Hur påverkas minnet av cancerbehandlingen?

Det är glädjande att cancerbehandlingarna har blivit allt bättre och att vi har allt fler canceröverlevare, även i den äldre befolkningen. Baksidan är att fler människor lever med följdtillstånd och följdsjukdomar från sin cancerbehandling. Nedsatt tankeförmåga, vilket inkluderar minne, är en av dessa oönskade konsekvenser.

Behandlingsarsenalen vid cancer omfattar kirurgi, strålbehandling, cellgifter, biologiska läkemedel och hormonläkemedel. Alla dessa behandlingar – samt den psykiska belastningen som det innebär att drabbas av svår sjukdom – kan tänkas påverka tankeförmågan. För kirurgi med långa operationer kan narkosen påverka hjärnan. Strålbehandling av hjärnan, inte minst hos unga individer, kan leda till ett livslångt handikapp. Vissa typer av cellgifter, biologiska läkemedel och hormonläkemedel kan påverka hjärnan både direkt och indirekt.

Begreppet ”kemohjärna” (chemo brain) betecknar de kognitiva och psykiska symtom som man funnit hos vissa patienter som fått cellgiftsbehandling. Dit hör sämre språklig förmåga, minnesproblem, orkeslöshet, försämrad motorik samt en känsla av att vara mentalt avtrubbad. Hos äldre patienter kan detta samverka med och förstärka bilden av åldersrelaterade förändringar.

Risken att få kemohjärna har undersökts både i djurstudier och hos patienter. Flest studier har gjorts på kvinnor med bröstcancer, där även hormonbehandling ges, vilket gör det svårt att skilja på effekterna av cellgifter och hormonläkemedel. I en uppföljning av män som botats från testikelcancer med cellgifter har vi kunnat bekräfta att nedsatt tankeförmåga, speciellt vad gäller att använda språket, kan drabba män som fått fem eller fler omgångar av cellgiftsbehandling. Ett visst cellgift (ifosfamid), som även kan påverka hjärnan på kort sikt, bedömdes vara en trolig förklaring till problemen.

Andra studier visar att nedsatt tankeförmåga främst märks direkt efter avslutad behandling och avtar över tid. Effekterna beror också på typ och mängd av cellgift.

En studie grundad på det svenska tvillingregistret visar att botade cancerpatienter löper ökad risk för demenssjukdom senare i livet. Studien ger dock inte svar på vilken del av cancerbehandlingen som främst ökar risken.

Även om en behandling kan påverka vår tankeförmåga under åldrandet, så måste denna risk naturligtvis värderas i relation till att behandlingen kan bota från cancer. Med framtida forskning hoppas vi utveckla behandlingsmetoder som botar utan risk för försämringar av tankeförmågan hos den som överlever sin cancer.

/Boo Johansson, professor i psykologi, särskilt åldrandets psykologi, Göteborgs universitet, Gunnar Steineck, professor i klinisk cancerepidemiologi, Göteborgs universitet