Friare forskning

Hos den franske biologen Thomas Landrain är alla välkomna att släppa loss sin nyfikenhet och överskrida akademins klassiska ämnesgränser. 

Publicerad
3 frågor till Thomas Landrain, initiativtagare till Europas största biohackinglaboratorium.

Inom biohacking-rörelsen ryms en brokig skara entusiaster som förenas av sin nyfikenhet inför möjligheten att på egen hand kunna manipulera naturen – ett slags blandning av biologi och hacking. Verksamheten kan liknas vid en öppen verkstad, där deltagarna delar med sig av sin kunskap inom allt från genmodifiering till trädgårdsodling. Forskning & Framsteg har träffat Thomas Landrain, initiativtagaren till La Paillasse – Europas största biohacking-laboratorium som är beläget i centrala Paris.

1 | Vad arbetar ni med här för tillfället?

– Vi har människor som arbetar med olika slags hållbara matproduktionssystem, till exempel hur man odlar grönsaker i symbios med fiskar och så kallad akvaponik. De har utvecklat ett system för gårdar och har byggt mer än ett dussin redan. Vi har även folk som arbetar med nya system för vattenrening.

2 | Hur kom det sig att du började ägna dig åt biohacking?

 – Gör det själv-biologirörelsen föddes i slutet av 2008, i Boston, USA, av ett gäng som fick för sig att börja syssla med biologi på egen hand utanför institutionerna. De höll till i kök, garage och källare. Jag hörde talas om det här när jag skulle påbörja min doktorsavhandling i syntetisk biologi här i Frankrike. Eftersom jag var frustrerad över att det var så svårt att få igenom alternativa projekt, att arbeta med forskning på ett icke-traditionellt sätt och att skapa samarbete med människor som inte var forskare, så tyckte jag att det lät helt fantastiskt. Jag började läsa mer om vad de gjorde och kände mig manad att importera den här filosofin till Frankrike.

 3 | Hur ser du på framtiden för biohacking?

 – För att kunna klara de utmaningar som mänskligheten står inför tror jag att vi måste kunna föreställa oss en framtid där forskning, stora initiativ och stora program inte bara kan lanseras inom ramarna för nationella eller internationella organ. Vi kommer att behöva också den här typen av icke-traditionella sammanhang och samarbeten, som är så stora och så mångfaldiga att de blir någonting annat, som en annan arbetskultur. Det kan spara så mycket resurser, tid och energi att man skulle kunna lösa vad som helst. 

Publicerad

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor