Kemisk nödbroms mot sexbrott

Insikten kom gradvis.

I mellanstadiet märkte han att tjejer som han attraherades av inte blev äldre i samma takt som han själv. I högstadiet gick han på simning. Barnen i gruppen som lämnade bassängen när hans egen grupp skulle i var mellan sju och tolv år gamla.

– Det blev som att jag kollade på dem på samma sätt som jag kollade på tjejer i min egen ålder. Det kändes jättekonstigt, säger Tommy.

Under en charterresa till Medelhavet några år senare satt han på en uteservering och åt hamburgare med sin familj. På stranden en bit bort strilade vatten ur en utomhusdusch. Småflickor utan baddräkt sköljde av sig saltvatten och sand.

– Det blev en intern konflikt. Till slut bestämde jag mig för att nej, jag ska inte kolla.

Länge tänkte han att det här nog kommer att gå över. Han kunde också känna dragning till jämnåriga tjejer, men grejen med barn fanns alltid kvar.

Tommy kommer från en liten ort i Norrland, har ljusa jeans och en grå munkjacka. Han beskriver sig själv som blyg, ofta bortkommen i soci­ala situationer. Vi träffas på Centrum för psykiatriforskning i ett sjuvåningshus med utsikt över det som ska bli Nya Karolinska i Solna. Långt nedanför rummets sneda fönster syns en byggarbetsplats med grävmaskiner och lastbilar i en grusgrop kringströdda som leksaker i en sandlåda.

Under sin uppväxt vågade Tommy aldrig prata med någon om sina känslor. Han hade kompisar, men var ofta ensam och hade ett stort intresse för datorer. I skolan jobbade han hårt och fick höga betyg. Det blev ett sätt att skaffa pluspoäng i kampen för att få vara värd något. I den andra vågskålen fanns alla minuspoäng som han gav sig själv på grund av sin läggning.

Skam är ett stort problem även för vetenskapen om pedofili. Människor vill ogärna medge en sexuell dragning till barn, i synnerhet om de är misstänkta för ett övergrepp.

I Sverige och många andra länder är forskare skyldiga att anmäla misstankar om pågående övergrepp mot barn, vilket avskräcker vissa personer med pedofili från att delta i vetenskapliga studier. Och när rädsla och skam får människor att tacka nej blir det svårt att få fram pålitlig kunskap.

Enligt psykiatrins stora diagnosmanual DSM-5 kan så mycket som mellan 3 och 5 procent av alla män uppfylla diagnoskraven för pedofil störning. För kvinnor är andelen okänd men sannolikt mycket mindre. I svenska fängelser finns ytterst få kvinnor dömda för sexuella övergrepp mot barn. Det förekommer att offer berättar om kvinnliga förövare, men övergrepp mot barn begås även av människor utan diagnosen pedofil störning.

Pedofili innebär återkommande sexuellt upphetsande fantasier under mer än ett halvår om förpubertala barn – i praktiken flickor eller pojkar yngre än tretton år. Den som får diagnosen pedofil störning har dessutom levt ut sin sexualitet, eller upplever att den orsakar lidande eller problem i relationer.

Tommy kämpade med sin interna konflikt i år efter år. Han var fast besluten att aldrig utsätta något barn för sina sexuella drifter. I byn där han bodde spreds ett rykte om att en vuxen man dömts för sexuella övergrepp mot ett barn. Tommy höll med sina vänner om att den mannen måste vara sjuk i huvudet. Han var uppriktigt skakad över att någon kunde bete sig på det viset.

Samtidigt flammade hans egna fantasier. Ibland tittade han på bilder på nätet. Det blev en hel del tecknad manga, underklädesbilder och fotografier av barn på nudistläger, sådant som han tänkte sig hade kommit till utan övergrepp.

En kväll i juni förra året satt han hemma i sitt pojkrum och läste en artikel om ett forum på nätet för pedofiler som förespråkar sex med barn. I artikeln fanns skärmdumpar och utförliga beskrivningar av olika övergrepp.

– Jag kände att, shit, det där vill jag göra. Den tanken kändes bra då i stunden. Och det var det som gjorde mig riktigt rädd, säger Tommy.

Det blev en brytpunkt. Under ett par dygn var Tommy paralyserad av fasa över sig själv. Till slut kom insikten om att han måste göra något. Han sa till sina föräldrar att han måste ringa ett jätteviktigt samtal, gick ut och satte sig på mopeden.

Efter en bit på huvudvägen svängde han vänster in på en grusväg och fortsatte ett par kilometer rakt in i skogen. När han slog av motorn var klockan strax efter sju på kvällen och solen var fortfarande uppe. Vinden susade i träden. I övrigt hördes inte ett ljud, inte ens myggor.

Tommy googlade fram telefonnumret till barnrättsorganisationen Bris och ringde upp.

– Hej, jag ringer för att jag känner sexuell dragning till barn.

Nu var det sagt. Det blev ett ganska långt samtal, och det kändes bra. En kvinna på Bris fick honom att förstå att han inte var något monster.

När han senare kom hem satte han sig med sina föräldrar i hörnsoffan och förklarade hur det låg till.

– Vi pratar inte så känslomässigt i vår familj, men de tog det bra. ”Så känner ju vissa” sa de ”och du har ju inte skadat någon, så det är okej.”

Efteråt minskade trycket. Den interna konflikten lugnade ner sig.

Men under hösten kom nya vågor av självförakt. Under ett samtal med Bris fick han rådet att ringa Preventell, en nationell hjälplinje för människor som är oroade över sina sexuella drifter och mönster. Sedan starten för fyra år sedan har ungefär 1 500 personer ringt för att få hjälp.

Via den kontakten fick Tommy möjlighet att träffa en psykolog, och blev dessutom erbjuden att medverka i en nystartad vetenskaplig studie av ett läkemedel som dämpar sexlusten.

Syftet är inte bara att hjälpa människor som Tommy. Sexuella övergrepp mot barn är ett samhällsproblem i hela världen. Närmare var tionde kvinna och var tjugonde man har blivit utsatta under sin barndom, enligt internationella översikter. En vanlig uppskattning är att hälften av de grövre övergreppen mot yngre barn begås av män med pedofili. Som regel är förövaren en släkting eller nära anhörig. Somliga inbillar sig att relationen handlar om ”kärlek”. Andra förstår att de handlar fel, men struntar helt enkelt i barnets lidande när de ger utlopp för sina drifter.

Läkaren Christoffer Rahm träffade offer för övergrepp när han under sin utbildning till psykiater arbetade inom barn- och ungdomspsykiatrin.

– Jag såg vilken terror de lever med. Det går ju inte att backa bandet och göra det ogjort. Det enda man kan göra är att försöka hjälpa dem att hantera traumat de har varit med om, säger han.

Stressreaktioner, depression, ångest, självskadebeteende och sociala problem är vanliga följder. Vissa offer brottas med skamkänslor och psykisk ohälsa även i vuxen ålder.

I dag leder Christoffer Rahm forskningsprojektet Priotab som går ut på att förebygga sexuella övergrepp mot barn. Tommy är en av de första deltagarna. Utgångspunkten är tre kända riskfaktorer för att en person med pedofili ska begå ett övergrepp: hög sexuell lust, låg empati och svag förmåga till självreglering genom att till exempel hejda plötsliga impulser.

– Gemensamt för alla tre är att de har en koppling till testosteron. Om man tar bort hormonet så skulle det minska risken, säger Christoffer Rahm.

Sambanden har varit kända länge. De första försöken att behandla pedofiler med läkemedel som sänker testosteronhalten i blodet – så kallad kemisk kastrering – startade redan på 1970-talet.

Men forskningsläget är oklart. Niklas Långström, professor i barn- och ungdomspsykiatri vid Uppsala universitet, har på regeringens uppdrag granskat den tillgängliga vetenskapen. I slutet av förra året kom hans rapport.

 – Slutsatsen är att vi i dag har otillräckligt vetenskapligt underlag för att säkert kunna säga om läkemedelsbehandling minskar risken för att vuxna begår sexövergrepp mot barn, säger han.

Samma sak gäller psykoterapi. Studier finns, men de flesta är små och bygger på dålig metodik.

I den nya studien ska sammanlagt 60 män med pedofil störning få en spruta i ett hudveck på magen med antingen placebo eller Degarelix, ett läkemedel som på senare år börjat användas mot prostatacancer. Medicinen blockerar ett kroppseget hormon så att halten av testosteron i blodet störtdyker. Effekten håller i sig i flera månader.

Äldre mediciner som sänker testosteronhalten fungerar annorlunda. Under de första dagarna börjar testiklarna tillverka mer testosteron. På kort sikt kan det öka risken för sexuella övergrepp. Först efter någon vecka blir halten i blodet lägre än normalt.

Christoffer Rahm och hans medarbetare hoppas att den nyare medicinen ska ge snabb lindring för pedofiler som hamnat i en farlig situation. Tanken är att den ska fungera som en nödbroms.

– Man kanske ska ha barnbarnen på besök och ta hand om dem. Det kanske är sommar och det finns lättklädda barn i närheten. Eller så har man kommit in i ett beteende där man börjat surfa barnporr igen, säger Christoffer Rahm.

Pengarna till projektet kommer i huvudsak från vetenskapliga stiftelser. Forskarna vill inte ta emot stöd från läkemedelsindustrin för att slippa misstankar om att vara partiska. I stället försöker de få ihop en mindre del av sin budget genom så kallad gräsrotsfinansiering via nättjänsten walacea.com. Hittills har det gått dåligt.

I vanliga fall vill donatorer gärna visa på sin Facebooksida att de ger pengar till välgörande ändamål.

– När det gäller pedofili så kanske man drar sig eftersom det kan få folk att tro att man har något slags personlig koppling till problemet, säger Christoffer Rahm.

Han räknar med att studien blir klar om två eller tre år, beroende på i vilken takt det går att hitta försökspersoner. De som deltar är ostraffade, vilket är en fördel. Forskning med sexbrottslingar är ett ännu känsligare ämne.

God metodik kräver att försökspersoner lottas till en kontrollgrupp som inte får den experimentella behandlingen. Samtidigt finns en viss risk för återfall. Ungefär var tionde person dömd för ett sexbrott mot barn återfaller och döms för samma brott inom tio år. Det leder till ett dilemma: Risken finns att någon i kontrollgruppen begår ett övergrepp. Är det etiskt försvarbart att medvetet avstå från en behandling som antas vara effektiv? Å andra sidan är kontrollgruppen nödvändig för att experimentet ska ge pålitliga resultat.

Christoffer Rahm och hans medarbetare kommer inte att använda övergrepp som mått på behandlingens effekt i sin studie, utan i stället se hur den påverkar kända riskfaktorer.

Förhoppningen är alltså att medicinen ska hjälpa människor med pedofil störning att stå emot impulser att begå övergrepp, inte bota själva störningen.

Ingen vet hur det kommer sig att vissa vuxna känner sexuell dragning till barn. En vanlig tanke är att den som varit offer för ett övergrepp i barndomen sannolikhet själv blir pedofil – ungefär som offren för mytologins vampyrer själva börjar törsta efter blod. Men så enkelt är det inte.

Visserligen är andelen som uppger att de varit utsatta för sexuella övergrepp något större bland pedofiler än bland andra. Men en majoritet har inga sådana erfarenheter.

Det är också ett faktum att flertalet förövare är män, medan de flesta offren för sexuella övergrepp mot barn är flickor. Om vampyrteorin var hela förklaringen borde kvinnliga förövare rimligen vara regel snarare än undantag.

Tommy lutar åt att hans problem beror på något slags felkoppling i hjärnan.

– Det som egentligen borde trigga omhändertagande mot barn har i stället blivit sexuellt. Sedan har jag läst att det skulle kunna bero på upplevelser under uppväxten. Men jag har haft en väldigt stabil uppväxt, så jag tvivlar på det, säger han.

Som grupp har människor med pedofil störning något lägre IQ än genomsnittet. Dessutom är de oftare vänsterhänta, korta, och har i barndomen råkat ut för fler slag mot huvudet som lett till medvetslöshet. En vanlig tolkning av allt detta är att pedofili bottnar i biologi.

Med hjärnkameror har forskare även hittat statistiska samband mellan pedofili och aktiviteten i olika delar av hjärnan. Kamerornas bilder ger dock inga ledtrådar om vad som är orsak och vad som är verkan. Det är tänkbart att känslor och tankar hos människor med pedofili med tiden orsakar mätbara avtryck i hjärnan. Men enstaka fallbeskrivningar tyder på det omvända, alltså att en förändring i hjärnan faktiskt kan vara orsaken till att en människa vill ha sex med barn.

Michael, en 40-årig lärare och före detta fångvårdare i USA, var lyckligt gift och tidigare ostraffad. Under ett års tid blev han allt mer intresserad av barnpornografi, enligt en fallbeskrivning publicerad i JAMA Neurology år 2003. Han slutade sjunga godnattvisor för sin styvdotter – för att i stället börja närma sig henne sexuellt. Hela tiden försökte han dölja sitt beteende eftersom han visste att det han gjorde var fel.

Till slut upptäckte frun vad som pågick. Michael fick diagnosen pedofil störning och blev dömd för sexuella övergrepp. Kvällen innan han skulle börja avtjäna sitt fängelsestraff klagade han över huvudvärk. En undersökning med magnetkamera visade att han hade en tumör stor som en golfboll i höger framlob.

När tumören var bortopererad blev Michael som vanligt igen. Han ansågs inte längre vara farlig för styvdottern, och fick så småningom flytta hem.

Efter några månader återkom huvudvärken – och intresset för barnpornografi. Läkarna upptäckte att en bit av tumören blivit kvar och börjat växa på nytt. En andra operation hade samma effekt som den första, och under en uppföljningstid på sex år visade Michael inga tecken på att vilja ha sex med barn.

Ingen annan än Michael själv vet hur tumören och operationerna påverkade hans drifter. Kanske hade han alltid haft en dragning till barn, men hållit den i schack med krafter som tumören trängde bort. Eller så påverkade tumören verkligen hans sexuella tändningsmönster. Oavsett vilket så ställer historien intressanta frågor om vilket ansvar Michael hade för sina handlingar.

I dag finns ingen vetenskapligt beprövad metod för att ta bort pedofili. Om ett sådant undergörande ingrepp fanns så skulle Tommy inte tveka en sekund.

– Pedofilin är ingenting jag vill ha, det är absolut ingenting jag skulle sakna om det var borta, säger han.

Men han räknar med att få leva med sin interna konflikt. Emellanåt växer den till ett bedövande mörker. Det hände senast för bara några dagar sedan.

 – Jag sitter där framför datorn, stirrar rakt fram och tänker vad fan är jag för någonting? Jag mår skit. Vad fan ska jag göra?

En tanke han försöker hålla fast i är att han faktiskt aldrig har levt ut sina drifter mot något barn. Det har inte skett, och kommer aldrig att få ske.

Det mantrat delar Tommy med åtskilliga andra pedofiler. För några år sedan startade två amerikanska män i medelåldern ett diskussionsforum på nätet för virtuous pedophiles, dygdiga pedofiler. Båda är föräldrar och säger att de aldrig har begått några övergrepp.

”Målet för vår organisation är att minska stigmat kopplat till pedofili genom att informera om att ett stort antal pedofiler inte antastar barn, och att sprida kunskap om tillgängliga resurser som kan hjälpa pedofiler att leva lyckligt och produktivt. Vår högsta prioritet är att hjälpa pedofiler att aldrig förgripa sig på barn.”

Även Tommy drömmer om att någon gång i framtiden bilda familj och bli förälder.

– Men jag vill känna att jag har hela den här biten under kontroll innan jag skaffar egna barn, för jag vill inte utsätta dem för någonting.

Tommy heter egentligen något annat.