”Naturen kompromissar inte”

– Politiska överenskommelser är nästan alltid kompromisser, och utifrån de problem som vi står inför, både när det gäller klimatet och de ekonomiska utmaningarna, så är Parisavtalet en bra kompromiss. Men utifrån min naturvetenskapliga bakgrund vet jag att det inte går att kompromissa med verkligheten. Naturen kompromissar inte med oss, säger Michael Tjernström, professor i meteorologi vid Stockholms universitet.

– Det som sker det sker. Det finns mycket lite tvivel kring orsaken till uppvärmningen, även om vi inte med säkerhet kan säga exakt hur stor uppvärmningen blir för en viss mängd utsläpp av växthusgaser. Men det ska inte misstolkas som ett förhandlingsutrymme.

Vad säger vetenskapen?

– Den säger att det sannolikt fortfarande är teoretiskt möjligt att nå under 2 graders uppvärmning. Men att nå ner till 1,5 grader är enligt min bedömning inte längre görligt. Vi har nämligen redan intecknat några tiondelars grader för framtiden, menar Michael Tjernström.

– Men på grund av systemets tröghet kommer jordens medeltemperatur att fortsätta öka ett tag till även om vi kunde stoppa alla koldioxidutsläpp i dag. Jorden har redan blivit en grad varmare sedan mitten av 1800-talet. Så för att hålla ökningen på 1,5 grader som mest, måste vi sluta släppa ut koldioxid nu på en gång. Det är fullständigt orealistiskt. Alltså är 1,5 graders-möjligheten redan försvunnen.

Av den koldioxid som släpps ut i atmosfären försvinner i dag ungefär hälften ganska snabbt. Resten kommer att hålla sig kvar i luften i flera hundra år. Därför kvarstår förändringen under mycket lång tid.

Det finns dock en chans att uppvärmningen ska stanna vid ungefär 2 grader, menar Michael Tjernström. Det är en slutsats från den senaste rapporten från FN:s klimatpanel, IPCC, som undersökte ett scenario där utsläppen skulle vända nedåt år 2010 och minska ner till noll till 2050. Därefter skulle utsläppen bli negativa, alltså mer koldioxid skulle fångas in än släppas ut. Det scenariot skulle leda till en uppvärmning på mellan 0,9 och 2,3 grader. Med det alternativet finns det en god möjlighet, men ingen garanti, att kunna hålla sig under 2 grader.

– Fast vi har redan missat den första brytpunkten, alltså en minskning av utsläppstakten från år 2010. Nu ska vi i bästa fall börja fasa ut koldioxiden för att nå nollutsläpp 2070.

I dag ligger världens utsläpp av växthusgaser på nivåer som förr ansågs vara det värsta som kunde hända.

– Om vi tittar på gamla IPCC-rapporter, så har vi faktiskt lyckats följa det värsta scenariot. När man bedömer vad som är det värsta och det bästa som kan hända vill man gärna tro att det mest sannolika blir något mittemellan. Men så har det inte varit, utan vi har konsekvent gjort det som vi tidigare bedömde som sämsta scenario. Så hittills har vi egentligen inte åstadkommit någon förbättring alls.

Frågan är vad Parisavtalet kan bidra med för att något ska bli gjort nu. Misslyckandet från Köpenhamn 2009 bar ändå med sig ett frö till en lösning, då det innehöll en mekanism för att dokumentera ländernas frivilliga åtaganden och mål. I Paris gjorde man dessa frivilliga åtaganden bindande. Alla kom också överens om att regelbundet hålla ett öga på varandra.

– Ändå har det inte redogjorts någonstans för hur det hela ska gå till. Men om alla gör vad de lovat så hamnar vi sammantaget på mellan 2 och 3 graders klimatuppvärmning. Och det är väl en bra kompromiss, jämfört med alternativet att bara fortsätta som förut!

Att förra året var det varmaste som någonsin har uppmätts på jorden tror Michael Tjernström inte är ett övertygande argument för att skynda på åtgärderna. Dessutom säger enstaka år ingenting om de långsiktiga klimatförändringarna. Men det kan ha betydelse för den allmänna opinionen.

– En delförklaring till värmen kan vara att 2015 var ett år med en kraftig El Niño, ett fenomen som gör att Stilla havet släpper ifrån sig mycket värme, vilket påverkar vädret. Mer oroande i så fall är att trots det motsatta, La Niña, som verkar nedkylande, så var åren 2012–2014 ändå relativt varma. Samtidigt är det naturligt med tillfälliga variationer. När det gäller klimatförändringarna måste vi se långsiktigt.

Även om forskningen visar att våra utsläpp av växthusgaser leder till att klimatet blir varmare, så finns det en viss osäkerhet kring hur mycket varmare det blir.

– Det finns saker som vi vet, och så finns det saker som vi vet att vi inte vet. Sedan finns det också sådant som vi inte ens vet att vi inte vet. Det jag känner mig helt säker på är att det dyker upp fler överraskningar, och de kommer inte att vara lätta att hantera – överraskningarna ställer till med problem oftare än de hjälper oss på traven, säger Michael Tjernström. 

USA och Kina pådrivande

1 | Vad är det nya från Paris?

– Den gamla Kyoto-regimen byggde på att stater kom överens om bindande åtaganden om utsläppsminskningar. Men den vägen visade sig politiskt oframkomlig, vilket blev tydligt i och med sammanbrottet i Köpenhamn 2009. I Paris kom 196 stater överens om ett avtal som bygger på nationella åtaganden och åtaganden som de själva fört fram, och som därför tillåts variera stort. Parisavtalet har bytt det vetenskapligt önskvärda mot det politiskt möjliga, utifrån ett slags geopolitisk realitet.

2 | Hur kunde det bli ett avtal?

– Processen var transparent. Till skillnad från i Köpenhamn var det inga klubbar av stater som träffades för sig. Det gjorde att processen blev mer legitim. USA och Kina var de pådrivande krafterna, jämte många utvecklingsländer. För USA var det enkelt – det behövdes ett avtal som inte måste gå genom senaten, där republikanska klimatskeptiker skulle stoppa det.

3 | Kommer avtalet att fungera?

– Bra fråga. Vi har ingen forskning på det. Vid en liknande process på miljötoppmötet för hållbar utveckling i Johannesburg 2002, lanserades 325 initiativ. De levde inte upp till sina löften. Å andra sidan är växthusgasutsläpp lättare att mäta än ”hållbar utveckling”. Och vi har tusentals aktörer och 196 stater som vill samma sak. Det bådar gott!

Av Sverker Sörlin