Gröna skor och forskarångest
”I actually had kind of a panic attack, which obviously isn’t a great thing to have underwater.”
Orden kommer från en klimatforskare. Han har just drabbats av insikten om hur klimatförändringarna påverkar korallreven, under en dykning vid Seychellerna.
Jag hör hans berättelse på Stockholms stadsteater, där fyra skådespelare läser repliker från fyra klimatforskare. Den jag lyssnar till just nu sitter med illgröna gympaskor, ser cool ut och talar engelska.
Föreställningen heter Medan klockan tickar och är ett experiment som Riksteatern och Dramaten står bakom och som turnerat i Lund, Linköping, Norrköping, Umeå och Uppsala. Nu har turen kommit till Stockholm.
Jag är inbjuden tillsammans med teknikhistorikern Nina Wormbs och DN:s kulturchef Björn Wiman för att kommentera föreställningen efteråt. Vi sitter i en ring tillsammans med en publik på cirka 60 personer.
Pjäsen har tillkommit genom att fyra dramatiker intervjuat fyra klimatforskare. Intervjuerna har sedan redigerats till ett slags sammanflätade monologer. Skådespelarna sitter i publiken och läser:
”Jag vaknar varje morgon med någon sorts dåligt samvete … Jorden har antagligen aldrig sett en hemskare varelse än en sån som mig.”
”Jag är ändå optimist. Klimatdepression som många upplever, känslan att det kommer gå åt att helvete med alltihop, den har jag nog inte drabbats av själv.”
Alla talar svenska utom mannen med gröna skor. Vi lyssnar i cirka 40 minuter och efter det följer ett samtal. Nina Wormbs talar om ett stycke som särskilt berörde henne, där en forskare talar om upplevelsen av ett norrsken. Hon känner det fysiskt i kroppen. Björn Wiman talar om hur vi ska förhålla oss till känslan av att det är kört. Han menar att det är mer fruktbart att inse att vi är mitt uppe i en förändring som vi i viss mån kan påverka, bland annat genom att delta i samtal om den.
Själv blir jag först mest upprörd av språket. Varför talar en skådespelare engelska? Och varför är det just den coola killen med de illgröna skorna som gör det? Jag är allergisk mot engelska som statusspråk.
Efter en stund skiftar han och pratar svenska. Och jag inser att man vill visa att forskarna inte alla har samma bakgrund. Forskning är internationell och klimatfrågan är global. Det är en bra poäng och den blir tydligare nu när jag också blivit lite upprörd.
Föreställningen är bra, den väcker tankar om forskning, teater och vikten av att prata med varandra. Men jag blir inte starkt berörd.
När jag pratar med arrangörerna efteråt berättar de att reaktionerna hos publiken varit mycket varierade. Det händer att publiken är både upprörd och provocerad. Det som för mig är självklart – att forskarna också kan känna förtvivlan och misströsta – kommer som en nyhet för en del besökare. De som tror att forskarna på ett rationellt vis löser problemet åt oss får en chock.
Tekniska lösningar spelar en stor roll för hur vi kommer att kunna minska klimateffekterna. Men om vi tror att det räcker, att vi kan fortsätta att leva våra liv som vi gör i dag – och låta andra lösa problemet – då är det nog dags att se föreställningen Medan klockan tickar.
Missa inte!
För 500 år sedan tillkännagav Martin Luther sina 95 teser som skakade om kyrkans maktställning. Läs historikern Lars Trägårdhs tankar om hur detta fortfarande påverkar oss här i Sverige.
Att fånga fisken
Fotografen Annika af Klercker var lite bekymrad när hon kom tillbaka efter att ha fotograferat forskarnas guppyfiskar: ”Milda makter vad små de var – och snabba! Hoppas bilderna ändå funkar bra.” Som vanligt lyckades hon utmärkt. Läs artikeln här.
