Ett speciellt liv i bäcken. Bäcklevande öringar blir sällan längre än 30 centimeter, och kan på så vis lätt söka skydd bland nedfallna grenar.
Bild: Anders Tedeholm

Öringen vill ha det risigt

Trots att många betraktar öringen som en stor havsfisk finns det sedan urminnes tider bestånd av öring som lever i små skogsbäckar. Men de har mycket speciella krav på sin miljö. En miljö som nu hotas av vårt moderna skogsbruk.

Bara några få fiskarter klarar att leva i de minsta skogsbäckarna. Märkligt nog hör öringen till dem, trots att den är mer känd som en stor havsfisk. Det finns stammar av små, bruna öringar som inte blir längre än 30 centimeter och som lever från kläckning till död i oansenliga bäckar. Allt de behöver måste finnas på plats. Om en enda livsnödvändig förutsättning försvinner från bäcken kan det betyda slutet för beståndet. Det beror på att de ofta inte har någon annanstans att ta vägen – deras bäck slutar kanske vid en fördämning eller ett vattenfall som öringarna inte kan ta sig förbi.

Öringen är också viktig för flodpärlmusslan, som sitter nedborrad i botten och ibland gömmer stora skimrande pärlor i sitt inre. Den kan bli över 250 år gammal och kan bara fortplanta sig där det finns öring. Flodpärlmusslans larver lever nämligen som parasiter på öringens gälar. Trots att pärlfiske numera är förbjudet i Sverige är flodpärlmusslan starkt hotad.

I öringens känsliga ekosystem har det funnits död ved lika länge som det vuxit skog längs bäckarna. Faktum är att i en helt orörd skog kan bäckarna vara fullkomligt täckta av ris, pinnar, kvistar, grenar och hela träd. Vattenytan syns inte över huvud taget, man hör bara ett svagt porlande långt nere under bråten. Det är svårt att föreställa sig en sådan skogsbäck, som mer liknar en hög av spretigt skräp. Att det känns så främmande för oss visar tydligt hur mycket vi har förändrat öringens naturliga miljö. Sådana bäckar finns inte längre kvar någonstans i Skandinavien. För att hitta dem nu för tiden måste vi resa till avlägsna platser på den ryska taigan.

I min forskning studerar jag öringar under deras första levnadsår, och vad död ved betyder för dem. Det första levnadsåret är en svår period, då många öringar blir uppätna eller svälter ihjäl. Tillgången på död ved kan vara extra viktig just då – för den fungerar både som skydd och skafferi. Men kopplingen är inte så enkel som man skulle kunna tro.

Innan det moderna skogsbruket utvecklades var skogsbäckar ofta helt täckta av död ved. Nu för tiden är det vanligt att man endast lämnar några få buskar och träd längs bäckarnas stränder. Ny forskning visar att den förändringen har gjort det svårare för öringen att överleva i bäckarna.


1) Minken är en skicklig jägare, som i stort sett kan tömma en bäck på öring om bäcken saknar gömställen.


2) Död ved fungerar både som gömställe och matförråd för öringen. Där samlas växtmaterial, som i sin tur lockar insektslarver.


3) De minsta öringarna gräver gärna ner sig i bottengruset, och det verkar vara vanligast på vintern. Det skyddar dem troligen från rovdjur som mink, medan däremot laken med lätthet hittar dem med sitt luktsinne.


Bild: Johan Jarnestad

Jag har valt att fokusera på så kallad klen ved, bland annat ris och kvistar, eftersom små fiskar väljer att gömma sig där hellre än bland grövre grenar och stammar. Jag har kunnat visa att den döda veden i hög utsträckning används som gömställe av de unga öringarna, troligen för att de på så vis kan öka chansen att överleva attacker från rovdjur.

Minkar, som är skickliga rovdjur, kan närapå tömma en bäck på öring – men bara om bäcken saknar gömställen, som till exempel död ved. Detta har varit känt länge, men att öringarna dessutom tycks välja sina gömställen beroende på vilket slags rovdjur som hotar dem, är nya rön. Det är ett av många exempel på att fiskar är mycket mer anpassningsbara och flexibla än vad man tidigare har trott. En rishög är ett snabbt tillgängligt skyddsrum för en liten öring om en mink plötsligt dyker upp. Men när det är vinter och kallt i vattnet, så kan små öringar även välja att gräva ner sig bland stenarna på bäckens botten. Man tror att detta kan ge dem ett ännu bättre skydd mot mink och andra varmblodiga rovdjur, som är mycket snabbare på vintern än vad kallblodiga fiskar är. Frågan är vad som händer om en kallblodig rovfisk finns i närheten. Väljer öringarna att gräva ner sig även då?

Tillsammans med en kollega har jag undersökt detta genom att fånga vilda lakar och öringar och studera dem i konstgjorda bäckar inomhus, med och utan tillgång till död ved. Lakar äter gärna öring, och de är duktiga grävare som dessutom har möjlighet att känna lukten av en nedgrävd öring. Det visar sig också mycket riktigt att öringarna gräver ner sig i betydligt mindre utsträckning då laken finns i närheten. Men om de har möjlighet så föredrar de små öringarna död ved som gömställe, oavsett om någon lake finns i närheten eller inte. Det är lätt att tänka sig att en liten fisk kan manövrera smidigt i labyrinten av kvistar och ris, medan en större fisk eller en mink inte ens kan tränga sig in i bråten.

Flodpärlmusslan behöver öringen

Vuxna flodpärlmusslor kan bli 250 år gamla. De lever nedborrade i botten och blir könsmogna vid 18–20 års ålder. Efter parningen utvecklas äggen till larver, som lever på öringens gälar i 8–10 månader, innan de släpper taget och får ett eget skal.

Men död ved ger inte bara skydd utan fungerar också som matförråd. Öringen äter förstås inte trä – sambandet är mer komplicerat än så. De små, bäcklevande öringarna lever nästan enbart på insektslarver – sådana som ska kläckas till nattsländor, dagsländor, bäcksländor, trollsländor, knott och mygg. De kompletterar sin föda med daggmaskar, iglar och snäckor. Många av de här småkrypen lever i sin tur på växtmaterial som flyter med strömmen. Vissa äter av hela löv, andra lever på nedbrutna växter. En del lever på biofilm, ett slemmigt lager av alger, svampar och bakterier som täcker allt som får ligga i vatten ett tag. De kryp som filtrerar sin föda ur vattnet måste sätta sig fast på en yta där vattnet strömmar förbi. Ved är en alldeles utmärkt yta både för dem och för biofilmen, och ju mer ved, desto större yta, jämfört med bara en slät botten av sand eller grus. Ris och kvistar kan också fånga upp hela sjok av flytande löv. Död ved kan alltså bli ett slags skafferi för öringen genom att förse dess bytesdjur med mat. I en av mina studier såg jag mycket riktigt att det fanns extra många bytesdjur i vattenmassan nedströms knippen av ris.

Död ved ökar alltså antalet bytesdjur, åtminstone lokalt. Betyder det att öringen äter mer och växer fortare bland ris och kvistar? Nej, åtminstone inte alltid. Det visade ett försök i konstgjorda bäckar utomhus. De öringar som hade möjlighet att gömma sig i risknippen växte till och med långsammare än de som saknade den möjligheten. Att ha låg tillväxt är i allmänhet en nackdel för en fisk, eftersom högre tillväxt brukar öka chansen att få stor och framgångsrik avkomma. Något extraordinärt måste ofta till för att en fisk ska åsidosätta sin tillväxt. För att förklara vad vi såg, spekulerade vi i om huruvida öringarna upplevde risken att bli uppätna av rovdjur som så stor att de alltså valde skydd framför proviantering, när de hade möjlighet. När försöket hade avslutats visade det sig av en slump att öringarna hade gjort ett klokt val. Tre minkar hittade ett hål i stängslet runt försöksanläggningen och gjorde snabbt slut på mer än två tredjedelar av de öringar som saknade gömställen – men de lyckades bara äta upp knappt hälften av dem som hade tillgång till skyddande risknippen.

Hur ser framtiden ut för öringen i våra skogsbäckar? Det avgör vi människor. Situationen är ovanligt sammansatt när det gäller öringen, eftersom dess behov av kallt vatten och död ved kräver olika insatser av oss. För att ge en kort sammanfattning av dilemmat: Den globala uppvärmningen är ett stort hot mot öring, som dör om vattentemperaturen överstiger 25 grader under minst en vecka. Öringens rom är ännu känsligare – den förstörs om vattnet är varmare än 13 grader. Eftersom många öringar är instängda i sina bäckar, räcker det med en kort period av för varmt vatten för att de ska dö ut – och eventuella flodpärlmusslor med dem. I vår strävan att möta klimathotet och minska den globala uppvärmningen vill vi ersätta fossila bränslen med biobränslen. Men i det här fallet är biobränslet ofta just detsamma som öringarnas klena döda ved, som hjälper dem att överleva i bäckarna. Vid avverkning är det därför viktigt att lämna en rejäl skyddszon av träd och buskar längs bäckarnas kanter. Då kan ny död ved falla ner i bäcken i takt med att den gamla spolas bort. På så vis får vi forskare även möjlighet att samla mer kunskap om varför fisken behöver död ved – för det finns mycket kvar att upptäcka.

Åsa Enefalk

Åsa Enefalk är doktorand på Karlstads universitet och forskar om effekten av klen död ved på unga öringar i skogsbäckar. Hon har tidigare arbetat med naturvård i det öländska odlingslandskapet och med vuxenpedagogik på folkhögskola.

F&F i din mejlbox!

Håll dig uppdaterad med F&F:s nyhetsbrev!

Beställ nyhetsbrev

Kunskap baserad på vetenskap

Prenumerera på Forskning & Framsteg!

Inlogg på fof.se • Tidning • Arkiv med tidigare nummer

Beställ i dag!

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor