Samarbete ska stoppa tjuvfisket

Längs stränderna på Afrikas västra kust, från Gibraltar i norr till Namibia i söder, ligger tusentals båtar av modellen pirog uppdragna på stranden som skydd mot tidvattnet. Pirogerna är många gånger inte mycket större än ekor. Några har motor, men de flesta drivs med åror och segel. Bränslekostnaden är hög och fiskarna kan inte gå långt ut från kusten i pirogerna utan att riskera sina liv.

I havet utanför stränderna ligger det också båtar. Alla har motor. De är dessutom utrustade med den senaste tekniken inom ekolod, GPS, radar, kylrum, vinschar och mycket annat som gör dem överlägsna de enkla pirogerna i effektivitet. Dessa båtar kommer inte från Afrikas västkust även om flaggan indikerar det. Ägarna kommer oftast från länder i Asien, framför allt Kina, och EU. Det är också där fångsten hamnar.

– De lokala fiskarna i sina piroger får gå efter de stora kommersiella trålarna och plocka kasserad fisk som kastats överbord. Den kasserade fisken är fullt ätlig, men den har mycket lägre ekonomiskt värde på marknaden, säger Dyhia Belhabib, forskare vid University of British Columbia i Vancouver, Kanada.

EU:s fiske har minskat något utanför Afrikas västkust efter att tjuvfisket uppmärksammades i medierna för några år sedan. Däremot har Kinas aktivitet ökat i samma region under samma tidsperiod. Det innebär att mängden fisk som fångas ligger på samma nivå, trots EU:s ansträngningar att minska fisket. Dyhia Belhabib och hennes forskargrupp uppskattar att Kina och EU rapporterar 8 respektive 29 procent av sina fångster. Resten fiskas illegalt. Det uppskattade värdet på den landade fisken uppgår till cirka 7,7 miljarder euro per år. Rättigheterna till detta kostade EU och Kina inte mer än knappt en halv miljard euro under samma tid. Eller cirka sex procent av värdet.

Dyhia Belhabib har tillsammans med professor Daniel Pauly specialiserat sig på fisket utanför Afrikas västra kust för att få fram fångstdata och tillsammans med regeringarna arbeta för att rädda fiskbestånden.

– Tillståndet för de fattiga i västra Afrika har inte förbättras, utan snarare försämrats de senaste åren på grund av överexploatering och tjuvfiske, säger Dyhia Belhabib.

Länge sågs havens resurser som en outtömlig källa till näring för alla att ta del av. Men på två generationer har jordens befolkning mer än fördubblats, från knappt tre miljarder till över sju miljarder människor. Denna ökning har medfört att behovet av mat har ökat drastiskt.

Efter andra världskriget moderniserades och industrialiserades fiskeflottan i västvärlden. Teknikens framsteg och tillgång till billig diesel gjorde den mycket effektiv när det gällde att lokalisera och fånga fisk. Kanske för effektiv. Under senare delen av 1900-talet började fiskpopulationer att kollapsa som en konsekvens av för hårt fisketryck. Torskfisket utanför Newfoundland i Kanada är det mest kända exemplet. Den populationen har fortfarande inte återhämtat sig. Enligt Dyhia Belhabib har ännu ingen tydlig kollaps skett utanför västra Afrika, men det är en tidsfråga om inget görs nu.

De kommersiella, moderna fiskebåtarna från framför allt EU och Kina ligger ute veckor i sträck med trålar och långlinor utanför västra Afrika. Alla länder med kustremsa har en exklusiv ekonomisk zon som sträcker sig 200 nautiska mil, eller 370 kilometer, ut i havet från kusten. Där har länderna ensamrätt på allt som är under ytan, till exempel mineraler, olja och fiskar. Men denna ensamrätt går att sälja till andra nationer.

Många av fiskebåtarna utanför Afrikas västkust har alltså köpt fiskerättigheterna till sin verksamhet där, oftast för en bråkdel av värdet på den landade fisken. Och många båtar fiskar orapporterat, oreglerat och illegalt. Den andel av fisket utanför Afrikas västkust som inte är godkänd av de lokala regeringarna har ökat.

För tjuvfiskarna har det i princip varit riskfritt att fiska i dessa vatten. Det beror på att de afrikanska ländernas kontrollverksamhet är svag, som en följd av bristande ekonomiska och tekniska resurser. Ett land som Norge har en stark kontrollverksamhet av sina fiskevatten och därmed relativt små problem med tjuvfiske. Norge och många länder i västra Afrika har liknande avtal med EU om fiskerättigheterna.

Uppskattningsvis livnär sig 6,7 miljoner människor direkt på fiske i 22 länder längs västra Afrikas kust, enligt forskargruppen vid University of British Columbia. I spåren av de stora kommersiella fiskebåtarnas framfart blir det inte mycket fisk kvar till de lokala fiskarna i sina piroger.

Enligt en rapport från Berkeley university of California av docent Justin Brashares finns det en koppling mellan utfiskningen i västra Afrika och illegal jakt på så kallat bushmeat. Näbbmus, piggsvin, antilop, skogselefant, leopard, myrkott, gorilla och schimpans är några exempel på djur som jagas för att ersätta den näring som tidigare kom från fisken. De ekologiska effekterna av överfisket stannar alltså inte bara i havet, utan är ett hot mot både den biologiska mångfalden och mänskligheten i ett större perspektiv.

Dyhia Belhabib är trots allt optimistisk. Regeringarna i västra Afrikas länder har börjat komma till rätta med den korruption som medförde att man tidigare förnekade problemen med illegalt fiske. Dessutom har man genom omfördelning av resurser börjat få bättre kontroll av fisket.

– Det finns många sätt att få bukt med svartfiske. Ett effektivt sätt är svartlistning av fiskebåtar. Även om ägarna flaggar ut en båt så är dess ID detsamma. Det viktigaste verktyget för länderna längs Afrikas västkust är samarbetet mellan dem, säger Dyhia Belhabib.

– Men först måste EU och Kina ta sitt ansvar. Om dessutom fler länder i västra Afrika tar ansvar finns en realistisk chans att vi kan rädda livet i haven utanför Afrikas västkust.