenar-avlat getts till en sockenkyrka och att det samtidigt genomförts en större renoveringar av densamma, till exempel valvslagning, tillbygge av sakristia eller vapenhus. Detta betyder att den medeltida fromheten också bekostade utsmyckningen av kyrkorna och därmed ges även en ekonomisk aspekt på Mariakultens betydelse.

Om forskaren: Jonas Carlquist

Jonas Carlquist är professor i nordiska språk vid Institutionen för språkstudier, Umeå universitet. Hans tidigare forskning har framför allt rört medeltida hagiografiska framställningar och texter skrivna eller översatta i Vadstena kloster, inom vilka ämnen Jonas Carlquist har publicerat ett flertal böcker och artiklar.