Löste Viktor Rydberg en av Bibelns gåtor?

Det här är en artikel från 2016.

Släkttavlan i Första Mosebokens femte kapitel har förbryllat länge, eftersom Adams söner blir orimligt gamla. Metusalem, till exempel, sägs ha uppnått aktningsvärda 969 år. Detta mysterium höll författaren Viktor Rydberg vaken om nätterna tills han slutligen år 1869 kunde presentera en lösning på problemet för Göteborgs Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhälle. Bakom släkttavlan, menade Rydberg, döljer sig en astronomisk tabell, precis en sådan tabell som prästerna behövde för att konstruera kalendrar för de religiösa högtiderna.

På 500-talet f.v.t., då Moseböckerna redigerades, förekom flera olika kalendrar i Medelhavsområdet. De flesta utgick från månen. Men några, exempelvis egyptiernas, utgick från solen. Eftersom ett månår är kortare än ett solår kunde datum förskjutas rejält om man inte hade ett ordentligt och enhetligt system för att kompensera med hjälp av skottdagar. Detta krävde noggrant uträknade omräkningsformler, och det är just två sådana som Rydberg ansåg sig ha hittat i släkttavlan.

Göran Eidevall är professor i Gamla Testamentets exegetik i Uppsala och tycker att Rydbergs teori är intressant, särskilt i ljuset av Dödahavsrullarna som hittades på 1940-talet:

– Det är i alla fall inte ett orimligt antagande, säger han. Släkttavlorna är stra-tegiskt inplacerade för att knyta samman flera muntliga traditioner till en enda sammanhängande berättelse. Vi vet också att det fanns ett intresse för astronomi och astrologi i Babylonien, vilket även märks i den judiska rörelsen efter den babyloniska exilen. Ett exempel på det är Dödahavsrullarna, där flera texter har med kalendern att göra, till exempel den så kallade Jubileerboken.

Vilken kalender som skulle användas i Jerusalems tempel var en av stridsfrå-gorna för dem som drog sig undan till Döda havet, menar Göran Eidevall.

Förutom patriarkernas fulla ålder, anges i bibeltexten deras ålder när de får sina första söner och hur länge de levde efter detta. Dessa tre taltyper ställde Rydberg upp i kolumner och summerade. Det visade sig att summorna i de två första kolumnerna, 1 461 och 4 947, var centrala tal inom babylonisk astronomi och var användbara för att konstruera en gedigen lunisolarkalender – en kalender som baseras på både solens och månens rörelser.

Talet 1 461 är välkänt inom astronomin som ”Sothiscykelns tal”. (Sothis är det grekiska namnet för stjärnan Sirius.) Eftersom ett solår är drygt fem timmar längre än exakt 365 dagar förskjuts tidpunkten för Sirius uppgång vid horison-ten för ett visst datum varje år. Prästerna i det dynastiska Egypten lyckades räkna ut att det tog just 1 461 år innan Sirius gick upp vid samma tidpunkt i solkalendern igen. För en solkalender behöver man därför bara lägga till en skottdag vart fjärde år för att kompensera för detta.

För att få en solkalender att stämma väl överens med en månkalender behöver man dock räkna lite mer. Det krävs att man räknar ut ett antal solår som går jämnt ut med hela månår. Ju större antal år, desto större precision och färre skottdagar. Summan i Rydbergs andra kolumn är just ett sådant tal. 4 947 är nämligen antalet månår i en utjämningscykel på 4 800 solår. Denna cykel avviker mindre än ett dygn på 600 år, om man lägger till en skottdag vart femtionde år. Detta, menade Rydberg, skulle kunna förklara varför det i Tredje Moseboken (25:8–13) påbjuds att vart femtionde år ska vara ett så kallat jubelår. Summan av den tredje kolumnen är 6 408 och något mer problematisk, eftersom den också är summan av de två tidigare nämnda talen. Men Rydberg noterade att detta tal gånger 4 blir 25632, vilket ligger mycket nära antalet år i precessioncykeln, som Nasa i dag beräknar till 25 800.

År 1876 blev Rydbergs tes publicerad i den högt ansedda engelska tidskriften Transactions of The Society of Biblical Archaeology. Vid den här tiden hade forskarna just lyckats avkoda den babyloniska kilskriften och arkeologerna hade hittat hela bibliotek som väntade på översättning. Assyriologen George Smith visade 1872 att Bibelns berättelse om syndafloden otvetydigt var baserad på en babylonisk förlaga. Inom bibelforskningen hade man därmed blivit alltmer säker på att Moseböckerna troligen sammanställdes under 500-talet f.v.t., då hebréerna befann sig i exil i Babylon. Det var alltså väldigt mycket som hände samtidigt inom bibelforskningen. Många av de nya rönen var dessutom omvälvande och svåra att smälta, inte minst för kyrkans företrädare.

Det finns emellertid ett osäkerhetsmoment i Rydbergs resonemang. Resultatet kräver nämligen att patriarkerna Seth och Enosh inte räknas eftersom de, av rimliga skäl, antas ha lagts till vid Moseböckernas sammanställning. Antalet patriarker i Rydbergs tavla är åtta istället för Bibelns tio. Den astronomiska tabellen ska alltså ha funnits i en förlaga som Rydberg ansåg sig ha rekonstruerat. Strax efter Rydbergs död började arkeologerna hitta fragment av den sumeriska kungalängden, en lista på regenter vars ursprung dateras till cirka 2 500 f.v.t. Den uppvisar flera slående likheter med urpatriarkernas släkttavla i Bibeln. De sumeriska kungarna regerar i flera tusen år var och knyter samman begynnelsen med en syndaflod. Vissa av namnens betydelser är också snarlika Bibelns. De uppenbart mytiska sumeriska kungarna före syndafloden är, liksom i Rydbergs rekonstruktion, åtta till antalet.

Än i dag finns bland forskarna ingen vedertagen förklaring till de orimligt höga åldrarna i släkttavlan. 2011 publicerade dock rabbinen och forskaren Leo Michel Abrami en artikel i Jewish Bible Quarterly, där han noterar att fyra av patriarkernas åldrar är delbara med 19. Abrami kopplar därför släkttavlan till den grekiske astronomen Metons 19-årscykler för utjämning av månår med solår. Abrami citerar inte Rydbergs artikel, vilket måste tolkas som att den fallit helt i glömska.

Nyligen blev det via tidskriften Science känt att babylonisk astronomi var mer avancerad än man hittills trott. Genom att studera lertavlor med kilskrift har Mathieu Ossendrijver vid Humboldt-universitetet i Berlin kunnat visa att babylonierna några århundraden före vår tideräkning använde avancerad geometri för att beskriva Jupiters bana. Och det finns tusentals lertavlor med astronomiskt innehåll som ännu inte översatts och studerats.