Suget efter endorfin

Världens tystnad före Bach. En bra titel. Visar en tanke: världen är tillblivelse.

”… det friska ljudet av starka hundar om vintern
och – som en klocka – skridskor som biter i glansis;
svalorna som svirrar i sommarluften
snäckan som barnet lyssnar till
och ingenstans Bach ingenstans Bach
världens skridskotystnad före Bach”

Ur: Lars Gustafsson, Världens tystnad före Bach, 1982.

En gång när jag var doktorand intervjuade jag en professor i Berkeley – en blivande kollega, skulle det visa sig – för ett program jag gjorde åt Vetandets värld i P1. Jag hade rest från Umeå till Kalifornien för att presentera min forskning om 1800-talets fältvetenskap (geologi, skog, torvmossar, vattenfall) i svenska Lappland. Men jag har alltid dubbelarbetat med medier och behövde ett bidrag till resan. Jag minns att han sa: Not just a bunch of Easter eggs. Han syftade på den verklighet som forskningen utforskade. Den upptäcks inte bara, så som barnen upptäcker de gömda äggen på påskafton. Det var det nya då, som vetenskapshistorikerna just börjat utforska på allvar. Världen blir till. Att forska är därför att skapa.

Historikern hette John Heilbron. Det var i augusti 1985. Vi stod i hans arbetsrum. Det som grep mig var att vi som forskade, fysiker, historiker och alla andra, inte jagade gömda påskägg som vi en dag skulle ha letat reda på, vartenda ett. Utan att vi hela tiden bröt världens tystnad. Fick världen att öppna sig, som Bachs fugor öppnade själarna.

Jag hade då ännu inte lärt mig ordet endorfin. Men det var det å andra sidan inte särskilt många som hade gjort. Ordet fanns inte i Svenska Akademiens ordlista, tionde upplagan från 1973. Det kom i nästa upplaga, tryckt 1986: ”endorfiner – ämnen med morfinliknande verkan som tillverkas av kroppen”. Någonstans mellan 1973 och 1986 förses världen, eller i alla fall SAOL-redaktionen, med detta ord. År 1973 fanns bara grannarna: endogen, som då var nytt, och endokrin, som kom in i nionde upplagan 1950. I första upplagan 1874 fanns inte ens ”endemisk”. Världens tystnad 1874 har vi nu svårt att föreställa oss.

År 2016 kan man läsa om en spikmatta av svenskt fabrikat att dess själva idé är ”att spikens tryck mot ryggen får kroppen att producera endorfiner”. Det fungerar som reklam, för vi vet alla vad det betyder, eller tror att vi vet. Och för dem som till äventyrs inte vet fortsätter pläderingen för spikmattan: ”Endorfin är en kroppsegen morfinliknande ’drog’, som bl.a. frisätts vid motion, förälskelse, sex, beröring, kyssar, smek, och när man äter mörk choklad. Endorfinet ger smärtlindring och fysiskt välbehag. Det kan även ge en berusningskänsla.”

Vem vill inte låta sin trötta kropp vila mot ett sådant fakirredskap?

Världens tystnad före Bach är en dikt av Lars Gustafsson från 1982 och titeln på en av hans märkliga lyrikböcker från denna period. Den kände jag till, den där augustidagen i Berkeley 1985. Jag hade läst den. Men jag förstod inte att denna titel också hade något att säga om endorfin.

Den har också något att säga om Bach, och om det täta förhållandet mellan skridskor och is, om greppet i fruset vatten, och ljudet det avger. År 2008 disputerade Lena Weman Ericsson vid Musikhögskolan i Piteå, en del av Luleå tekniska universitet, på en avhandling med titeln … världens skridskotystnad före Bach. Undertiteln är mer krävande: Historiskt informerad uppförandepraxis ur ett kontextuellt musikontologiskt perspektiv, belyst genom en fallstudie av Sonat i E-dur, BWV 1035, av J S Bach. Vi anar att det handlar om vetenskap av något slag. Hur som helst: Weman Ericsson skulle aldrig ha kunnat formulera denna titel utan Gustafssons dikt. Och inte ha kunnat göra någon fallstudie utan Bach.

Konst och vetenskap öppnar världen tillsammans.

Skulle jag över huvud taget känna vad jag känner utan ordet? Det är frågan.

Jag försöker tänka på det när jag ger mig ut i skidspåret. Det är tredjedag jul 2015. Rundan går under Klöverfjället. Högt upp, tiokilometersspåret nuddar trädgränsen, suddigt grå denna mulna eftermiddag. Men även halva distansen går högt. Lutningen på banan är bortåt hundrafemtio höjdmeter. Lika många ner igen, men eftersom det går så fort utför tillbringar jag större delen av tiden i uppförsbackarna. Jag har varm saft att dricka vid varje varvning.

Jag tänker att om jag går här i god fart borde jag förr eller senare känna berusningen.

Man kan kalla det för ett friluftslaboratorium. Om någon frågar vad jag håller på med är det lätt att svara: försök med endorfiner. Och de flesta skulle i alla fall ha en aning. Men när jag var här i Borgafjäll i Västerbottensfjällen som tioåring 1966 för att åka skidor på den första höstsnön, då visste inte ens våra välinformerade tränare något om drogen. Vi befann oss i kroppens stora tystnad före endorfin.

Ralph Erskine, arkitekten, som kom till Borgafjäll efter kriget för att göra ett hotell, lade märke till att de omgivande bergens brant lutande former kunde tas upp i byggnaden. Den kunde i övrigt kalkeras på lokala byggnadstraditioner som fanns i härbren och lador. Av detta blev Sveriges mest arkitektoniskt säregna fjällhotell, där det inte finns något utrymme som saknar spetsiga och trubbiga vinklar i mångfald. Taket blev en skidbacke. Det var just när fjällresandet övergick från att vara strapats till att bli folklig bilturism och träningen i konditionsidrott började få organiserad hjälp av vetenskapen. På platser som Vålådalen, Sälenfjällen och, i liten skala, Borgafjäll.

Jag blir mycket trött. Det börjar nästan genast. Det är så brutalt. Tre kilometer uppför, utan ett enda förlåtande medlut. Berusningen uteblir. Utförsåkningen blir desto snabbare. Jag gillar fartvinden, svedan i kinderna, rinnandet i ögonen, kylan, ljudet, sinnenas medverkan. Jag måste parera alla snabba svängar. Men det blir inte någon endorfinkick.

Några som började ta till sig den nya endorfinforskningen på 1970-talet var löpare. Runner’s high var löparens flyt. James Fixx skrev om det i sin löparbibel 1977, The Complete Book of Running. På svenska fick den heta Löpning (1979) och översattes av Nils Erik Bæhrendtz, tv:s förste programchef och en ihärdig främjare av populärvetenskap i det nya mediet.

I förordet gör han klart hur han ser på Fixx: som uppfylld av samma folkbildningsideal som han själv hyllade. Bæhrendtz var docent i litteraturhistoria efter en avhandling 1952 om den norske diktaren Alexander Kielland och var när han gjorde översättningen chef för Skansen. På Radiotjänst var han en tid chef för föredragsavdelningen. I tv blev han först känd som programledare för Kvitt eller dubbelt, en frågesport. Att förmedla kunskap var Bæhrendtz livsuppgift och i löparen-författaren Fixx hade han upptäckt en själsfrände.

Bæhrendtz förhållande till endorfiner är indirekt, men inte oväsentligt. Han fäster sig vid vad han kallar det ”psykiska välbefinnandet”. Detta har förut ”beaktats mindre”, men Fixx gör det till ett tungt argument för löpning. Själva ordet endorfin förekommer inte, men boken är ändå ett ymnighetshorn av exempel på löpares upplevelser, som påminner om religiös extas, hänryckning, psykisk overdrive eller barnslig lek. Löpning skapar koncentration, dämpar ångest, häver melankoli och ger tröst i sorg. Bæhrendtz håller med: ”Jag kan vakna och eventuellt känna obehag och trötthet inför dagens bekymmer”, men så ger han sig ut på en timmes löpning på Djurgårdens stigar ”i frisk morgonluft” och bekymren krymper ”till måttliga proportioner”.

Det var inte bara dagens bekymmer som tyngde Baehrendtz. Han hade också, tyckte han själv, blivit överviktig och kände sig fysiskt nergången. I slutet av 1950-talet, drygt fyrtio år gammal, började han träna regelbundet, löpning och på vintern skidlöpning. ”Jag kan alltså av egen erfarenhet bekräfta de goda resultat som Fixx tillskriver löpningen. […] I det dagliga livet innebär det att man lever lättare, rör sig utan ansträngning och klarar sina uppgifter utan att bli trött.” Och lika bra som för honom själv kunde träning fungera för andra, vilket han vittnade om i boken Håll formen efter 40 (1966).

Förordet avslutas med ett tack till fysiologen Folke Mossfeldt som hade läst Fixx-översättningen i korrektur. Mossfeldt spelade en viktig roll i ett annat av Bæhrendtz initiativ, motionssuccén Träna med TV, där han var vetenskaplig ledare och även ledde träningspassen i tv. Serien var Bæhrendtz sätt att sprida sitt träningsevangelium till det folk som han på sätt och vis hade till uppdrag att trycka allt djupare ner i tv-soffan. Draget av personlig övertygelse syntes inte så tydligt för publiken. Utåt var detta ett vetenskapsbaserat folkupplysningsprojekt. Förutom Mossfeldt engagerades professor Torgny Sjöstrand som vetenskaplig rådgivare; båda fanns vid Karolinska sjukhusets kliniskt-fysiologiska laboratorium. Mossfeldt skrev också manus till serien tillsammans med Expressens medicinske skribent Bernt Bernholm.

Det fanns en tystnad också före televisionen. Men när tystnaden först bryts är det alltså inte med endorfinernas hedonistiska berusning, utan med ett annat budskap: kroppens användbarhet och nöjet med att hålla den i form. Ett folkhemsprojekt.

Motionspropagandans svenska geografi är besynnerligt lokal. Den fysiologiska forskningen bedrevs vid Gymnastiska centralinstitutet, GCI, bakom Stockholms stadion, av den legendariske Per-Olof Åstrand och hans kolleger. Bokstavligen på andra sidan gatan fanns tv, som de första åren sändes från Svea artilleriregemente, A1, vid Valhallavägen 117. Gymnastiksalen förvandlades till Studio A. Ironiskt nog inrymmer den i dag ett gym. Tog man Valhallavägen västerut till Roslagstull och sedan svängde vänster kom man till Karolinska sjukhuset där Sjöstrand och Mossfeldt höll till.

Där arbetar numera Lars Terenius ännu ett gott stycke efter pensioneringen. Han var med och upptäckte endorfin. Jag parkerar cykeln utanför hans labb en sen mörk eftermiddag. Hans historia är mycket detaljrik. Den börjar i Tyskland. Landet var avskuret under kriget och hade inte tillgång till opium. Man utvecklade då nya syntetiska opiater som kunde ge smärtlindring under alla operationer som kriget krävde. Efter kriget fortsatte arbetet i många länder. Forskare i Belgien utvecklade fentanyl, med hundra gånger starkare effekt än morfin. Opiumvallmons smärtstillande och lugnande egenskaper har varit kända i tusentals år, men själva namnet morfin – av Morfeus, den grekiske sömnguden – är inte äldre än från 1805, då det isolerades av en tysk kemist.

Varför ger opiater så kraftfull smärtlindring? Det var den frågan som drev forskningen och även Lars Terenius och hans grupp i Uppsala, där han då var verksam. Att kroppen hade en egen smärtlindrande förmåga var välkänt. Battlefield pain kallades den smärta som man i stridens hetta inte kände till fullo. Det var också uppenbart att det fanns en särskild förmåga i kroppen att ta emot och tillgodogöra sig effekten av opiater som morfin. Länge trodde man att tarmen var det viktiga organet. Det var känt att marsvinstarmar var känsliga för opiater och en teori gick ut på att acetylkolin fungerade som förmedlare.

Men Lars Terenius hade en annan utgångspunkt. Hans tankar gick till så kallade G-proteinkopplade receptorer i nervcellerna. Till dem kan signalsubstanser som dopamin och serotonin binda, liksom, skulle det visa sig, endorfin, en så kallad opioidpeptid (alltså släkt med substanser från opium). När han började sin forskning var det vid sidan av rampljuset. ”Peptidkemin hade ingen högre status.” Läkemedelsbolagen ville dessutom helst ha läkemedel som inte blev narkotikaklassade (som morfin och många andra redan var).

Att identifiera receptorer var nytt och unikt på 1970-talet. Bland dem som påvisades tidigt fanns den så kallade nikotiniska receptorn. Arbetet med den utfördes av Jean-Pierre Changeux, som var en dynamisk och filosofiskt orienterad molekylärbiolog vid Institut Pasteur i Paris och gjorde sina försök på arter som den elektriska rockan och den elektriska ålen och skrev boken L’homme neuronale, Den neurala människan. Changeux och Terenius har båda fått prestigefyllda priser för sina insatser.

Endorfinets upptäcktshistoria är allt annat än rak. Arbetet skedde längs flera linjer i laboratorier i New York, Baltimore, Chicago, Aberdeen och andra platser, en av dem alltså Uppsala. Det pågick också forskning om elstimulering av nervsystemet för smärtlindring, liksom om hur akupunktur egentligen fungerade. Redan 1978 skrevs i New Scientist en ”historia” om endorfin-fältets dynamiska utveckling av en av forskarna på området, Christopher Snell i London. De olika grupperna svarade för väldigt olika bidrag. Eric Simon i New York var den som hittade på själva ordet ”endorfin”, av endo, inre, och morfin. Kroppen hade alltså sin egen sömngud och smärtlindrare.

Uppsalagruppen har en tydlig plats i Snells skildring. Terenius själv beskriver utvecklingen så detaljerat att jag förstår att han menar att det egentligen inte går att säga att någon viss forskare eller grupp ”upptäckt endorfinerna”. De är en kollektiv skapelse. Terenius: ”Min upptäckt är receptorerna. 1973. Och att komma fram till att det [endorfinerna] var peptider. 1975. Det var inte självklart. Aberdeengruppen var misstrogen, men erkände sedan vad vi gjort.”

Ingen visste riktigt vad som skulle bli av denna kunskap. Ett område som endorfinerna tidigt kopplades till var schizofreni och personlighetsstörningar. Det verkade klart att endorfinerna verkligen ingick i kroppens egen gåtfulla smärtlindring och att de aktiverades av smärta, även sådan smärta som kroppen själv alstrar genom hård ansträngning. Kunde psykisk sjukdom bottna i för låg aktivitet av signalsubstanser? Men om någon hade föreslagit att endorfiner på 2010-talet skulle sälja spikmattor och fungera som en boost för fitnessindustrin och figurera i the training prescription, det vill säga läkares ordination av fysisk träning på recept, så hade forskarna säkert gjort stora ögon. I alla fall var det inte vad de trodde att de forskade för.

Den stora betydelsen har uppstått i förhållande till kirurgin. Förut skar man av nervtrådar. Det var det enda sätt som fanns för att stoppa kronisk smärta. Men bieffekterna kunde bli förödande. Endorfinerna erbjöd en helt annan väg: De var nyckeln till kroppens eget smärtlindrande system. De besannade det gamla talesättet ”Den bästa nervkirurgen har inga armar”.

Smärta. Det är det jag känner när jag går för fullt upp mot Klöverfjället, vit av rimfrost över mössan och den mörkblå Björn Daehlie-jackan. Och smärtan vill inte ge vika heller, vad endorfinförespråkarna än säger. Hjärtat pumpar öronbedövande, jag andas som en överhettad hund, fast det är minus sjutton ute. Är det inte just nu som endorfinerna borde frälsa mig?

Egentligen tror jag ju på det här. Frågan är kanske hur endorfinernas smärtlindrande effekt kan avvägas mot själva smärtan? Jag har verkligen upplevt runner’s high. Denna bärande våg av champagnelätt flyt som kommer när kroppen fått god tid på sig att värma upp och söka sig mot en ansträngningsnivå som visserligen är ganska hög, men inte så hög att det blir akut smärtsamt. Det får inte vara för mycket mjölksyra. Det måste vara lagom. Det är något med att kunna hålla på riktigt länge, maratontempot.

Men i så fall: varför? Hur kan det komma sig att kroppen vet hur den ska kunna växla långsam ansträngning, på gränsen till plåga, mot långsam, långvarig njutning?

En tilltalande teori är att vi, som det heter, är gjorda för det. Människan är ett jagande socialt savanndjur. Gaseller springer fortare än människor, men människor kan hinna i fatt dem om de bara får hålla på tillräckligt länge. Geparden tar gasellen med fart. Människan tar gasellen med uthållighet.

Tankegången är denna: Kött var högklassig näring. Den som kunde springa lagom fort mycket länge hann till slut i fatt gasellen och kunde nå den med sitt spjut eller sin klubba. Fick därmed tag i kött. Den som njuter, eller åtminstone slipper svår smärta när han/hon springer, har lättare att vara uthållig och ökar därmed sina chanser att överleva och föra sina gener vidare. En evolutionär idé om endorfiner. De har skänkt oss överlevnad, det är därför de verkar lika ljuvt i oss som den hummande sången om gemenskap och trygghet kring lägerelden.

En berättelse som ger endorfinerna mening. Man kan läsa den i böcker och tidningar om löpning och träning. Den används i vad man kunde kalla euforins och självtillfredsställelsens medicinska revolution. Ett annat projekt än folkhemmets.

Jag borde ha valt en annan plats för min undersökning. Endorfinerna tycks vara savannens substanser, inte de branta bergens. Hur överlever människor i bergstrakter? Eller kom människorna dit först senare? Det finns fortfarande en del för biologerna att förklara.

Kanske är det också därför som skier’s high inte är en lika vanlig formulering som runner’s high. Samerna jagade björn och varg på skidor, men jag har aldrig hört talas om något tajgans hunter’s high. Skidspåren går också vanligen i avsevärt mer kuperad terräng. Där är det naturliga intervaller som gäller, och inga endorfiner som belöning.

Men endorfinerna efteråt. De är ganska lika. Belåtenheten i bastun. Den där timmen av mild eufori när allt känns lätt och man är nyfiken på allt och kan tala med alla. När man är som mest mänsklig. Precis som många andra är jag beredd att stå ut med en eller två timmars lidande eftersom lugnet efteråt är så … meningsfullt. Fysisk kärlek skulle heller inte vara vad den är om det inte också fanns denna platå efteråt. Är det i själva verket den jag åtrår? Ett välbefinnande så saligt och stilla att den som en gång erfarit det alltid vill återvända dit.

Ett bekräftande leende räcker också långt.

Fast, kanske är det trots allt bättre med de branta backarna – just därför att de framkallar så stor smärta att endorfineuforin uteblir.

Det finns nämligen risker med endorfin och andra ”må bra-substanser” – serotonin och dopamin. De kan ge beroende. På 1980-talet började det komma studier om effekterna av dem. ”Träningsnarkomanen” fanns redan, som beteckning på en lite kufisk typ, men den fick nu ett slags biokemisk förankring.

I den vetenskapliga litteraturen myntades begreppet exercise dependence. En klassisk studie genomfördes redan 1970 av psykiatern Frederick Baekeland i USA. Han lät idrottande collegestudenter avstå från träning under flera veckor och undersökte vad som hände med deras sömn och mentala hälsa. Båda försämrades. Dessutom var de svåra att övertala till att låta bli sin träning. Baekeland visste förstås ingenting om endorfiner och sökte helt andra förklaringar. Men tanken var väckt: Träning kunde skapa en form av beroende.

När sedan endorfiner fanns som redskap för att tänka med, kunde en biokemisk hypotes formuleras. Endorfiner skulle enligt denna teori bokstavligen fungera som opium, morfin och andra droger, ända inne i nervcellerna. Den som tränade fick sina receptorer triggade så att de till sist kände en ständig förväntan på tillförsel av endorfin. Snart kom kliniska belägg för att detta slags människor existerade i verkligheten. En amerikansk studie 1997 skildrade en kvinna som var så djupt beroende av träning att hon fungerade mentalt bara efter ett träningspass, en effekt som avtog efter ett antal timmar då hon behövde träna igen. Studier på råttor gav liknande resultat. Råttor fick tillbringa timmar i ekorrhjul; de ivrigaste kunde tillryggalägga 18 kilometer om dagen och blev rastlösa och oroliga om de berövades sin möjlighet att springa.

Vissa studier har visat på ett samspel mellan endorfin och alkoholintag, så att endorfinerna framkallar impulser för att förstärka träningsberusningen med alkohol och att paradoxalt nog träningen, som är nyttig, kan stimulera missbruk, som är skadligt. Andra studier pekar i rakt motsatt riktning. En alternativ förklaring till alkoholism går ut på att medlemmar i alkoholistfamiljer har svårt att frisätta endorfiner och att denna egenskap går i arv. Alkoholintaget skänker därför tillträde till en värld av salighet som just dessa olyckliga inte har tillgång till som nyktra.

Allt det underbara som endorfinerna ger tycks hänga samman med risk för missbruk: av droger, alkohol, choklad, sex, shopping, förälskelse, bekräftelse – och träning.

Metaforen ”den kidnappade hjärnan” är effektfull, men i själva verket vet vi ganska lite om hur stark endorfineffekten är av träning. Vi vet inte heller exakt vilken typ av träning som ger den största välbefinnandeeffekten, och inte ens hur tydligt den kan knytas till endorfinerna.

Den senaste forskningen tonar dessutom ner endorfinernas betydelse och understryker samspelet mellan flera signalsubstanser och den varierande styrkan hos dem. Dopamin och serotonin förklarar förmodligen känslan av välbefinnande bättre än endorfin.

Även den genetiska faktorn verkar stark. Individuella variationer i endorfinnivåer och även i endorfinpåslag vid träning är vanligt förekommande i flera studier. De finns, de har en verkan, men hur stor, till vad och hos vem är oklart. Många som tränar säger sig aldrig ha fått en endorfinkick i sitt liv. Andra som vant sig vid endorfinkickar, som jag själv, kan ändå inte garantera att jag får en bara för att jag tränar.

Och om jag får en är det inte säkert att det är av endorfin. Hösten 2015 publicerade PNAS (Proceedings of the National Academy of Sciences) en studie som pekar på att runner’s high är ett resultat av endocannabinoider – kroppsegen cannabis …

Efter snart ett halvsekel av försök med endorfiner, verkar det som om det främst är ordet som återstår. Det har vuxit till berättelser och bilder som blivit kollektiva tillgångar. När tystnaden väl är bruten och ordet har gett kropp åt den upplevda känslan, mätbar eller inte, så kan den stanna i oss längre tid än vetenskapen ger oss mandat att känna den.

En gång kanske man kommer att tala om den dyrkade endorfinkicken som något människor upplevde i en viss typ av samhällen under en viss period. Där man också stressade väldigt mycket, var fixerad vid utseendet och byggde stora anläggningar med träningsredskap som kallades gym, där stora skaror samlades. Ett samhälle där det växte fram ett mäktigt tränings-industriellt komplex med personliga tränare, tidskrifter och hemsidor, prylar och produkter, spa-helger och spikmattor. De som verkade i endorfinernas värld åtnjöt en viss auktoritet och fick stor synlighet i medier och populärkultur och kunde avancera socialt på alla upptänkliga vis.

I ett hörn av denna verklighet fanns rent av godisindustrin, som omkring sekelskiftet 2000 började hävda, med stöd av ganska spröda belägg, att förtäring av choklad ökade välbefinnandet och var bra för hälsan. Och det var mörk, exklusiv och väldigt dyr choklad som hade dessa åtråvärda egenskaper i särskilt stor mängd.

Har endorfinerna en framtid?

På min sista runda under Klöverfjället sänker jag hastigheten lite. En urgammal hemlighet. Slappna av. Känn. Ta in. Och nu kommer den faktiskt, den värmande nervfloden, även om den inte blir så distinkt som jag hade hoppats. Jag kompletterar saften vid varvningen med lite mörk choklad av bästa märke. I ren förtjusning tar jag ett extra varv på milbanan.

Men det samlade resultatet av mina försök är ändå tvivel: allt är inte kemi, ens i en människa. En annan gammal hemlighet. Det vill säga: närmast bara en bekräftelse av något vi redan visste. Jag märker att jag helt av egen kraft fantiserar om den märkvärdiga måltid jag ska äta i hotellets matsal, omvärvd av Erskines brutna vinklar, när jag legat en timme i jacuzzin, domnat i bastun och tagit en grundlig helkroppsmassage. Kanske ett samtal. Lite poesi före maten?

Behöver jag verkligen endorfinerna? Eller kan jag njuta utan vetenskaplig underbyggnad? Jag återvänder till världens tystnad före Bach – ljudet av greppet i fruset vatten, av tänder som biter i bröd.