Så blev det hånade priset världsberömt

Det här är en artikel från 2016.

”De årligen återkommande tävlingarna om Alfred Nobels pris skola bliva ett slags årligen återkommande […] olympiska spel, vilka komma att i sig samla det yppersta av mänsklig produktion på det andliga området, och där varje lycklig segervinnares gyllene lager skall stråla vitt omkring den civiliserade världen.”

Så skrev Svenska Dagbladet den 4 januari 1897, två dagar efter att innehållet i Alfred Nobels testamente hade blivit känt. Fem år innan priset delades ut för första gången sågs det redan som världens viktigaste, och det skulle bli en ära för Sverige att dela ut det. Reaktionen var typisk för den samtida pressen. Man hör ibland att Nobels testamente kritiserades, och visst fanns det kritiker – men faktum är att detta slags positiva reaktioner var mycket vanligare.

Under åren som följde, kan man säga, skapades Nobelpriset genom två processer. Å ena sidan den juridiska, där förvaltarna av Nobels dödsbo tillsammans med de prisutdelande institutionerna skapade den organisation som behövdes för att kunna dela ut priset. Och å andra sidan den offentliga.

Tidningar i Sverige, Norge och resten av världen skrev om priset, och den bild som målades upp hade sällan mycket med den juridiska processen att göra. Varför skriva om en komplicerad förhandling, när man kunde skriva om de förhoppningar och farhågor som fanns inför att ett stort internationellt pris skulle skapas och få sin hemvist i Stockholm?

De svenska tidningarna hade all anledning att lyfta fram det nya priset som någonting viktigt. Det sena 1800-talet var en tid då världen var besatt av tävlingar och prisbelöningar. De stora världsutställningarna är det mest spektakulära exemplet, återupptagandet av de olympiska spelen ett annat. I Sverige hade den allmänna konst- och industriutställningen ägt rum 1897. Den var en stor framgång, men samtidigt regional jämfört med världsutställningarna. Med det världsomspännande Nobelpriset skulle Sverige ta plats på den stora internationella arenan.

Även utanför Sverige uppmärksammades priset. Många lyfte fram det märkliga i att dynamitkungen Alfred Nobel hade donerat pengar till fred, eller pekade på svårigheterna att hitta rätt pristagare. På det hela taget fanns dock även internationellt en förväntan om att priset skulle komma att bli någonting att se fram emot när det väl började delas ut.

Vad man i Sverige såg framför sig var att Nobelpriset skulle bli ett firande som riktade världens blickar mot Stockholm. Men när priset väl började delas ut spred sig en känsla av besvikelse. Priset blev uppskattat genom att pristagarna och deras arbete lyftes fram, men ceremonin levde inte upp till förväntningarna. ”Nobelfesterna ha redan hunnit få ett stadgadt anseende för tråkighet”, skrev Erik Axel Karlfeldt 1907. Detta var ett problem. I Svenska Dagbladet skrev Gustaf Sundbärg (känd som författare av Det svenska folklynnet) att Nobelfesten var till för ”fyllandet av ett reklambehov”.

Att priset blev känt genom pristagarna räckte inte till. De kom ju inte från Sverige. Men även för de personer som menade att det var positivt att priset var internationellt, var det ett bekymmer att Sverige inte uppmärksammades. Många, däribland Nobelstiftelsen, tänkte sig att Nobels donation skulle bli mer än ”bara” ett pris genom inrättandet av forskningsinstitut, de så kallade Nobelinstituten. De skulle göra Stockholm till ett vetenskapligt och litterärt centrum. Därför var det en besvikelse att man utanför Sverige inte betraktade Nobelpriset som först och främst en svensk företeelse.

Den nationella dimensionen i utlandets bild av priset handlade mer om att priset innebar en stor ära inte bara för pristagaren, utan också för pristagarens hemland. Nobelpriset blev snabbt ett slags poängsystem för att mäta vetenskaplig framgång. En sådan syn lever kvar. Ett talande exempel är Japan, där regeringen i början av 2000-talet uttalade målsättningen att landet inom 50 år skulle kamma hem 30 Nobelpris (ett mål som för övrigt är på god väg att uppnås).

Pristagarna blev intressanta även i Sverige, men då främst i december, när de var på besök för att ta emot priset. På så sätt kunde de internationella forskarnas prestige kopplas ihop med Sverige. Detta har också en förklaring i den mediala logiken. Pristagarnas besök i Sverige var väldigt tacksamt att skriva om, eftersom de kombinerade flera populära mediala genrer: utländska celebriteter på besök i Sverige, personporträtt av ”stora män”, populärvetenskapliga artiklar, litterär kritik och festskvaller.

Samtidigt kom den svenska bilden av Nobelpriset att knytas väldigt nära prisets offentliga ceremonier – prisutdelningen och banketten. Under 1900-talets första decennier handlade rapporteringen från Nobelfesten mest om att den var högtidlig, men tråkig. Flytten från Musikaliska akademien till Konserthuset 1926 innebar ett lyft. Men även 1927 skrev en tidning att festen hade en ”prägel av begravningsarrangemang, som inte var till fördel för stämningen”.

Samma tidning skrev dock också att Nobelfesten hade blivit ”vetenskapens stora internationella fest” och att den därför var ”den bästa tänkbara reklamen för vårt land jorden rundt”. Denna beskrivning liknar väldigt mycket de optimistiska förhoppningarna trettio år tidigare. Det är aningen förvånande, eftersom det inte finns något som tyder på att synen på festen förändrats. Snarare var det så att föreställningen om att Nobelfesten borde bli internationellt uppmärksammad hade övergått i en övertygelse om att den faktiskt var det.

I Sverige har bilden av Nobelpriset i stor utsträckning fortsatt att handla om Nobelfesten. Under 1980-talet genomfördes en rad moderniseringar av festen, som kulminerade i jubileumsmiddagen 1991. Mycket av det som vi i dag tänker på som traditionsenligt på en Nobelfest kom till under dessa år och var resultatet av en medveten strategi att göra den mer tilltalande för den publik som inte var på plats. Festen gavs också en dramaturgi som skulle knyta den närmare till ceremonins betydelse – från den högtidliga akademiska högtiden i Konserthuset skulle middagen stegvis övergå till en studentbal. Man går från vördnad inför de historiska prestationerna till framtidslöftenas glädje och lek.

Utanför Sverige har den offentliga bilden av priset bidragit till att skapa en ny sorts vetenskaplig celebritet: Nobelpristagaren. Inte så att varje Nobelpristagare blir en kändis i sig – men rollen som Nobelpristagare är etablerad. För vissa är detta någonting positivt: att lyfta fram människorna som utför forskning gör vetenskapen mer personlig. Andra menar att priset i stället lyfter fram enskilda forskare på bekostnad av kollektivet, och att priset därför ger en missvisande bild av hur vetenskap bedrivs.

För Nobelstiftelsen är det viktiga att ta hänsyn till vad Alfred Nobel hade tänkt sig. Han ville, enligt de personer som bevittnade hans testamente, att hans pris skulle belöna personer som annars hade svårt att få erkännande för sitt arbete. Tack vare den positiva offentliga bilden av Nobelpriset så får Nobelpristagare i dag ett minst sagt stort erkännande för sin forskning.

I princip alla vetenskapliga priser, och de flesta litterära, är kända bland fackmänniskor men inte utanför de verksammas kretsar. Nobelpriset är ett undantag. Bara det att det finns en offentlig bild av Nobelpriset är därför viktigt – eftersom bilden av Nobelpriset på så sätt påverkar bilden av forskning, och av forskare.