Går bokslukare oftare vilse?

Det finns en känd koppling mellan svårigheter att hitta och nedsatt funktion i hjärnans hippocampus, fast jag har inte lyckats hitta några studier som visar att läsande leder till en mindre eller mer inaktiv hippocampus. Men frågan är intressant.

Vi kan börja med att konstatera att vi är förprogrammerade för att hitta, men inte för att läsa. Så vår orientering i omvärlden sker genom befintliga system i hjärnan, medan läsandet måste använda hjärnstrukturer som inte ursprungligen utvecklats för läsning, och som rekryteras under läsinlärning och fortsatt läsning.

Olika människor gör detta på olika sätt. En del av oss kan exempelvis göra bilder av text – vi ser de vida slätterna, den skimrande draken eller det kalla, vassa svärdet som vi läser om. Andra har strukturerat hjärnan på ett annat sätt och ser ingenting.

Skulle vårt sätt att strukturera hjärnan för läsning kunna påverka vår förmåga att hitta? Det vet vi inte, men vi skulle nog kunna ta reda på det. Jag skulle börja med att undersöka lokalsinnet hos en representativ grupp människor som läser mycket. Om de visade sig ha svårare att hitta än icke-läsare blir nästa fråga hur detta hänger ihop. Är ett dåligt lokalsinne en konsekvens av läsandet, eller kunde det vara så att människor med sämre lokalsinne föredrar aktiviteter utan risk att gå vilse, som att sitta i en soffa och läsa? Eller kunde det vara en fråga om uppmärksamhet?

Det brukar vara lättare att hitta tillbaka till ett ställe dit man själv har kört än ett som man blivit körd till – som passagerare behöver man inte vara lika uppmärksam på vägen. Den som läser mycket kanske lever ett så rikt inre liv – delvis i böckernas verklighet – att den faktiska verkligheten övertrumfas. Den som inte lägger märke till detaljerna i sin miljö får svårare att hitta i den.

Hoppas att någon forskare snart kastar sig över frågan!

/Åsa Nilsonne, professor i medicinsk psykologi vid Karolinska institutet samt författare