Den lilla människan i det stora kriget

Dick Harrisons bok om det trettioåriga kriget är grym i alla bemärkelser. Personligen hänger jag dock knappt med i alla dynastiska, teologiska, politiska, ekonomiska, personliga och strategiska förvecklingar som präglade den långa serie av europeiska konflikter som vi brukar kalla det 30-åriga kriget. Men det gör inget. För det som får boken att lyfta är alla enskilda öden som Harrison letat fram och gett en röst. På så vis kommer vi kriget in på livet, den konflikt som framför allt var ett krig mellan knektar och bönder. Krigets vardag under 1600-talets första hälft bestod inte av slag och strider, utan av plundring och terror mot civilbefolkningen: ”För bönderna var varje knekt en fiende. För knektarna var varje bonde ett potentiellt plundringsobjekt och varje bondehustru ett möjligt våldtäktsoffer.”

Krigets följeslagare var pest, svält, fattigdom och kriminalitet. Den som tycker sig leva i den yttersta tiden kan med fördel läsa Harrisons hadesskildring av ett Europa i rykande ruiner.

Enligt skakiga beräkningar drabbades den europeiska kontinenten långt värre av det trettioåriga kriget än av 1900-talets båda världskrig. Uppåt 30 procent av befolkningen i de tyska områdena beräknas ha strukit med.