Bild: Erik Abel

Så ska flodpärlmusslan räddas

Under flera hundra år länsades svenska vattendrag på miljontals flodpärl­musslor i jakt på skimrande pärlor. Nu kämpar forskarna för artens överlevnad.

På avstånd ser det ut som vilken stenbotten som helst, men när vi kommer närmare Gäddbäcken och tittar ner under vattenytan möts vi av något helt annat än stenar. Ur skuggorna framträder tusen­tals små munnar. Med jämna mellanrum ger de ifrån sig varsin försiktig explosion av luftbubblor. Vi har hittat Sveriges mest mytomspunna mussla.

– Den är överallt! Jag har nog aldrig sett så många flodpärlmusslor i hela mitt liv. Jag blev helt golvad när jag kom hit för första gången, säger Niklas Wengström.

Niklas Wengström är expert på det komplicerade förhållandet mellan flodpärlmussla och värdfiskar som lax och öring.
Bild: Erik Abel

Gäddbäcken ligger i utkanterna av Vilhelmina i Västerbottens inland. Enligt en gammal uppskattning finns här mellan 60 000 och 70 000 flodpärlmusslor, men forskarna tror att de är betydligt fler. Musslorna är så många att de lever ovanpå varandra i flera lager. En blandning av stora och små musslor är också ett tydligt tecken på att återväxten fungerar. Om det såg ut så överallt skulle läget vara under kontroll, men det är långt ifrån fallet.

Flodpärlmusslan är starkt hotad

I många länder är flodpärlmusslan starkt hotad och Sverige utgör inget undantag. Av landets 661 vattendrag med flodpärlmussla är detta ett av de mest välmående. Gäddbäcken är rent av ett av musslans huvudområden i Europa, tillsammans med näraliggande Marsån och Stalonbäcken. Hit kommer otaliga forskare för att studera livskraftiga populationer.

Själv har Niklas Wengström disputerat på flodpärlmussla vid Göteborgs universitet, och som projektledare hos Sportfiskarna är han inblandad i så många forsknings- och restaureringsprojekt runt om i landet att han har tappat räkningen. Dagens första uppgift blir att bedöma musslornas kondition genom en nyutvecklad metod som han testar i samarbete med finska forskare. Tanken är att snabbt kunna bedöma musslornas hälsostatus i fält genom att försöka öppna dem. Om det inte går är det en stark indikator på att de mår bra.

Till sin hjälp har Niklas Wengström fiskevårdskollegan Daniel Wende­sten och postdoktorn Magnus Lovén Wallerius. De drar på sig vadarbyxor och ger sig ut i det strömmande vattnet utrustade med vatten­kikare för att slippa störande solreflexer och krusningar på vattnet. Snart står de med ryggarna krökta som bananer och med huvudet nere i varsin tratt i jakt på lämpliga exemplar. En halvtimme senare har musslorna analyserats och så gott som alla fått högsta betyg.

Bild: Johan Jarnestad

Så överlever flodpärlmusslan

Hittills går allt enligt plan och Niklas Wengström hoppas att dagen fortsätter lika bra. Snart är det dags för huvudnumret, men först måste vi köra några kilometer längs en smal grusväg.

Läser av åldern på skalet

Flodpärlmusslan är ett av världens mest långlivade djur. Den äldsta musslan som har hittats i Sverige var 280 år gammal och levde i Görjeån i Norrbotten. Varje år adderas en årsring till skalet, precis som årsringarna hos träd. Genom att analysera det kemiska innehållet vid olika åldrar går det att få en bild av föroreningshistoriken i ett vattendrag och musslorna kan därmed fungera som miljöarkiv.

Musslan renar också vatten, men den är kräsen och ställer höga krav på sin omgivning för att trivas. Vattnet ska ha rätt pH-värde och vara syrerikt, näringsfattigt och klart.

– Om det finns flodpärlmusslor i ett vattendrag är chanserna goda att även andra arter frodas här. Då mår ekosystemet bra. Musslan är en så kallad indikatorart, säger Niklas Wengström.

Flodpärlmusslan förekommer i stora delar av landet, men främst i Gävleborg, Västernorrland, Västerbotten och på västkusten. Av Europas 1 600 kända vattendrag med flodpärlmussla finns klart flest, 661, i Sverige. Men i hälften av dessa vatten är musslan oförmögen att reproducera sig. Niklas Wengström intresserade sig tidigt för detta. Varför fanns det nästan bara gamla musslor i de svenska vattendragen?

Mussellarven fäster på fiskars gälar

En försvårande faktor är att flodpärlmusslan har ett besynnerligt fortplantningssätt. När hon­musslornas ägg har blivit befruktade släpper hon ut stora mängder larver i vattnet. Då börjar ett parasitiskt stadium och för att mussellarven ska överleva måste den lokalisera en öring eller lax och åka snålskjuts på fiskens gälar. Först när den lilla larven växt sig till en mussla släpper den taget och borrar ner sig på botten. I vattendrag med ont om fisk har larverna inte en chans.

Niklas Wengström plöjde litteraturen och hittade exempel från Tyskland och Norge där man samlat fisk och gravida musslor i samma vattenkar för att hjälpa larverna på traven. Med finansiering från länsstyrelsen drog han i gång de allra första försöken på svensk mark. Han placerade mussla och fisk i samma lådor och väntade.

Det som ser ut som munnar är i själva verket in- och utströmningsöppningarna. I gälarna filtreras näringspartiklar ur vattnet och förs in i matsmältningssystemet.
Bild: Erik Abel

– Jag var väl pionjär, får man säga. Sedan dess har jag utvecklat metoderna. Det fungerade bra redan från början, men jag hade till exempel alldeles för otympliga kar som inte gick att bära runt på, säger han.

Vid det här laget har Niklas Wengström blivit expert på det speciella förhållandet mellan mussla och fisk. Förutom att delta i forskningsprojekt turnerar han också land och rike runt för att assistera läns­styrelser att hitta gravida musslor och sedan infektera fisken.

– Man borde väl säga nej ibland, men det är svårt när det bara är jag som gör det här. Jag vill ju att bestånden ska överleva. Min plan är att lära länsstyrelserna så att de klarar sig på egen hand.

Omplanterat flodpärlmusslor

Efter några kilometer med bil längs grusvägen är vi framme vid dagens viktigaste mål. Förra sommaren tog forskarna inte mindre än 1 500 musslor från den välmående populationen vi just tittade på och placerade längre upp i bäcken, där det knappt fanns några musslor kvar. Gäddbäcken har en lång tradition av flottning och det våldsamma arbetet gjorde dock att musslorna tog stryk, särskilt längs vissa passager. Nu återstår det att se hur återplanteringsförsöket har gått.

Vi har också fått sällskap av länsstyrelsens lokala representant, Magnus Lindberg. Han och hans kollegor övervakar musselbestånden i området och har stenkoll på markerna. Den lilla kvartetten hjälps åt att packa elfiskeutrustning, håvar, plastlådor, mikroskop och vattenkikare. Det är ingen optimal packning för en kuperad skogspromenad, men det kan inte hjälpas. Bäcken ligger en bit bort.

– Det är väldigt rika björnmarker det här, säger Magnus Lindberg.

– Vad gör man ens om man träffar en björn? säger Niklas Wengström.

– Man springer inte i alla fall. Jag mötte en för några veckor sedan och då satt jag lugnt och tog fram kameran. Vi får prata högt och vissla, det räcker nog, säger Magnus Lindberg.

Bara några meter senare hittar han misstänkt björnbajs, med viss reservation för att djuret i fråga också kan vara en älg med lös mage. När vi kommer fram till återplanteringsområdet står det snabbt klart att det har gått bra. De flesta musslorna verkar sitta kvar från i fjol, men Niklas Wengström är mest intresserad av fisken. Kommer öringen som simmar här att vara täckt av små mussellarver? I så fall kan det här bli en metod med potential att fungera i fler vattendrag. Om inte är allt förgäves, eller i alla fall ordentligt misslyckat.

Ännu en gång tar Niklas Wengström hjälp av Magnus Lovén Wallerius och Daniel Wendesten, som den här gången får i uppgift att elfiska och därmed finkamma vattendraget på öring. Fisken får en elektrisk stöt som gör den lättare att fånga. Den kvicknar snabbt till igen, men tekniken kräver speciella tillstånd som säkerställer att utrustningen hanteras på rätt sätt.

De små vita prickarna på öringens gälar är larver från flodpärlmussla. Musslan är helt beroende av värdfiskar för sin fortplantning.
Bild: Erik Abel

Det kliar lite i fingrarna på Niklas Wengström, som nog gärna vill detaljstudera fiskarna på direkten för att se hur det har gått, men han får snällt vänta. Under tiden passar han på att upprätta ett tillfälligt labb med hjälp av rektangulära plastlådor och ett mikroskop. Han har också en flaska med bedövningsmedel till öringen, som används under den minut som han tittar på fiskens gälar. Myggorna gör oss sällskap, men han störs inte. Tvärtom – han tenderar att stortrivas i musselvatten.

– Första gången jag såg flodpärlmussla var nästan en religiös upplevelse. Den kan sitta i 200 år på samma plats och bara filtrera vatten i jakt på föda, dag ut och dag in. Jag blev helt fast, och det är jag fort­farande, säger Niklas Wengström.

Bildar vackra pärlor

Trots sina många goda egenskaper är det inte djurrikets mest publik­friande art, åtminstone inte vid en första anblick. Den är brunsvart, hård och svårhittad. Om det inte vore för insidan hade den nog passerat ganska obemärkt förbi.

Flodpärlmusslan är den enda svenska musslan som har förmågan att bilda vackra pärlor. Det vetenskapliga namnet, Margaritifera margaritifera, betyder just pärlbärare. Om det kommer in en parasit eller annat skräp mellan skalet och manteln skyddar sig musslan mot inkräktaren genom att kapsla in alltihop i skimrande pärlemor. Lagren av pärlemor kan bli mycket tjockare än den ursprungliga partikeln, men bara en mussla av 2 000–3 000 innehåller en värdefull pärla. Att bilda en enda pärla stor som en ärta tar dessutom cirka 20 år.

På grund av sin exklusivitet har flodpärlmusslan länge varit ett av få ryggradslösa djur som intresserat människan. Pärlfisket anses ha varit ett viktigt argument för romarnas expansion norrut och i Sverige har man hittat smycken med pärlor från flodpärlmusslor i vikinga­gravar från 900- och 1000-talen. Särskilt de norra delarna av landet ansågs extra gynnsamma. År 1544 var pärlor på modet bland aristokratin och för att slippa importera dyrgriparna beordrade Gustav Vasa att de nordligaste vattendragen skulle dammsugas på pärlor. Fiskarna uppmanades att skicka dyrgriparna till kungen personligen mot en riklig summa pengar.

Kungliga pärlor

Svenska regenter har prytt allt från kronor och kröningsmantlar till handskar med pärlor. Karl XI hade till och med en sadel i purpurfärgad sammet med mängder av äkta pärlor i olika storlekar. Erik XIV:s krona från 1561 innehåller en handfull bevarade sötvattenpärlor, både runda och mer ovala.

Bild: Alexis Daflos / Kungl. Hovstaterna

Genom åren har det också varit vanligt att flytta sötvattenpärlor mellan olika kungliga plagg. De guldbroderade kronorna på Erik XIV:s mantel var ursprungligen dekorerade med 10 pärlor vardera, vilket sammantaget skulle innebära att manteln hade över 4 500 pärlor, men i dag finns bara enstaka pärlor kvar.

– I och med att sötvattenpärlor var så sällsynta fanns det ett oerhört värde i dem. Titta bara på de svenska kronjuvelerna. I Erik XIV:s krona sitter det sötvattenpärlor och det är förstås ingen slump, säger Ted von Proschwitz, som är forskare vid Göteborgs naturhistoriska museum.

Spårar historiska miljöförändringar

Han har analyserat samlingarna av tusentals gamla musselskal i syfte att artbestämma dem. Han har också tagit fram utbrednings­kartor för flodpärlmussla och andra arter samt använt skalen som miljöarkiv för att spåra historiska miljöförändringar.

– Under andra världskriget blev många museisamlingar sönder­bombade. Att vi förskonades gör att vi har viktigt material som fort­farande används i flera studier. Vi har till exempel musselskal här på museet i Göteborg som samlades in 1840. Med dessa kunde man spåra miljöförändringar tillbaka till 1600-talet och tydligt se hur skogs­bruket och industrialismen satt sina spår, säger Ted von Proschwitz.

I ett europeiskt forskningsprojekt ska musselskal från 1800-talet jämföras med samtida skal och tanken är att undersöka hur musslorna påverkas av den globala uppvärmningen. Han har också gjort studier tillsammans med Niklas Wengström och intresserat sig för pärlfiskets historia.

På 1600-talet skulle ytterligare en regent lägga sig i fisket. Karl IX krävde att varje bonde lämnade hundra oöppnade musslor till fogden som sedan skickades vidare till huvudstaden för öppning. Ett antal pärlfiskare anlitades också direkt av kronan och förutom fiskelycka rapporterade de snart stora malmfyndigheter i de undersökta om­rådena. I en kunglig förordning från 1691 fick staten monopol på pärl­handeln och alla uppfiskade pärlor tillföll automatiskt konungen.

– Men Carl von Linné uppmärksammade tidigt det enorma slöseriet på musslor och vilken skada det innebar för bestånden. Han tyckte att det var onödigt att döda musslorna när det faktiskt fanns en metod som gick ut på att öppna dem med pärltång och kika in utan att de dog, säger Ted von Proschwitz.

F&F Evenemang:

En kväll om livet efter digitaliseringen

En tankeväckande och lärorik kväll med teknikhistorikern Nina Wormbs, sociologen Malin Åkerström, filosofen Hans Ruin och litteraturvetaren Jesper Olsson. 25 januari på Playhouse Teater i Stockholm.

Läs mer och boka

Ändå skulle det dröja till 1994 innan pärlfisket förbjöds och musslan blev fridlyst. Då hade stora bestånd redan fiskats ihjäl. Artens livscykel är så lång och speciell att många populationer aldrig lyckades återhämta sig.

Även om pärlfisket numera är historia i Sverige betyder det inte att de kvarvarande flodpärlmusslorna lever en bekymmersfri tillvaro. I stället har det dykt upp nya hot. Dammar och vägtrummor har hindrat vandringsvägarna för fisk i flertalet vattendrag och utan öring eller lax kan flodpärlmusslan inte reproducera sig. Bottnarna måste också vara fria från slam och sediment för att små musslor ska ha en chans att överleva.

Den njurformade flodpärlmusslan borrar gärna ner sig på högkant och ägnar sedan dagarna åt att filtrera vattnet.
Bild: Erik Abel

– För några år sedan pekades skogsbruket ut som det vanligaste problemet. Vid avverkning blev det till exempel lätt grumligt i vattnet, men jag tycker att det verkar som att man har skärpt sig. Nu lämnas nästan alltid skyddszoner vid avverkning mot vattendrag där musslan finns så det är i alla fall positivt, säger Håkan Söderberg, som är koordinator för det nationella åtgärdsprogrammet för flodpärlmussla och arbetar vid Länsstyrelsen i Västernorrland.

Vattenkraft ett hot mot musslan

I stället pekar han ut vattenkraften som ett annat stort problem. Musslan finns i flera biflöden till större sjöar och älvar, men fisken tar sig inte längre dit och Håkan Söderberg hoppas att den kommande omprövningen av vattendomar kommer att ta detta i beaktande inför framtiden. Själv har han själv letat musselpopulationer sedan 1988 och i dag finns ett batteri av miljöövervakningssystem för att hålla koll på musslorna. Tillsammans med Niklas Wengström och Magnus Lovén Wallerius är han också inblandad i det EU-finansierade forskningsprojektet Ecostreams som går ut på att restaurera vattendrag som påverkats av flottning.

– Den långa epoken av flottning har påverkat vattendragen jättemycket. När man rensade och rätade vattendragen hade musslorna inte en
chans, speciellt inte om det utfördes med maskinkraft. Det är en historisk skuld, säger Håkan Söderberg.

I dag är de flesta pärlor tillverkade av plast eller andra material, men det utvinns fortfarande pärlor ur både musslor och ostron. Dessa pärlor är vanligen odlade och framställs genom att stoppa in partiklar hos olika saltvatten- eller sötvattenarter. Särskilt viktig är pärlodlingen i delar av Stilla havet och Indiska oceanen.

Odla pärlor på konstgjord väg

Även den svenska staten intresserade sig för att odla pärlor på konstgjord väg när det begav sig, men man tvingades snabbt lägga ner. Det hände också att flodpärlmusslan förväxlades med dammussla och andra arter. Till och med blåmusslan tillverkar pärlor, men dessa blir grå eller matt vita och saknar ekonomiskt värde.

Tillbaka till Gäddbäcken är det dags att ta reda på hur det har gått. Alla öringar bedövas innan Niklas Wengström detaljstuderar deras rosaröda gälar. Efter en stund viker han försiktigt upp den första gälen och jublar. Överallt syns små vita prickar.

– Jäklar, har ni sett? säger Niklas Wengström.

Han bedömer att det är fler än hundra larver. Det är mer än genomsnittet och ger flodpärlmusslan goda chanser att utvecklas till små musslor som så småningom ramlar ner på botten för att etablera sig här.

Prenumerera på Forskning & Framsteg!

10 nummer om året och dagliga nyheter på webben med vetenskapligt grundad kunskap.

Beställ idag

Det fortsätter i samma anda, vilket gör att han har goda förhoppningar om framtiden. Nu återstår det att se om trenden håller i sig även nästa år. För säkerhets skull har han också startat upp Sveriges första och enda flodpärlmusselodling hemma i Göteborg. Tanken är att föda upp små musslor som kan återföras till respektive vattendrag i hopp om att skapa föryngring. Metoden är dock resurs­krävande och om musslorna kan föröka sig själva, som här, är det både billigare och enklare.

Niklas Wengström jobbar själv för Sportfiskarna, en organisation som så sent för bara hundra år sedan uppmanade till pärlfiske som en kul fritids­sysselsättning utan en tanke på att bestånden kunde ta skada. Sedan dess har fiskarna tagit sitt ansvar och gjort en helomvändning. Det tycker han är ett bra tecken.

– Än är det inte för sent för flodpärlmusslan, men då måste alla göra vad de kan.

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor