Kan barndomens brister lagas?
Jag brukar föreställa mig de viktiga stegen i barns psykiska utveckling som byggklossar, och tänker att den som får en dysfunktionell uppväxt berövas vissa bitar. Hur mycket av det kan repareras i efterhand? Finns det luckor som alltid gapar tomma om man inte fått en viss byggkloss vid rätt tid i livet?
/Carolina
De flesta barn lär sig först att krypa och därefter att gå. Men det finns en del barn som aldrig kryper och ändå lär sig att gå. På motsvarande sätt förhåller det sig med social och känslomässig utveckling. Den äldre individens mer förfinade förmågor bygger vidare på de ”klossar” som redan det lilla barnet har att tillgå, men när tidiga klossar inte förvärvats under känsliga perioder kan reparerande erfarenheter senare under utvecklingen (till exempel framgångsrik terapi) ibland kompensera för detta. Hur denna generella princip kommer till uttryck varierar naturligtvis från fenomen till fenomen.
Till exempel kan ett barn som på grund av konflikträdsla i hemmet fått dålig vägledning i att skjuta upp belöningar (till exempel inga uppmaningar till ”först mat, sedan efterrätt”) ändå lära sig att slutföra exempelvis skrivuppgifter i skolan som inte är omedelbart belönande. Må så vara att läraren får ta över en del av förälderns ansvar.
/Pehr Granqvist, professor i utvecklingspsykologi, Stockholms universitet
