Konsten att skapa fred

Det här är en artikel från 2015.

I februari 1946, bara ett halvår efter det att två atombomber släppts över städerna Hiroshima och Nagasaki, lanserade de allierade segrarmakterna ett förslag som genom general Douglas MacArthur presenterades för den japanska regeringen. Förslaget gick ut på att Japan i praktiken skulle avhända sig framtida möjligheter att gå i krig. En artikel i konstitutionen, artikel 9, skulle göra landet till en pacifistisk nation utan militär förmåga, annat än i självförsvar. Lagförslaget var så omvälvande för den grundligt besegrade önationen att några av kabinettets medlemmar offentligt brast ut i gråt när det antogs nio månader senare.

Artikel 9 sågs av många japaner som den slutliga förnedringen, men den visade sig snart vara en vinstlott. Japan drog nytta av att fokusera på ekonomisk uppbyggnad i stället för på militär revansch. Det japanska samhället läkte förvånansvärt snabbt, med draghjälp av amerikanska investeringar, och den civila industrin växte så det knakade. Tio år senare började japanska Datsun-bilar rulla på amerikanska vägar och vid 1960-talets början fanns återförsäljare över hela USA.

När USA 1950 gick i krig mot Nordkorea, under samme Mac Arthurs kommando, pressades Japan att släppa artikel 9 och bistå USA militärt. Japans premiärminister Yoshida Shigeru vägrade. Men han tillade att Japan gärna sålde utrustning och material som amerikanerna kunde tänkas behöva för sitt krigs äventyr. Så blev det också. Sedan dess har inte en enda japan dött i strid.

Japans ovanliga vägval har bidragit till ett märkvärdigt förhållande som gällt i Östasien i 35 år: länderna i regionen för inte längre krig mot varandra, och det är färre inbördeskrig. Östasien har gått från att vara en ständig krigsskådeplats till att bli världens kanske fredligaste region.

– Den just nu pågående freden är den längsta sedan opiumkriget 1839, konstaterar Stein Tønnesson, historiker och fredsforskare vid Peace Research Institute Oslo (PRIO) och adjungerad professor vid Uppsala universitet.

Länge stod regionen för majoriteten av världens krig. Några exempel: Inbördeskriget i Kina fram till 1949/50. År 1950 tog Koreakriget vid och bidrog till dödstalen. Det förekom stridigheter i Burma (Myanmar), Indonesien, Filippinerna, Malaysia och området som var Franska Indokina. Och kanske värst av alla krig var Vietnamkriget på 1960- och 70-talen. Fram till slutet av 1970-talet svarade länderna i Östasien för 80 procent av jordens alla döda i krig.

Sedan 1990 har andelen döda i strid varit 3,5 procent, och med den siffran går det att hävda att regionen är den fredligaste i världen. Under samma period har regionen haft en ekonomisk blomstringsperiod som förmodligen saknar motstycke i historien. Två miljarder asiater har rest sig från fattigdom, och den förväntade livslängden har ökat med i genomsnitt ett decennium. I Sydkorea, för att ta ett framgångsrikt exempel, har den förväntade livslängden sedan 1979 ökat med 16 år.

Den östasiatiska freden anses så anmärkningsvärd att sju forskare med säte i Oslo och Uppsala ägnar sex års ansträngningar för att ta reda på varför. Och till sin hjälp har de ytterligare omkring 25 forskare runt om i världen.

– Freden är häpnadsväckande ur ett historiskt perspektiv. Vi talar här om länder som har bekämpat varandra i århundraden i olika konstellationer och som haft många inbördeskrig. Plötsligt, runt 1979, kommer en vändpunkt. Vi undersöker vad freden beror på och om den kan tänkas fortsätta, säger Stein Tønnesson.

Han leder forskningsprogrammet East Asian Peace since 1979. How deep? How can it be explained? Projektnamnet fångar de två frågor som forskarna försöker hitta svar på – hur hållbar är freden, och hur kan den förklaras? Till sin hjälp har de konfliktdatabasen Uppsala Conflict Data Program (UCDP), som registrerar varenda skärmytsling på jordens yta, samt statistik från PRIO. Ur dessa källor drar de slutsatser och bygger hypoteser som de sedan försöker leda i bevis. De fördjupar frågorna med kvalificerade analyser av enskilda länder, för att hitta mer lokala förklaringar.

– Det är viktigt att understryka att vi även kartlägger inbördes stridigheter på lokal nivå, säger Stein Tønnesson.

Forskningen skiljer sig från gängse freds- och konfliktforskning på det sätt som frågorna ställs. När det gäller Östasien har forskare tidigare mest varit bekymrade över huruvida freden ska hålla i sig. De har sällan undersökt varför den alls finns där. Det här forskningsprogrammet utmärks också av att de deltagande forskarna inte är överens. De har olika hypoteser och tävlar om vilken av dessa som bäst förklarar freden.

– Det är inte vårt mål att komma överens. Några inom programmet tror på en förklaring, andra på en annan. Vi är rivaler och konkurrerar om vilken hypotes som är bäst. I den mån vi syntetiserar, så ska det inte ske genom att lägga en förklaring till den andra – det handlar om att hitta vilka som har störst förklaringskraft, säger Stein Tønnesson.

Det var detta inslag av tävlan som slutligen övertygade finansiären Riksbankens Jubileumsfond att satsa 38 miljoner kronor på forskningen.

Statsvetaren Elin Bjarnegård är en av programmets forskare. Hon förklarar:

– Det är ju så här forskning bedrivs i stort. Man tävlar med sina idéer och hypoteser mot andras idéer och hypoteser. Dels får man inspiration från andra, men ofta blir man också frustrerad över att man upplever att andra har fel. Då måste man gå vidare och ytterligare förfina sina test, analyser och argument för att bli mer övertygande. Precis så går det till här i vårt program. Det är en väldig frihet, som jag ser det.

En hypotes förklarar freden med förändrade maktförhållanden mellan stormakterna. Kina, Sovjetunionen och USA använde länge länderna i Östasien för att bedriva krig genom ombud. De som förfäktar denna ståndpunkt brukar kallas realister. Det är hårda stormaktspolitiska realiteter som styr över krig och fred. Stein Tønnesson förklarar:

– Om kriget var kallt i Europa så var det hett i Östasien. Men så hände något på 1970-talet. Nixon reste till Kina och skakade hand med Mao Zedong. De två staterna lierade sig mot Sovjetunionen och dynamiken mellan stormakterna förändrades.

De stora krigshärdarna flyttade till Afghanistan, Afrika och Mellanöstern. Stödet till upprorsgrupper minskade och därmed de inbördes oroligheterna i regionen. Så vill realisterna förklara varför Östasien blev fredligt.

En annan hypotes tar fasta på ekonomin. Det faktum att länderna byter varor och pengar med varandra som aldrig förr flätar samman dem. Då blir priset för högt att bedriva krig. Ledare som står i begrepp att ta till vapen tvekar och hålls tillbaka, eftersom det skulle få så katastrofala följder för ekonomin. Forskarna försöker här bevisa hur handel och ömsesidiga investeringar påverkar säkerhetspolitiska värderingar och politiska beslut i krissituationer. När taiwaneser äger tillräckligt många fastigheter på det kinesiska fastlandet och Kina säljer tillräckligt många varor till Taiwan, avstår ledarna från att anfalla, fastän blodet kokar av nationalistiskt betingad vrede, på båda håll. När Stein Tønnesson håller föredrag brukar han lyfta fram ett citat av den kinesiske kommunistledaren Mao Zedong: ”Taiwan är litet. Världen är stor.”

En tredje hypotes hävdar att en starkare folkrätt ligger bakom freden. FN-stadgans förbud mot aggression, principen om icke-inblandning i andra länders affärer, internationella frihandelsavtal och FN:s havsrättstraktat från 1982 – allt detta skapar ett juridiskt nät som gör det möjligt för länderna att lösa dispyter på en fredlig väg. Det erbjuder alternativ till krig.

Den fjärde förklaringen handlar om attityder och normer. Asean-samarbetet har – liksom Europeiska unionen – inneburit en fredskultur. Vissa av regionens ledare, till exempel Malaysias förre premiärminister Mahathir Mohamad, har lanserat fredsbudskap på den internationella arenan. Elin Bjarnegård har tillsammans med freds- och konfliktforskaren Erik Melander visat på kulturens inverkan på krigsviljan. Man har sett att i samhällen med mindre hedersinriktade kulturer, där det finns en positiv attityd till jämställdhet mellan könen, där tenderar freden att bli djupare. Där ligger tanken på att gripa till våld längre bort. Det kanske inte räcker som förklaring till varför krigen upphörde, men det kan definitivt hjälpa oss att förstå om freden är hållbar eller inte, resonerar Stein Tønnesson, som har sin egen motivering till den relativt långa freden.

Det är en förklaring som både anknyter till och skiljer sig från de övrigas. Som historiker har han intresserat sig för hur resonemanget går hos de enskilda ländernas ledare och i deras kretsar. Vilka prioriteringar gör de? Vilken riskbenägenhet finns det?

– Det är ledarna som beslutar om att föra länder i krig, och krig innebär risker. Stora ekonomiska värden står på spel och om ledarna intresserar sig starkt för ekonomisk tillväxt, kommer de att önska fred. Om de däremot är ideologiskt inriktade eller starka nationalister kan de vara beredda att acceptera öppen konflikt. Då kan de ta risker.

Att prioritera ekonomin var vad Japans premiärminister Yoshida Shigeru gjorde 1946. Han svalde stoltheten och valde att samarbeta med den forne fienden USA. Det gav upphov till det som kallas Yoshida-doktrinen, en strategi som fokuserar på fred och ekonomisk tillväxt och som skulle kunna sammanfattas i den brittiska gentlemanna-devisen: Living well is the best revenge. Ett gott liv för Japans folk blev den sötaste segern.

Yoshida fick efterföljare. Den nybildade staten Sydkorea sneglade på Japans framgångar och ville göra om reptricket. President Park Chung Hee satsade på 1960- och 1970-talen hårt på att utveckla ekonomin och utbildningssystemet. Andra ledare, som Indonesiens Suharto, tyckte också att ekonomisk välfärd verkade lockande och följde efter, liksom Singapore. Taiwan resonerade i liknande banor, och även Vietnam i slutet av 1980-talet. Alla dessa länder har prioriterat fred och ekonomisk tillväxt, och det har skett genom att ledarskikten har pekat ut riktningen. När Vietnam inledde reformvågen Doi Moi 1986 och ekonomin styrdes mot kapitalism skedde det visserligen efter att lokala experiment först hade genomförts, men det avgörande beslutet kom från högsta nivå. Nästan genast fylldes trottoarerna i Hanoi, Haiphong och Ho Chi Minh-staden med småskalig affärsverksamhet. Och även om flera av dessa regimer är långt ifrån demokratiska och kan vara hårdhänta mot sina egna medborgare, så har de frångått vanan att starta krig mot sina grannar.

Det kanske viktigaste skiftet i ledarskapsfilosofi ägde rum i Kina. Det är Kina som definierar regionen i kraft av sin väldighet, och där levde ledarna länge med övertygelsen att ett tredje världskrig stod för dörren. Det var först när Deng Xiaoping kom till makten några år efter Maos död 1976 som landet gav sig på radikala ekonomiska reformer. Deng hade inte själv varit någon reformivrare tidigare, men nu såg han sig tvungen att föra Kina ut ur den kris som Maos kulturrevolution hade lett till. Under ett besök i Japan 1978 sade Deng: ”Kina inte bara önskar fred, utan behöver fred i sin omgivning för att kunna modernisera.”

– Deng Xiaoping var inte längre rädd för ett tredje världskrig, och då vågade han tänka längre. Dessutom såg han hur bra det gick för Sydkorea och Japan, säger Stein Tønnesson.

Att Japans artikel 9 har en viktig roll i den östasiatiska freden menar Stein Tønnesson understryks av att den har nominerats till Nobels fredspris.

Hur ser det då ut framöver? Hur stabil är freden? Stein Tønnessons första svar är att den inte är så djup. Under en tunn yta av fred bubblar konflikter och har gjort så i decennier. Frågan om vart ögruppen Senkaku i Östkinesiska havet hör (i Kina kallas ögruppen Diaoyu) är fortfarande inte avgjord – både Japan och Kina gör anspråk på öarna. Kina som har världens näst största krigsmakt bygger ut sin flotta kraftigt. I Sydkinesiska havet har Kina och Taiwan gränstvister och strider om öar med Filippinerna, Vietnam och Malaysia. Att Kina har börjat borra efter olja i ett område mellan Vietnams kust och en ögrupp som Vietnam gör anspråk på, applåderas inte av regeringen i Hanoi, utan driver i stället Vietnam närmare USA.

Det är inte heller så att de sociala spänningarna inom respektive land alltid har minskat. De har i vissa fall antingen tryckts ner eller tagit sig andra uttryck. Freds- och konfliktforskaren Isak Svensson, som också deltar i programmet, har visat att antalet väpnade konflikter i regionen har minskat, men att fredliga demonstrationer samtidigt har ökat i antal. Skälet är att sådana är mer framgångsrika. Gerillakrig har visat sig närmast värdelöst som strategi när det gäller att välta makten över ända. Men civila folkuppror lyckas faktiskt ibland. Filippinerna år 1986 är ett exempel på det. Munkupproret i Burma slogs ner, men några år därefter genomförde militären demokratiska reformer. Demonstrationerna i Hongkong i fjol passar in i det mönstret, menar Isak Svensson.

Det finns dock ett land som går emot trenden – och det är Thailand. Landet var relativt lugnt på 1980- och 1990-talen, men sedan början av 2000-talet har det förekommit konflikter, till exempel i de malay-muslimska provinserna. Dessutom har Thailand en gränskonflikt med Kambodja. I huvudstaden Bangkok pågår ständiga demonstrationer och strider mellan gul- respektive rödskjortor. Thailand har årligen ett par hundra döda i strider, enligt UCDP. Sedan maj 2014 är landet en militärdiktatur. Detta intresserar Elin Bjarnegård, i synnerhet som det rör sig om ett modernt land, med stor turism och som därmed har mycket att vinna på fred.

– Thailand är intressant, efter som det går emot vår tes. Vi måste förstå vad som händer där, annars blir våra förklaringsmodeller inte tillräckligt bra, säger hon.

Tillsammans med forskarkollegan Erik Melander har Elin Bjarnegård gjort en enkätstudie bland thailändare för att fånga upp attityder till våld. Det de har funnit är en blandning av en leende, avslappnad kultur, men där det framför allt på landsbygden finns ett krigarideal med tydliga inslag av hederskultur. Det är denna hederskultur som tycks driva viljan till våld.

Så hur ser det då ut i resten av Östasien? Lever den yngre generationen med sina smartphones, sina bilar, sina universitetsutbildningar och njuter av vad freden har gett dem? Inte riktigt. Snarare är det så att den unga generationen tar freden för given och inte kopplar den till de ökade möjligheter den inneburit. Istället finns det röster som säger ungefär: ”Ja, tidigare var vi fattiga, men nu är vi starka igen och nu ska vi ta tillbaka våra öar.” Artikel 9, som alltid varit utsatt för korseld, är nu mer hotad än någonsin. Japans nuvarande premiärminister Shinzo Abe vill ”omtolka” paragrafen så att Japan ska kunna skicka trupper till sina vänner och allierade i orostider. Få tror dock att oegennytta är det egentliga motivet. Bakom Shinzo Abes viljeinriktning ligger i stället rädslan för Kinas växande militära styrka och ökade territorialanspråk.

I Kina förekommer starka nationalistiska strömningar bland unga människor som vill att Kina återigen tar till vapen för att utvidga sitt territorium. Dessa strömningar gör Kinas regering sitt bästa för att tona ner och samtidigt dra nytta av. Ledarna inser det vanskliga i att behöva gå i krig – det vill de helst inte – men det är ändå bättre, resonerar de, att Kinas unga kanaliserar sin vrede mot Japan och USA i stället för att kräva demokratiska rättigheter.

Kina har också en ambition att kontrollera mer av Stilla havet än i dag. Den militära upprustning som Kina har ägnat sig åt de senaste åren, inte minst till havs, är ett skäl till att Japans regering nu vill ompröva landets pacifistiska artikel 9. En sådan omprövning skulle enligt Stein Tønnesson kunna få negativa dominoeffekter på freden i Östasien och i förlängningen på världsekonomin. Där har han stöd av ett antal miljoner japaner som inte alls vill se premiärminister Abes planer förverkligade. Opinionsundersökningar i Japan visar att stödet för artikel 9 är fortsatt massivt, och att färre än en tredjedel av japanerna vill att landet ska rusta sig militärt. ”Living well is the revenge.”